Hamburgare med överdriven miljökommunikation

Överdriven miljökommunikation

Jag åt lunch på Max i Visby idag. Det är inte så ofta jag äter på Max så mina blickar letade sig upp mot ljustavlan ovanför disken för att få veta vad de olika menyalternativen innebär. Originalmål, Maximål, Skrovmål, Suprememål… det är ju inte självklart på något sätt. Inte ens “hamburgare” är ett väldefinierat begrepp. Väger den 60 gram eller 150 gram?

Men ljustavlan blev mig svaret skyldig. Ingenting om hur stora burgarna är. Inte stod det något om näringsvärdet eller energiinnehållet heller. Det är väl föga förvånande. Det brukar det inte göra. Men det som stod där förvånade mig mycket. För vart och ett av “målen” stod det vilken miljöpåverkan det har, uttryckt som kg koldioxidutsläpp per mål.

Dessutom upplyste tavlan att restaurangen kompenserar för sin miljöpåverkan till 100 procent genom trädplantering i Afrika.

Det gav mig mycket att fundera över. Det jag funderar mest på är om Max kunder i första hand är intresserade av hur stort koldioxidutsläpp deras måltid orsakar. Är de mer intresserade av det än vilket energitillskott det ger dem själva? Är det mer intressant än fördelningen mellan fett, kolhydrater och protein i måltiden, i dessa GI-tider? Är det mer intressant än hur mycket mat det är, dvs svaret på frågan “kommer jag att bli mätt?”

Nästa fråga inställer sig också i stort sett omedelbart. Hur kan ett “Originalmål” och ett “Friscomål” generera lika stora koldioxidutsläpp? Även om det bara är en skiva bacon som skiljer dem åt måste ju denna skiva bacon också innebära en miljöbelastning. Grisuppfödning, slakt (med transporter), beredning med saltlake och rökning, förpackning, nya transporter, allt i en engergikrävande kylkedja och därtill tillagningen. Skulle allt detta ske utan miljöbelastning?

Men oavsett hur det förhåller sig med det behöver jag ju egentligen inte bry mig. Restaurangen kompenserar ju miljöpåverkan till 100 procent. Jag behöver med andra ord inte bry mig om hur stor miljöpåverkan mitt mål har. Jag kan välja utifrån andra kriterier. Man kan tänka sig att portionsstorlek, energiinnehåll eller näringinnehållet kunde vara relevant information för mitt val.

Eller?

Skiljer sig Facebook-opinionen från “verklighetens”

På Facebook kan man redan nu rösta i riksdagsvalet. Det handlar naturligtvis inte om det riktiga valen utan mer om ett slags opinionsundersökning. (Men omröstningens upphovsman vill dock inte att det ska betraktas som en opinionsundersökning). Det är svårt att tolka resultatet av omröstningen. Man kan dock konstatera att resultatet skiljer sig ganska rejält från resultaten i “vanliga” opinionsundersökningar. Åtminstone när detta skrivs och 84 895 röster räknats.

Grafen ovan ska, om allt fungerar som det ska, uppdateras varannan timme. När du läser detta kanske resultatet ser helt annorlunda ut än när jag skriver det. Moderaterna är störst med 23 procent, Socialdemokraterna har 19 procent och sen kommer den stora skrällen. Sverigedemokraterna 18 procent. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har vardera 9,9 procent. Piratpartiet 5,9 procent och Folkpartiet 4,9. “Rösta blankt” får 2,4 procent och Centern 2,2 procent. Kristdemokraterna får 1,9 och Feministiskt Initiativ 1,5. “Annat parti” får 1 procent.

Att valresultatet skulle bli som siffrorna ovan tror väl ingen. Men det är intressant att spekulera i vad skillnaderna breror på. Är det demografiska faktorer som spelar in? I siffrorna ovan ingår inte de under 18 år som röstat. De är 13 procent.

50 procent av de röstande är mellan 18 och 30. Där är SD störst med 23% M 20% S 15% MP 11% V 10%. PP har 7 % i gruppen och FP 5%. Blankt 3 % och C och KD vardera 2% och FI 1%.

30 procent är mellan 30 och 50. Deras röster fördelas sålunda: M 28%, S 23%, SD 14%, V 9%, MP 9%, FP 5%, PP 4%, C 3%, KD 2% Blankt 2 %, FI 1%.

De 7 procent som är över 50 år röstar på detta sätt:
S 31%, M19%, V 13%, SD 12%, MP 7%, FP 4%, C PP och KD får varder 3 % och FI 1 %.

Inte heller här känns siffrorna igen från “verkligheten”. Har partierna som är överrepresenterade lyckats mobilisera sin sympatisörer att delta i undersökningen medan t ex Centern inte lyckats? Men med så många röster känns det inte helt troligt. Eller?

Frågan är då om Facebookaktiva skiljer sig från befolkningen i stort på det sätt som undersökningen antyder? Eller?

Bordellen bäst i Almedalen

Kvinnojouren i Järfälla öppnade en bordell under Almedalen. Lyckat grepp.
Tal och seminarier i all ära. Det jag tycker är roligast med Almedalsveckan är alla olika försök att väcka uppmärksamhet. Många försöker fånga medias uppmärksamhet för att få rubriker, andra har fokus på Almedalsbesökarnas intresse. De är i sig en viktig målgrupp för många – eftersom det handlar om opinionsbildare och politiker. Personligen håller jag ögonen öppna efter de smarta sätten. De där idéerna är viktigare än pengarna för att lyckas.

Bordellen i Almedalen är mitt tycke årets bästa uppmärksamhetssatsning. Men den hade kunnat vara lika bra för mindre pengar. Det är tjejjouren i Järfälla som står bakom den. Den lär enligt uppgifter ha kostat 2 miljoner kronor. Det har väckt anstöt. Själva bordellen är en friggebod placerad på vägen upp från hamnen till Donners plats. Att ta fram den boden har säkert varit dyrt även om det knappast handlar om hela 2 miljoner kronorsbudgeten. Det är lätt att vara efterklok men jag tror att en skylt på en vanlig dörr centralt i Visby hade gett samma effekt och varit billigare. Konceptet var nog starkare än vad tjejjouren och deras konsulter trodde.

Schyman och de 100 000 kronor hon brände var däremot inte lika lyckat. Det fångade medias uppmärksamhet som planerat men budskapet kom bort. Jag frågade några Almedalsbesökare dagen efter varför det var just 100 000 som eldades upp. Ingen kunde svara, någon hade ett vagt minne av att beloppet motsvarade löneskillnaden mellan män och kvinnor på något sätt. Även om 100 000 är en jämförelsevis blygsam budget väckte det anstöt hos många att de just eldades upp.

Personligen kan jag inte låta bli att undra om det verkligen var 100 000. Ingen skulle sett någon skillnad om det var 90 000 eller 75 000. Om inte Feministiskt initiativ som organisation lade undan några tusenlappar för bättre ändamål kan jag tänka mig att en eller annan medarbetare gjorde det på privat initiativ.

Några spridda iakttagelser i Almedalen

En Duo från BRIS musicerar i Visby under Almedalsveckan 2010

Prime PR har två år i rad burit runt en Electroluxdammsugare i Almedalen. Även om jag sett den måste jag säga att både budskap och syfte är oklart för mig.

Almegas satsning på att erbjuda bloggare internetaccess och fika tror jag var ett lågmält och smart sätt att väcka goodwill hos en inflytelserik grupp. Möjligen hade man kunna utnyttjat tillfället bättre än man gjorde för att berätta vad man vill och varför man finns.

Bris hade ungdomar som i par gick runt med plakat och spelade musik. Ett enkelt och bra sätt att få folks uppmärksamhet en stund. Men man måste ju utnyttja den där uppmärksamheten också och inte bara bjuda på musik.

Piratpartiet gjorde en slätstruken insats i Almedalen. Ett partytält i hamnen där man serverade lilafärgad slush och parkerat en gul bil som stripats med Piratpartiet. Inga aktiviteter, inget tänk. Sannolikt helt kontraproduktivt. Å så medarbetarna i lila skjortor med namn och befattning tryckt på ryggen ”Hedberg – Distriktsledare”. Jag skojar inte. Det måste varit fler än jag som tänkte ”Hedberg – Gauleiter” och associerade till en annan tid, ett annat parti.
Hur är det förresten. Har vi förbud mot politiska uniformer här i landet?

Morris Motorcycles – en lektion i crowd sourcing

Morris Packer talar om sin miljövänliga racingsatsning på Donners plats i Visby under Almedalsveckan 2010

Morris Packer leder en satsning på ett svenskt deltagande i TTXGP, motorcykel-WM för elmotorcyklar. Morris Motorcycles Racing Team. För fem månader sen var det en mer eller mindre lös idé presenterad i en tweet på twitter. På lördag står teamet på startlinjen för det första loppet på Snetterton i England.

Idag, under Almedalsveckan, presenterade Morris projektet på Donners plats i Visby.

Förutom en kärna bestående av Morris själv, föraren Annie Seel och ytterligare någon person är samtliga som arbetar med satsningen, direkt och indirekt rekryterade via sociala medier.
Men än mer imponerande är att finansieringen också skötts via sociala medier. Både delägare och sponsorer har rektyrerats via internet. Alla resurser såväl know how som kapital har sin grund i s.k. crowd sourcing.

Följ teamets tävlingsframgångar på nätet:
http://www.morrismotorcycles.com

Runstenar och Twitter (igen!)

Jag läser i SvD om en en doktorsavhandling om runstenar av Marco Bianchi. En av slutsatserna är enligt tidningen att en del runor kommit till för att runristarna velat visa att de kan skriva snarare än att de har något att berätta. En del runskrifter är tydligen rent av ren rappakalja. Ristarna har inte ens kunnat runorna.

Dessa runstenar skulle alltså ha kommit till för att de som ristat och rest dem ville visa att de hängde med sin tid.

Och där har vi en parallell till sociala medier. En del aktörer twittrar och facebookar nog mest för att visa att de hänger med. Men vad är det för fel med det. Om de inte gör det helt mekaniskt innebär det också att de utforskar möjligheterna med sociala medier. Och förr eller senare kan de förmodligen hitta någon meningsfull användning av social medier.

Gör man det inte kan man åtminstone glädja sig åt att ens fåfänga försök att hänga med inte får samma monumentala dokumentation för eftervärden som skrytmånsarna som ristade runor utan att kunna skriva.

Edit: Det slår mig att många runstenar har formuleringar som “NN och MM lät resa stenen efter…” Så är kanske fallet med runstenarna med rappakalja också. Kringresande runstenskonsulter har sålt in en sten till någon herreman och sen levererat något obegripligt som alla tittat på utan att begripa ett jota och sagt “så fint”. Det är fritt fram att dra paralleller till nutiden för den som vill.

Man måste skapa en grund att bygga på

Ett av de stora börsnoterade svenska bolagen vill bli bättre på att synas i massmedia. Man tycker inte att de produkter och tjänster man säljer får den uppmärksamhet de förtjänar. Ett problem man delar med så gott som alla andra företag. Nyligen fick jag frågan vad jag tycker de borde göra.

Mitt svar blev att de måste börja med att utbilda journalisterna på de marknader där man vill synas. Precis som de själva upplever det räcker det inte med att vara ett publikt bolag, att vara en av de största eller omsätta si eller så mycket. Journalister måste ha andra motiv för att skriva om ett företag eller dess produkter.

Det första steget blir därför många gånger att utbilda journalister. Man får helt enkelt lära dem vilken betydelse det man gör har för samhällets utveckling, för kulturen, för hälsan, för demokratin eller vilken annan nytta man gör.

Man får visa vilka konsekvenser det man gör eller inte gör får för näringslivet, sysselsättningen, miljön eller utbildningen.

Sen kan man börja förklara varför det egna bolagets produkter är bättre än konkurrenterna. Sen kan man berätta hur den nya generationens produkter man nu släpper är bättre än den gamla.

Utbildningsprocessen har dessutom en del positiva bieffekter. Man framstår som generös som delar med sig av sin kunskap, man blir en självklar källa att vända sig till och man bygger relationer och förtroende.

Nätverksjournalistik – ytterligare ett plus för social medier

“Nätverksjournalistik” är ytterligare ett skäl att använda sociala medier. Nätverksjournalistik slår nästan alltid traditionella medier i snabbhet. Även snabba medier som radio och TV måste först få en reporter på plats innan de kan rapportera. Nätverksjournalistiken bygger på att den som är på plats rapporterar.

Broras, skolskjutningar och andra dramatiska händelser brukar lyftas fram för att belysa hur information från människor på plats snabbt kunnat nå stora grupper människor. Människor som tack vare den informationen kunnat fatta informerade beslut och kanske bidragit till att undvika ytterligare olyckor och lidande.

Men också i mindre dramatiska sammanhang har vi nytta av nätverksjournalistik. Trafikrapporteringen på radio i storstäder t ex. Det är också ett exempel på nätverksjournalistik även om inga social medier är inblandade.

Snabbhet i informationsförmedlingen är ibland mest bara en prestigesak bland journalister och medier. Det är inte ofta det har någon praktisk betydelse om vi får veta något på eftermiddagen på jobbet, på vägen hem därifrån, på TV på kvällen eller i tidningen på morgonen efter.

Nätverksjournalistiken har en annan styrka, som den delar med andra internetbaserade tjänster. Små specialintressen kan också få snabba, intressanta och relevanta nyheter. Den som har en sällsynt allergi får sällan några nyheter om den från allmänna medier och det kanske dröjer innan specialmedia intresserar sig för nyheter inom forskning och produktutveckling på det området. Nu kan forskare och företag verksamma på området kommunicera direkt med intresserade via Facebook eller Twitter.

(Man kan invända att de kan kommunicera direkt med intresserade också utan Facebook och Twitter. Email, webplatser, bloggar m m fungerar också. Det är naturligtvis rätt. Fördelen med Facebook och Twitter är att om man har etablerat kontakten behöver man som informationssökande inte söka utan bara ta emot.)

Som “nyhetskonsument” ställs vår förmåga att värdera och eventuellt också kontrollera information inför nya utmaningar. “Gammalmedia” har strukturer och värderingar som styr urvalet av nyheter och genomför mer eller mindre noggranna kontroller av riktigheten av det de publicerar. Just nätverksjournalistik saknar, nästan definitionsmässigt, det.

Att vara där det händer – sociala medier

Jag publicerade tidigare en kort lista med konkreta exempel på hur företag kan använda sociala medier. Såna listor kan behövas eftersom många tycks tycka att sociala medier är flummigt. Eller i alla fall att nyttan är oklar. Men några av de viktigaste skälen att använda sociala medier är kanske inte så konkreta.

Att vara där det händer, skulle jag säga är ett skäl som är viktigt nog för att både skaffa sig Facebook- och Twitterkonto.

Att vara där det händer har åtminstone två betydelser i sammanhanget. Dels handlar det om att synas och se. Hålla sig underrättad om vad som sker i samhället, på ens marknad, hos sina kunder, sina konkurrenter och också för att synas. Den som inte finns i den sociala medievärlden riskerar att få stenåldersstämpel. Och det handlar inte om attityden hos en liten grupp datanördar. Antalet Facebook-konton sägs nu vara 350 000 000.

Den andra och potentiellt viktigaste betydelsen av att vara där det händer är att få tillgång till kunskap, attityder och åsikter som du aldrig annars hade fått. Vi lever trots allt snack om att världen krymper ändå i vår egen lilla värld. Oavsett om du åker från din villaidyll till kontoret i en sprillans Porsche eller om din dag börjar med en cykeltur till dagis innan det är dags att hasta till det försenade pendeltåget ser du väldigt lite av andras vardag och verklighet.
Sociala medier är ett verktyg för att få tillgång till sån kunskap. Kunskap som kan göra dig vassare än dina konkurrenter.

Nyttan med Facebook

När jag skrivit “Varför ska man använda Facebook” googlade jag efter andras svar på frågan. “Why use facebook?”. En sån sökning får naturligtvis många träffar. Det är dock många fler träffar som besvarar frågan “How to use facebook” än “why”. Det märkliga är dock att också många av träffarna som ger sig ut för att besvara frågan “varför” ändå kretsar runt “hur”.

Mitt svar blev också aningen svävande. Individuell nytta med stora variationer och paralleller till “vanligt nätverkande”.

De alternativa svaren är istället uppräkningar av konkreta användningar. En del av det slag att man som individ genast kan börja använda dem i sitt arbete. Andra sådana som kräver ändrad organisation och omfördelade resurser.

De vanligaste exemplen på företags användning av social medier

Utan att, för enkelhetens skull, göra åtskillnad mellan Facebook och Twitter brukar kundtjänst och kundkontakt vara det vanligaste användningsområdet, som framhålls. Krishantering – kommunikation med de drabbade, finns också med som vanligt exempel.

Rekrytering är ett annat. Jag har själv några rekryterare som kontakter som i sina statusuppdateringar brukar tala om vilka uppdrag de jobbar med.

Fan pages och grupper för varumärken och företag brukar också framhållas som bra Facebook-användningar. Det är de säkert – om de sköts rätt.

Dagens rätt – restauranger som kommunicerar med sina gäster har jag inte sett men måste rimligen vara ganska vanligt. Och verkningsfullt.