Kan man charma till sig nya medlemmar?

Vilken_fin_bil

 

Jag sitter i styrelsen för en av Sveriges största och äldsta bilmärkesklubbar, Club Alfa Romeo Svezia. Det är onekligen lite paradoxalt att ett bilmärke med så liten marknadsandel har en så stor märkesklubb. Förklaringen ligger dels i klubbens verksamhet men inte minst i bilmärkets starka ställning hos bilälskare.

 

Men det är länge sedan Alfa Romeo lanserade en ny bilmodell för den bredare publiken. Det har medfört att klubben tappar medlemmar. Alfa Romeo 156 såldes i, åtminstone för märket, stora upplagor. Men de börjar nu skrotas ut i allt större utsträckning år för år. Efterföljaren 159 sålde inte lika bra och slutade säljas för fyra år sedan. Inte heller den nya Giuliettan eller modellen MiTo har blivit volymbilar på den svenska marknaden. Modellen 4C glädjer entusiasterna men med 12 exemplar  i Sverige är det inte bilen som ska säkra Alfaklubbens fortlevnad.

 

I somras, på märkets 105-årsdag, lanserades den första av de nya bakhjulsdrivna Alfamodeller som tillverkaren aviserat ska komma de närmaste åren. Den fick ärva det gamla modellnamnet Giulia. I den sk QV-versionen, som är den enda som hittills presenterats, har den en motor på 510 hk utvecklad av Ferrari.  Giulian har lanserats med den uttalade målsättningen att konkurrera med BMWs 3-serie och har kört Nürburgrings nordslinga på 7 minuter och 39 sekunder.

 

Det skulle kunna bli en konkurrent till de Audi och BMW som tjänstebilssvenssons kör idag, om hen haft modet att välja bort Volvo.  Men det står och faller med en kombi. Sverige är ett kombiland. Ingen kombimodell – ingen volymförsäljning. Club Alfa Romeo Svezia har all anledning att hoppas att modellen blir en försäljningsframgång i Sverige. Men oavsett hur det går med det,  ligger effekten det kan ha på klubbens medlemstal några år framåt i tiden.

 

Som klubb måste vi se till att medlemmarna förblir medlemmar, kanske till och med när de har ett uppehåll i sitt Alfa-ägande. Därtill måste vi öka andelen Alfa-ägare som är medlemmar.

 

Jag tog därför fram ett förslag till en “medlemsvärvningsflyer” som klubben bestämde sig för använda sig av. Tanken är att medlemmarna i klubben ska ha en liten uppsättning i sin bil. När de ser en Alfa på en parkering kan de “lappa” den med flyern.

 

På flyerns ena sida står det helt enkelt bara “Vilken fin bil!”. Tanken är att vem som helst ska bli glad över en sån “lapp”. Effekten blir ännu större om bilägaren hunnit bli lite irriterad över skräp på rutan eller kanske till och med befarat att det är en lapp med telefonnumret till den som kört in i bilen… Baksidestexten lyder i sin helhet:

Det är alltid något visst med en Alfa Romeo

Du vet väl att det finns en klubb för oss som gillar Alfa Romeo. Det är faktiskt en av Sveriges äldsta märkesklubbar, startad redan 1956. Club Alfa Romeo Svezia eller CAR som vi säger till vardags.

CAR har en webbsajt där man kan få svar på sina frågor om allt ifrån hur man byter glödlampa eller bromsbelägg till vad man gör när man tappat bort den enda nyckeln till sin bil.

I medlemstidningen Klöverbladet kan man läsa om nya och gamla Alfor, om medlemmars bilar, resor, renoveringar m m.

Klubben ordnar banmöten där medlemmarna kan köra på racerbana med sin egen bil, och har till och med en egen tävlingsserie.

Vill man hellre njuta av vacker bildesign ordnar klubben ‘puts-träffar’ runt om i landet. Bland annat stora träffar på Skokloster och Krapperup den 1:a maj varje år.

Dessutom träffas medlemmar på pizza- eller glassträffar på olika platser i landet för att träffa andra som uppskattar design och körglädje.

Som medlem får man också tillgång till rabatter och andra förmåner.

Kolla in oss på: www.alfaromeo.org”

 

Fungerar flyern då?

Faktum är att det är svårt att svara på det. “Kampanjens” svaghet är att den inte är upplagd som en kampanj. Vi borde haft en särskild URL på flyern, så att vi hade kunnat se hur många besök på webbsajten den genererat. Vi hade kunnat haft en kod för att få en rabatt eller present för att se hur många av de nyregistrerade medlemmarna som kom via flyern.

Vi kan konstatera att de medlemmar som fått flyern för att dela ut den har blivit glada och entusiastiska. Jag har för egen del kommit i samspråk med Alfa-ägare vars bilar jag lappat. Alla har blivit glada och entusiastiska.

Glädje och entusiasm. Det är inte illa. Det är hårdvaluta i föreningsvärlden.

– – –

Fotnot:

För den som inte är insatt i tider runt nordslingan kan man citera Teknikens värld som skrev att “Det är en väldigt, väldigt bra tid.” och “…för bilklassen en makalöst bra tid”. Det är nio sekunder snabbare än BMW M4 Coupé kört samma slinga. Det är snabbare än Ferrari 599 GTB Fiorano, Lamborghini Gallardo LP 570-4 Superleggera, Mercedes SLS AMG och Audi R8 V10.

Nio sekunder hit eller dit, spelar naturligtvis ingen roll för den stora massan bilköpare. Men Alfa Romeo har alltid varit ett märke för bilälskare. Och för bilälskare spelar sånt roll, även om majoriteten av dem aldrig kommer att köra på Nürburgring.

Å så smittar det av sig. De modeller av Giulian som ännu inte presenterats kommer att ha mindre motorer men ändå sola sig i glansen av QV-modellens prestanda. Högst sannolikt kommer de att erbjuda den körglädje Alfa-förare förväntar sig av märket.

Korv med mos på Masgrillen

 

Masgrillen vid Dalahästen utanför Avesta 26 juni 2013.
Masgrillen vid Dalahästen utanför Avesta 26 juni 2013.

Färden gick till Avesta för att hämta en ny motor till räserbilen. Jag passade på att äta korv med mos på Masgrillen vid Dalahästen.

Det är gråmulet och fuktigt. Möblerna på uteserveringen är blöta efter regnet. Jag hittar en torr plats under ett parasoll. Masgrillen ligger på gaveln till en besinmack. Utsikten består av några köplador. Jysk Bäddlager och Per Kvadrat som säljer färg och tapeter.

Två grillade, tre kulor pulvermos och skivad inlagd gurka. Lite riven isbergssallad och ett par tomatskivor. Det är förmodligen inte nyttigt och egentligen inte särskilt gott. Masgrillen lär inte få någon stjärna ens i gatukökens motsvarighet till Guide Michelin.

Trots det känns det helt rätt.

Hustrun äter något slags projektavslutningsmiddag på J i Nacka. Både maten och utsikten lär vara många gånger bättre. Ändå känns det som att jag dragit det längsta strået.

Det är väl något fel på mig.

Det går inte så bra

Kinnekulle Ring. 147:an med R-däck och grymt grepp.
Kinnekulle Ring. 147:an med R-däck och grymt grepp. Men med ett motorhaveri väntande runt hörnet.

Den här sommaren skulle jag vara snabbare än någonsin. Ny bil, sänkt och uppstyvad. Prioritet i både almanacka och budget. Kinnekulle, Knutstorp, Gotland Ring… Här skulle sättas personbästa. Tider att skryta med.

Egentligen var det förra sommaren det skulle hända. Då var bilen nyinköpt. Pengar investerade i ny hård och sänkt fjädring. Och det började ganska bra. Premiär på Gelleråsen. Det första gången jag körde där, så att det inte blev några riktiga kanontider kan jag överse med. Sen Ring Knutstorp i Skåne. Också första gången. Bra tider. Mina bästa varv kunde mäta sig med tider satta på tävling av någorlunda jämförbara bilar. Jag var på rätt väg, helt klart.

Ståndsmässigt kan tyckas menändå så fel. 147:an bärgas från Gotland Ring 2012.
Ståndsmässigt kan tyckas men ändå så fel. 147:an bärgas från Gotland Ring 2012.

Sen Gotland Ring. Tider i klass med vad banans instruktör menade var möjligt med de däck jag hade. Men där var det slut på det roliga. Motorhaveri och bärgartransport från banan. Resten av säsongen och budgeten gick åt till reservdelar och motorreparation.

Trasigt!
Trasigt!

Årets säsong började med nylagad motor, nya fälgar, nya däck och dyrköpt vetskap om hur viktig oljenivån är. Premiären blev på Kinnekulle.

Iväg som ett skott, pinsamt dåliga spårval men fantastiskt grepp. Men inte ens bra grepp kan kompensera dåliga spårval i en motorsvag bil. Till andra stinten lade jag band på mig, försökte minnas spår och bromspunkter. Men det gick i alla fall inte fort. Tider runt 1:16. Jag har kört fortare på en blöt ”Kullen”. Tredje stinten och det där bekanta obehagliga ljudet från motorn, varningslampan ”Engine Oil Pressure Low”. Bara att avbryta och rädda det som räddas kan.

Den här gången gick bilen att köra, trots trilskande motor. Till Marieberg utanför Örebro. Där tog resan slut.

Bärgning till bärgarens depå. Hitta en ny motor (Tack Marco) . Hitta en verkstad som byter till ett överkomligt pris (Tack Claes). Ordna med släp och dragbild och förare med rätt behörighet (Tack Eiert).

Eiert hos bärgaren i Örebro.
Eiert hos bärgaren i Örebro.

Nu är bilen hämtad i Örebro och körd till verkstan i Haninge. I veckan hämtar jag motorn i Avesta och kör den till Haninge. Sen hämtar jag bilen där. Sen är budgeten väl överskriden och säsongen slut för min del.

 

Comeback på räserbanorna

Röd Alfa Romeo 147 i en kurva på racerbanan Gelleråsen
Röd Alfa Romeo 147 i en kurva på racerbanan Gelleråsen
“Strykjärn” och “go cart” är ord som ligger när till hands när 147:ans vägegenskaper ska beskrivas. (Foto: Mattias “Spirit” Arvidsson)

Efter flera års uppehåll i banåkandet har jag gjort comeback på de svenska räserbanorna. Ett länge uppdämt behov förlöstes med min nya ”banbil”. En Alfa Romeo 147 2.0 TS. Premiären begicks på Gelleråsen.

Trots att min klubb inleder säsongen på Gelleråsen varje år har jag aldrig kört där tidigare. Min gamla banbil (en Alfa Romeo GTV6 -87) har aldrig varit klar i tid. Och det var just det att det blivit mer skruva än åka som gjorde att jag bestämde mig för att satsa på en ny bil.

Den nya bilen har fått nya coilovers (integrerade stötdämpare och fjädrar). Den är sänkt, så att tyngdpunkten blir lägre. De nya stötdämparna och fjädrarna är hårdare än orginalen. Tillsammans gör det att bilen går att köra snabbare i kurvorna. Jag har också bytt bromsbeläggen till racebelägg så att jag kan bromsa senare. I övrigt är bilen original. Hittills har jag också kört på vanliga standardäck. Det är dags att köpa nya däck och kanske blir det sk R-däck istället. Men det är långt ifrån säkert.

Bilen väger med mig bakom ratten lite drygt 1400 kg och har bara 150 hk. Det är med andra ord igen raket. Lite av tjusningen ligger där. Om det ska gå undan måste man se till att behålla farten när man väl fått upp den. Det blir med andra ord avgörande att hitta rätt spår runt banan, inte bromsa i onödan och utnyttja det grepp man har maximalt. Enkelt uttryck: Man måste köra bra.
Att hålla jämt med betydligt mer motorstarka bilar eller rent av köra fortare än de är en oerhörd tillfredsställelse.

Jag tror också att det är väldigt lärorikt att köra en sån bil. Det finns inga genvägar.

Sen Gelleråsen har jag hunnit med en heldag på Kinnekulle Ring också. Näst på tur står Knutstorp. Också där blir det första gången. Det är långt till Skåne från Stockholm så det har aldrig blivit av. Men faktum är att med en modern bil som 147:an, med luftkonditionering och allt, är det inte en särskilt jobbig resa. Men den tar ändå tid. Man måste åka ned dan innan och jag tror inte att det är någon vidare bra idé att köra hem samma dag. Att köra bana tar på krafterna och dessutom har man en tendens att bli fartblind. Jag räknar med att köra på Gotland Ring också i sommar. Det är min favoritbana.

Här finns en video filmad inifrån min bil på Kinnekulle.
Och här en video filmad inifrån min bil på Gelleråsen.

Lycka är en fungerande blinkers

Blinkersklumpen som det inte var något fel på
Blinkersklumpen som det inte var något fel på.

Jag gillar inte att meka. Men jag är väldigt stolt varje gång jag lyckas med mitt mekande. Nu fungerar blinkersen igen på min Bertonecupé. En sladd från säkringsboxen till blinkersrelät var trasig. Nu har jag dragit en ny sladd. Så enkelt var det.

Men vägen dit var inte enkel. Kunde ha varit om jag gjort rätt från början. Men det ligger inte för mig i mekarsammanhang. Erfarenheterna visar att jag alltid ska göra en massa onödigt först. Slarvig felsökning fick mig att misstänka “blinkersklumpen” (fackterm). För att komma åt den måste man demontera ratt, rattförlängare, rattstångskåpor… Det är sådär 30 skruvar varav hälften sitter uppochned, långt in, långt ned och kräver ovanliga dimensioner på insex-nycklar.

Det var nu inge fel på blinkersklumpen, upptäckte jag med hjälp från CC Motors i Eskilstuna. Det är en väldigt bra verkstad. Kunnig och service-minded. Det var tack vare telefonsupport från dem som jag lyckades hitta blinkersfelet!

Men lyckan är alltid kort. Som ett blink. Så snart ett problem är löst blir man varse allt det andra man måste göra. Så är det med gammelbilar.