Vad är väl i-landsproblem mot lite coctailgnäll

Sazerac cocktail at the Sazerac bar, Roosevelt Hotel, New Orleans. Foto: Infrogmation.

Att det ska va så märkvärdigt svårt att få en välblandad Dry martini! Och varför bemödar sig inte de som publicerar drinkrecept med att ”lokalisera” dem?

Jo. Jag har faktiskt funderat på detta. Jag inser naturligtvis att det är frågor som inte ens begreppet i-landsproblem gör riktig rättvisa. Frågeställningar som dessa hamnar på rena varför är det ingen is till punschen-nivån.

Min son och jag hade lite tid att fördriva innan vi skulle gå och se den senaste James Bond-filmen. Vad passade väl då bättre än att ta en Dry martini. (Jodå, sonen är 20+ och därmed någorlunda vuxen). Jag frågade för säkerhets skull bartendern på det fashionabla Bocueria i Moodgallerian om han kunde blanda en dry martini. Det försäkrade han att han kunde. Det var väl inget annat fel på den än att den stora oliven på botten av glaset kom från en inläggning. På ytan till drinken flöt en tunn film av olja med med små flarn av chillipeppar.

Jag föredrar på det hela taget citronskal framför oliv i min ”draja”. Jag vet att det finns de som tycker att det är gott med en gnutta olivlag i drinken. ”Dirty martini” kallas det ibland och jag har läst att den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt gillade den varianten. Var och en får gärna bli salig på sin fason men jag vill gärna få välja om jag vill vara traditionalist eller ”wild and crazy”.

Men det verkliga bottennappet i min Dry martini-historia inträffade förra helgen i Madrid. Sällskapet samlades i foajén på hotell Emperador, där vi bodde, för att lägga upp planen för kvällen. Givetvis skulle vi ha något att dricka. Jag dricker sällan whiskydrinkar men bestämde mig för att jag ville ha en whisky sour. Men se det gick inte. Hotellbaren kunde erbjuda de fyra eller fem drinkar som fanns i menyn. Dry martini fanns på listan och jag beställde en sån.

Generellt sett är det nog en bra idé att begränsa utbudet av coctails i en bar utan en riktig bartender. Med noggranna recept och anvisningar kan vem som helst blanda till en god drink även om man saknar utbildning eller intresse. Vad som gick fel här vet jag inte. Kanske tyckte ”bartendern” att det blev lite lite i mitt glas och fyllde på med vatten. Kanske var det fel i receptet eller… Ja orsaken kan ha varit vilken som helst. Min drink var hur som helst både svag och smaklös på gränsen till fadd. Citronskalet till trots.

En mer angenäm upplevelse var den Sazerac jag drack på ”Och himlen därtill” i fredags. Det var första gången jag drack denna drink. Den lilla beskan i drinken balanserade det söta på ett raffinerat sätt.

Jag tänkte att det kunde vara kul att bjuda på en Sazerac någon gång och googlade därför drinkreceptet. Drinken som är från New Orleans visade sig ha en intressant historia. Namnet kommer från spritfabrikören som framställer den whisky som ingår i standardreceptet. (Från början var det en cognac från samma firma). Förutom whiskyn ingår Absinth, Peychaud bitters och sockerlag. Eftersom Absinth är förbjudet i USA (?) har man ersatt denna med anisbrännvin som t ex Pernod.

Också svenska recept på Sazerac innehåller Peychaud bitter. Det förvånar mig eftersom systembolaget inte säljer denna bitter. Kan man ersätta den med vilken annan bitter som helst? Vad smakar denna Peychaud? De som publicerar recepten på det sättet vet förmodligen inte vad de talar om eftersom de inte föreslår något alternativ. Kan man lita på att de har fått resten rätt? Är det, hemska tanke, samma upphovsman bakom detta recept som till dry martini-receptet på Embasador i Madrid?

Det ligger väl lite verklighetsflykt i att fundera över sånt här. En outtalad önskan om ett liv där problemen verkligen var av detta slag. En tillvaro där man inte behöver irritera sig på att bussen inte kommer när den ska och att strumpor försvinner när man tvättar. Och ändå är ju såna saker just i-landsproblem i jämförelse med det elände som är en del av andras vardag.

Är det Good Bye Mr Bond?


Dags för premiären av en ny Bond-film – Skyfall. Det är den 23:e filmen i den ”officiella” Bondserien. Jag ser fram emot att se den. Men med viss bävan. Kommer den att kvala in som en riktig Bond-film? Det unika Bond-innehållet har nämligen tunnats ut betänkligt i de senaste filmerna. De blir allt mer lika ”vanliga” actionfilmen.

Filmmakarna har gett sig in på en riskabel väg för ta upp kampen om biobesökarna. Det verkar som om man velat lyfta actioninnehållet och samtidigt ”problematisera” James Bond. Man vill ge honom ett djup och personliga relationer med flera bottnar. Det är en väg som kommer att leda till Bonds slutliga undergång.

Bondfilmerna har alltid haft konkurrens av andra filmer. Det som gjort Bondfilmerna till en vinnare i det långa loppet har rimligen varit den unika krydda som just det ”Bondiga” tillför. Alla element i en Bondfilm kan vilken filmakare som helst med tillräcklig budget inkludera i vilken actionrulle som helst. Alla utom en – James Bond. Men om James Bond blir som vilken actionhjälte som helst är också han utbytbar.

Vad är då det ”Bondiga” och hur kan jag påstå att det har tunnats ut?

De mest uppenbara Bondingredienserna finns naturligtvis med också i de senaste filmerna. Repliken ”Bond. James Bond” finns där. Dry Martinin, likaså. Att chefen heter M och att Bond får sina oumbärliga ”gadgets” från Q är också självklarheter.

Men det är inte ramverket som är kärnan i en James Bond-film. Miss Moneypenny har visat sig umbärlig. (MI6 har väl down-sizat.) Liksom Universal Exports. (Behöver inte underrättelsetjänster täckverksamheter längre?) Det har visat sig att det går utmärkt att göra Bondfilmer utan sånt som en gång var självklara ingredienser.

Det viktigaste, ja det som definierar James Bond, är enligt min mening detta: James Bond njuter av flärd och klär sig med stil. Han är snabb i tanken och i replikerna. Filmerna utspelar sig i exotiska miljöer och motståndarna är inga vanliga skurkar. Och inte minst – kvinnorna faller för James Bond.

Flärd-elementet är oftast väl tillgodosett i filmerna. Sen spelar det mindre roll om det är en Vesper, en Dry Martini eller t o m en Vodkatini som Bond läppjar. Att product placement-avtal fått Bond att byta bort sin Dom Perignon mot Bollinger må väl vara hänt. Favoritårgången, 1953, lär ändå ha passerat bäst före-datum. Om den ens går att uppbringa. Det viktiga är att det är lyx. Det samma kan sägas om bilar, kläder och allt annat. Men här vilar en fara i product placementavtal. Ta bilar som exempel. En Ford eller Volvo blir inte en prestigebil för att James Bond kör den. Däremot tunnas Bondkaraktären ut när man kompromissar med hans exklusiva smak

Exotiska platser är en annan ingrediens som Bondfilm-makarna värnat om. Men det har också orsakat dem bryderi. Världen har krympt betänkligt under de 50 år Bondfilmerna producerats. Idag går det charterresor till det som en gång var exotiska resmål. I jakten på spektakulära resmål har James Bond skickats ut både i rymden och till nordpolen. Filmmakarna tycks ändå ha avfärdat det spåret som en återvändsgränd. Däremot går det fortfarande att hitta spännande miljöer. Filmmakarna har också börjat återanvända gamla resmål. Istanbul och Venedig för att ta två exempel.

”Bondbrudarna” hänger naturligtvis med. Lika snygga och lika eleganta som alltid. Men de har gått från att vara dubbade baddräktsmodeller till kvalificerade medarbetare. Men oavsett om de jobbar för MI6 eller motståndarna faller de förr eller senare för James Bonds charm. Så ska det vara och så är det för det mesta i Bondfilmerna. Jag kan inte påminna mig något undantag.

Det som blivit mer och mer av en bristvara i Bondfilmerna är snabbtänktheten, slagfärdigheten och självdistansen. James Bond möter motståndare med överlägen styrka eller överlägsna arsenaler. Att han ändå vinner striderna beror på att han förmår utnyttja situationen, platsens beskaffenhet och använder saker i sin omgivning som vapen. Med Daniel Craig i rollen som Bond har han blivit starkare och mer stryktålig men mindre smart.

Ingen Bond-skådis har lyft ögonbrynet lika högt som Roger Moore men frågan är om Daniel Craig har lyft det en enda gång i sin Bondgestaltning. Jag tycker att Craig gör en bra och trovärdig Bond men inte får han några snabba repliker att leverera och glimten i ögat ser man inget av. Jag hoppas att Skyfall innebär en vändpunkt.

Skurkarna har också förlorat lite av sin särart och sin storslagenhet. En James Bond-skurk strävar inte efter personlig rikedom. En James Bond-skurk strävar efter världsherravälde. James Bond-skurkar omger sig med medarbetare med besynnerliga kompetenser och bisarra metoder.

Om Bond faller för kvinnornas charm eller om han har ett tvångsmässigt behov av att förföra kvinnor är ointressant, åtminstone för filmen. På samma sätt är hans relation till chefen ointressant. James Bond har inte något intressant djup i sin personlighet. Han är ytlig. Han ska vara ytlig. Han ska avfärda alla försök att analysera honom med en kvickhet och en Dry Martini.

What’s your poison? – Om dry martini


Jag tror inte att det finns någon annan drink som det skrivits så mycket om som dry martini. Det finns en uppsjö recept. Det finns en mängd teorier om hur drinken kom till, hur den fick sitt namn. Det finns berättelser om hur olika celebriteter blandat sina dry martini och på vilken bar vilken författare drack sin dry martin, osv.

Dry martini är en sofistikerad drink med en doft från den fina världen. Den är så långt från byxljummet boxarbrännvin man kan komma. Åtminstone imagemässigt. I verkligheten är nog skillnaden mellan en dry martini för mycket och en kasse lägenhetsbråk inte alltid så stor.

Jag minns inte när jag första gången stötte på fenomenet dry martini. Helt säkert var det i alla fall långt innan jag själv drack något med alkohol i. Det första recept jag hittade kom jag också över långt innan jag gjorde min första dry martini. Hemma hos mormor och morfar hittade jag en bok “Coctailboken” av Janson, Melin och Söderberg. Boken gavs ut första gången 1949. Melin och Söderberg var “prominenta medlemmar av Sveriges Bartenders Gille”. Det är en bra bok. Alla klassiska coctails finns med. Att drinkar som “Zoombie” och “Sex on the beach” saknas, kan jag leva med. Det står heller ingenting om hur man gör godisshots eller hur man blandar tranbärsjuice med vaniljvodka och såna saker.
Den blir faktisk bara bättre och bättre ju mer jag tänker på det.

Receptet på dry martini är det klassiska, förmodligen ursprungliga:
2/3 Gin
1/3 Torr Vermouth
Rör, sila i coctailglas, vrid citronskal över.

Har man läst bokens inledande anvisningar vet man att “rör” betyder att man gör det i en shaker som till hälften är fylld med rena isbitar.

När jag idag läste ett recept på dry martini var det enligt författaren det “klassiska receptet”. Man kan naturligtvis mena olika saker med “klassisk”. Kanske är det klassiskt i författarens sammanhang. Det är i alla fall ett spritt tillvägagångssätt. Men det är knappast klassiskt i någon vidare mening.

Ginet förvaras i frysen, tillsammans med en glastillbringare (metall riskerar att smaka av sig menar han). När det är dags att blanda drinken har man isbitar i tillbringaren, häller vermouth över isbitarna rör om och silar av vermouthen. Därefter häller man gin i shakern och rör om, men inte för länge. Isen får inte smälta för mycket, bara en aning. Sen silar man upp i glas och serverar med citronskal, oliv eller syltlök eller naturell.

Syltlök! Stoppar man i en syltök byter drinken namn och blir en Gibson. Men låt bli! Inte för namnbytet utan för att syltlöken förstör. Oliven är jag också tveksam till även om den kan betrakta som klassisk i en dry martini. Syltlökar och oliver låter mer som frukost, tycker jag. En liten bit vridet citronskal är däremot en riktig höjdare.

Vouge Coctails är den andra coctailbok jag äger. En tunn sak som man fick som present när man prenumerarade på en tidning. Boken är från 1982. Den svenska utgåvan från 1983. Boken innehåller många klassiska drinkar och några som förmodligen försvann ur bartendrarnas reportoar redan 1985, om de ens var kvar så länge.

I Vouge Coctails är receptet:
6-9 cl London dry gin
1-2 droppar Noilly Prat, Chambéry eller Lillet dry vermouth
Citronskal eller oliv.
Rör ingredienserna väl med 3-4 isbitar. Häll upp i coctailglas.
Boken upplyser också om att det “på senaste tiden” har blivit vanligt att hälla drinken över is (“on the rocks”) och dricka den utan citron eller oliv.

Mängden vermouth minskar och minskar. Det finns många, inte helt seriösa, dry martini-recept där det inte ingår någon vermouth alls. Något recept föreslår att man ska viska ordet “vermouth” över drinken innan den serveras. Ett annat att man ska föra korken från vermoutflaskan fram och tillbaka över drinken. Luis Bunuel menade att det rätta sättet var att låta en solstråle falla genom en flaska Noilly Prat och träffa drinken. Noel Coward tyckte å sin sida att man skulle fylla ett glas med gin och sen vinka med det åt italienhållet till.

International Bartenders Association har dock ett “officiellt” recept för en dry martini:
5,5 cl gin
1,5 cl torr vermouth
Ingredienserna blandas i en bägare med is. Silas av och serveras i ett kylt coctailglas tillsammans med en oliv eller ett vridet citronskal. Man kan notera att de inte säger vare sig “skakas” eller “rörs” utan helt enkelt “blandas”. (Fegisar!)

Trots att dry martini förmodligen är den mest kända drinken i världen kan man ändå inte vara säker på att en bartender vet hur man blandar till den. Det är ju inte alltid ens så att den som blandar till drinkarna är bartender.

På ett hotell i Houston, Texas, hade värdarna för ett evenemang jag skulle besöka en mottagning kvällen innan, när de flesta gästerna anlände. Där fanns en bar bemannad av två spansktalande hotellmedarbetare som nog till vardags gjorde helt andra saker på hotellet. När jag bad om en dry martini tittade de ömsom på varandra ömsom på mig utan att göra en ansats att börja blanda till något.
– Gin och vermouth, sade jag och hoppades att det skulle klicka till.
Mer behövde de inte veta. I ett nafs togs ett stort grogglas fram och fylldes med is. Därpå hällde man gin ur en flaska och vermouth ur en annan till glaset var så gott som fullt. Någonstans måste det ha funnits en vag kunskap om vad en dry martini ändå är. För det hela avslutades med att de lade två oliver, stora som ping pong-bollar, längts upp på isen i glaset!

– – –
(Det amerikanska konsultatet i Istanbul hade – och har säkert fortfarande – en bar för personalen och deras gäster. Den betjänas av marinkårssoldaterna som tjänstgör på konsultatet. Den gången jag var där var det en marinkårssergant som stod i baren. Hans fråga “What’s your poison?” etsade sig fast i mitt minne. Senare har jag förstått att det är ett gammalt och nött bartenderskämt. Men jag gillar det.)

James Bond och hans Dry Martini


Alla vet att James Bond dricker sin dry martini skakad och inte rörd (”Shaken not stirred”). Det är oortodoxt eftersom generalregeln är att man rör drinkar med klara drycker som ingredienser och skakar de som innehåller fruktjuicer eller andra grumliga ingredienser. En konsekvens av att skaka drinken är att isen avger mer vatten än om man rör den. Ett resultat blir med andra ord att James Bonds martini mot all förmodan blir aningen svagare än den traditionella martinin.

“Dry Martini. Shaken not stirred” är ett obligatorium i Bondfilmerna lika orubbligt som “My name is Bond, James Bond”. Men i vissa filmer dricker Bond inte Dry Martini utan “Vodkatini”. En drink där vodka fått ersätta gin. En dålig ersättning i min mening.

Men faktum är att det James Bond låter bartendern blanda när Ian Flemming får bestämma inte ens är en “dry martini”. Ty det Flemming lät sin romanhjälte dricka är en helt egenkomponerad drink som så småningom får namnet Vesper. I den första 007-romanen (Casino Royale) instruerar James Bond bartendern (på sidan 50 i den svenska pocketutgåvan från 1973) hur han vill ha sin “Dry martini”:
“Dry martini åt mig”, sade han. “Bara en. I ett djupt champagneglas”
“Oui, monsieur.”
“Ett ögonblick. Gör den med tre mått Gordon’s, ett mått vodka och ett halvt mått Kina Lillet. Skaka mycket väl tills den är iskall och lägg sen i en stor men tunn skiva citronskal. Uppfattat?”
“Fullkomligt, monsieur.” Idén såg ut att tilltala barmannen.
När drinken sedan väl är serverad och avsmakad ger Bond ytterligare en ledtråd till den perfekta “dry martinin”:
“Utmärkt” sa han till barmannen, “men om ni kunde få tag i vodka som är gjord på säd istället för potatis kommer ni att finna att den blir ändå bättre.”

Kina Lillet finns inte på systemet. Då och då har jag försökt få tag på en flaska när jag varit ute och rest. Men det var inte förrän när jag var i Paris häromåret som jag kom ihåg att försöka på en plats där det faktiskt fanns att få. Väl hemma blandade jag med högt ställd förväntan till en “dry martini” enligt James Bonds alla regler.
Det är en utmärkt drink. Men det är inte en dry martini. Snarare en söt martini. Kina Lillet, eller “Lillet” som drycken numera kort och gott marknadsförs som, är nämligen en söt dryck. Likt en söt vermouth. Tillverkaren avslöjar så mycket som att det är en blandning av “utvalda viner och fruktlikörer”.

Jag använde Gordon’s gin och en rysk sädesvodka enligt receptet. Vodkan spär ut ginet och gör ginsmaken mindre framträdande. För mig som gillar gin tillför vodkan med andra ord ingenting. Bara på en punkt avvek jag från receptet. Jag serverade drinken i vanliga coctailglas istället för de föreskrivna djupa champagneglasen.

Damerna i sällskapet som bjöds på denna drink uppskattade den, vilket de inte brukar göra med den vanliga dry martinin.

Min sammantagna slutsats blir den att en “vanlig” söt martini fungerar lika bra som James Bonds Vesper. Blanda gärna till drinken med Lillet om det finns till hands. Annars fungerar en söt vit vermouth nästan lika bra. Glöm vodkan om du inte ändå råkar ha någon hemma och verkligen vill göra en “Vesper” – det är bara en onödig ingrediens.