Att det ska va så märkvärdigt svårt att få en välblandad Dry martini! Och varför bemödar sig inte de som publicerar drinkrecept med att ”lokalisera” dem?
Jo. Jag har faktiskt funderat på detta. Jag inser naturligtvis att det är frågor som inte ens begreppet i-landsproblem gör riktig rättvisa. Frågeställningar som dessa hamnar på rena varför är det ingen is till punschen-nivån.
Min son och jag hade lite tid att fördriva innan vi skulle gå och se den senaste James Bond-filmen. Vad passade väl då bättre än att ta en Dry martini. (Jodå, sonen är 20+ och därmed någorlunda vuxen). Jag frågade för säkerhets skull bartendern på det fashionabla Bocueria i Moodgallerian om han kunde blanda en dry martini. Det försäkrade han att han kunde. Det var väl inget annat fel på den än att den stora oliven på botten av glaset kom från en inläggning. På ytan till drinken flöt en tunn film av olja med med små flarn av chillipeppar.
Jag föredrar på det hela taget citronskal framför oliv i min ”draja”. Jag vet att det finns de som tycker att det är gott med en gnutta olivlag i drinken. ”Dirty martini” kallas det ibland och jag har läst att den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt gillade den varianten. Var och en får gärna bli salig på sin fason men jag vill gärna få välja om jag vill vara traditionalist eller ”wild and crazy”.
Men det verkliga bottennappet i min Dry martini-historia inträffade förra helgen i Madrid. Sällskapet samlades i foajén på hotell Emperador, där vi bodde, för att lägga upp planen för kvällen. Givetvis skulle vi ha något att dricka. Jag dricker sällan whiskydrinkar men bestämde mig för att jag ville ha en whisky sour. Men se det gick inte. Hotellbaren kunde erbjuda de fyra eller fem drinkar som fanns i menyn. Dry martini fanns på listan och jag beställde en sån.
Generellt sett är det nog en bra idé att begränsa utbudet av coctails i en bar utan en riktig bartender. Med noggranna recept och anvisningar kan vem som helst blanda till en god drink även om man saknar utbildning eller intresse. Vad som gick fel här vet jag inte. Kanske tyckte ”bartendern” att det blev lite lite i mitt glas och fyllde på med vatten. Kanske var det fel i receptet eller… Ja orsaken kan ha varit vilken som helst. Min drink var hur som helst både svag och smaklös på gränsen till fadd. Citronskalet till trots.
En mer angenäm upplevelse var den Sazerac jag drack på ”Och himlen därtill” i fredags. Det var första gången jag drack denna drink. Den lilla beskan i drinken balanserade det söta på ett raffinerat sätt.
Jag tänkte att det kunde vara kul att bjuda på en Sazerac någon gång och googlade därför drinkreceptet. Drinken som är från New Orleans visade sig ha en intressant historia. Namnet kommer från spritfabrikören som framställer den whisky som ingår i standardreceptet. (Från början var det en cognac från samma firma). Förutom whiskyn ingår Absinth, Peychaud bitters och sockerlag. Eftersom Absinth är förbjudet i USA (?) har man ersatt denna med anisbrännvin som t ex Pernod.
Också svenska recept på Sazerac innehåller Peychaud bitter. Det förvånar mig eftersom systembolaget inte säljer denna bitter. Kan man ersätta den med vilken annan bitter som helst? Vad smakar denna Peychaud? De som publicerar recepten på det sättet vet förmodligen inte vad de talar om eftersom de inte föreslår något alternativ. Kan man lita på att de har fått resten rätt? Är det, hemska tanke, samma upphovsman bakom detta recept som till dry martini-receptet på Embasador i Madrid?
Det ligger väl lite verklighetsflykt i att fundera över sånt här. En outtalad önskan om ett liv där problemen verkligen var av detta slag. En tillvaro där man inte behöver irritera sig på att bussen inte kommer när den ska och att strumpor försvinner när man tvättar. Och ändå är ju såna saker just i-landsproblem i jämförelse med det elände som är en del av andras vardag.
by 