Kannibalism på nätet – Äter Facebook upp våra communities?

Gruppbild föreställande The Echo en diskussionsklubb 1920
Gruppbild föreställande The Echo en diskussionsklubb 1920
Före internet fick folk träffas IRL för att diskutera. Diskussionsklubbar var inte nödvändigtvis bara för grälsjuka människor. Här syns Stuartwille High School debating society ”The Echo” 1920.

Aktiviteten på diskussionsforum på nätet minskar. Samtidigt växer Facebook. Jag anar ett samband.

Jag är aktiv på ett antal diskussionsforum på nätet. Det är framför allt svenska forum men också något internationellt. Gemensamt för alla är att aktiviteten minskat de senaste åren. Jag har frågat mig vad det beror på.

Det är inte helt otänkbart att det allmänna intresset för de frågor ”mina” webbfora diskuterar har minskat. Men när jag läser att Cancerfonden stängt sitt diskussionsforum på nätet får Facebookhypotesen ökad kraft. Cancerfonden skriver att man upplevt en ökad andel oseriösa inlägg och spam men att den främsta anledningen är att ”aktiviteten på forumet har minskat avsevärt de senaste åren”.

Fler är med men färre är aktiva
Siffror från .se-stiftelsens rapporter ”Svenskarna och Internet” visar att det är en generell utveckling. Paradoxalt nog är det är fler och fler som besöker eller är medlem i en webbcommunity. Men andelen som är aktiva minskar. 2009 var 26 procent av befolkningen med i en community och 21 procent skrev inlägg där. 2014 var hela 54 procent med i en community men bara 10 procent skrev inlägg eller besökte den dagligen. (Samtliga siffror är procent av befolkningen.)

Facebook har växt ännu snabbare. 2009 fanns omkring 30 procent av svenskarna på Facebook. 2014 var det 68 procent. (Varav 47 procent var där dagligen).

Gör bristen på appar att forumen tappar?
Vi ägnade i genomsnitt 3 timmar mer i veckan åt internet 2014 än 2009. Så det borde finnas plats för både Facebook och communities. Det är dock ingen djärv gissning att streamad video och spel svarar för mycket av den ökningen. Men av de knappt 13 timmar i veckan vi ”internettar” gör vi det 29 procent av tiden från våra mobiler.

Kanske är det där skon klämmer. Facebook har en mobilapp. Det har inga av forumen. Å andra sidan brukar inläggen på forumet vara mycket längre än uppdateringarna och kommentarerna på Facebook. Ingen gillar att skriva långt på mobilen, så förmodligen skulle inte appar hjälpa upp aktiviteten på forumen.

Den sociala funktionens starka kraft
I mitt fall har ett par av ”mina” communities egna grupper på Facebook. Andra har inte det men det finns dock andra grupper som avhandlar samma intresseområden. Jag ser en del namn där som jag känner igen från forumen. Jag har insett att några av dem inte längre skriver på forumen utan bara i Facebookgrupperna.

Det må vara intresset för ett visst område som fört medlemmarna till ett forum. Men väl där är forumets sociala funktion säkert lika eller mer betydelsefull för många. I de fallen blir Facebook en fullgod ersättning eller rent av något bättre.

De som varit med ett tag på internet har sett Usenet och IRCs blomma och tyna. Men även om diskussionsforumen har haft några motiga år det behöver inte betyda att de kommer att gå samma väg. Eller?

En knapp för din app!

Flick: En knapp som startad din app.
Flick: En knapp som startar din app.

Appar till mobiltelefoner dyker upp som svampar ut jorden. Men appar kan tydligen vara för jobbiga att använda. Därför har nu ett gäng KTH-studenter tagit fram en app-knapp: Flic.

Kvalitén på alla de appar som tas fram varierar, liksom värdet av dem. En del appar verkar vara resultatet av något närmast panikartat ”vi måste ha en app”. De är i praktiken bara en ”genväg” till en websajt. Det enda som är vunnet är att man har en ikon i telefonen som tar en direkt till en websajt.

Men det finns gott om exempel på bra appar. De tillför ny funktionalitet eller förenklar åtgärder eller processer. Men inget är så enkelt att det inte kan göras enklare. Kanske kommer det en dag när vi upplever en knapptryckning som en jobbig omväg.

En programmerbar knapp
Men än så länge tycks vi få nöja oss med att klara oss med en knapp. Det fina med den här knappen är att vi själva bestämmer vad den ska göra. Den är helt enkelt programmerbar.

Exempel på användningsområden som tillverkarna själva anger är att man kan låta knappen aktivera ett ljud på telefonen så att man slipper leta efter den. Man kan använda knappen som fjärrutlösare till kameran i telefonen.

Larma med ett knapptryck
Man kan också programmera den som ett slags larm. Ett knapptryck skickar ett meddelande med ens aktuella position till en eller flera användare. Dubbelklickar man skickas ett förberett nödmeddelande och håller man nere knappen sänds ett larm.

Alla funktioner som finns i telefonen och de funktioner man styr med sin telefon kan programmeras att aktiveras av knappen.

Färgkoda olika appar
Knappen finns i olika färger. Förutom designaspekten kan man därmed ha flera knappar med olika funktioner. Man kan ha knappen löst i fickan eller monterad på en vägg eller annan yta.

Idén till knappen fick en av dess upphovsmän när han använde en app i telefonen för att hjälpa honom sluta röka. Det blev för omständligt att ta upp telefonen, låsa upp skärmlåset, starta den aktuella appen och klicka på dess knapp.

Mer om knappen kan man läsa på sajten: Shortcut labs flic http://flic.io/#/

Innan du ringer till en ukulele…

Så här ser en ukulele ut. Jag tänkte att de bakom sajten ukulele.se kanske vill veta.
Så här ser en ukulele ut. Jag tänkte att de bakom sajten ukulele.se kanske vill veta.

Visste ni att det bara finns 3 ukulele i Örebro?
Jodå, så är det. Den jätteinitierade webbsajten www.ukulele.se , innehåller denna och andra fullkomligt hjärndöda upplysningar.

Det är det bedrövligaste dravel jag stött på på nätet när det handlar om ukulelen.

Det måste vara något slags robotgenererad text. Klickar man på menyalternativet “Stockholm-Ukulele” (vad nu det är) kan man läsa följande:

“Ukulele i Stockholm

Det finns totalt 24 företag inom Ukulele i Stockholm där flera av dessa företag har flera personer som är duktiga på ukulele. Ofta kan det vara svårt att hitta den bästa inom ukulele i Stockholm och priserna kan även skilja sig åt. En klar fördel är om man kan få rekommendationer av någon som talar om vilken som är bäst inom ukulele. Information och betyg om de som arbetar med Ukulele i Stockholm kan man oftast hitta via nätet.

Då det i Stockholm och i Stockholms län finns många ukulele är det bra att kontakta flera av dem eller kolla på internet gällande pris och typ av arbeten de gör. Innan du ringer till en ukulele bör du ha en idé om vad du vill ha och behöver så att du kan specificera dina önskemål, gärna i detalj. Bäst information får om du detta genom att besöka några ukulele hemsidor.”

“Innan du ringer till en ukulele…” Vad säger man?

Provar man menyalternativet “Örebros Ukulele” får man den inledningsvis refererade upplysningen! Så håll i era uckar Örebroare. De är sällsynta.
Men helt hopplöst är det kanske ändå inte. Sajten vet att berätta att “Ukulele säljs av flera företag i närheten av Örebro och några av dessa företag har webbsidor om Ukulele och sjunga samt även prisinformation.”

“… några av dessa företag har webbsidor om Ukulele och sjunga…”

Suck.

(Vill du faktiskt ha lite vettig info om ukulelen så gå in på websajten www.ukulelekommissionen.se , vettja)

Smarta lösningar är inte alltid så smarta

inget internet

När internetaccessen fallerar är molnlösningar inge vidare. Jag är i London just nu. Jag bokade resan på nätet. Liksom hotellet. Alla bokningar bekräftades via mail. Förr hade jag sparat ned alla bokningar, gjort anteckningar om bokningsnummer med mera i almanackan. Och det ska jag se till att jag gör även i fortsättningen.

Jag checkade in på SAS dagen före avresan. Enkelt och smidigt. Ett sms från SAS med en länk till incheckningen på nätet. Jag valde plats 10F. På korta resor sitter jag gärna vid fönstret. Boarding-kortet visades som en websida. Däremot fanns ingen möjlighet att spara ned boardingkortet till telefonen. Fanns det, så fanns det i alla fall inga anvisningar om hur man gör. Så jag lämnade webläsaren med sidan uppe.

Väl på Arlanda visar jag min telefon med websidan vid bagageinlämningen. Det funkade fint. Vid inpasseringen till säkerhetskontrollen meddelar websidan att sessionen har ”timed out”. Bara att kliva åt sidan och försöka lösa problemet. Jag letar rätt på sms:et från SAS och följer länken till incheckningssidan. Sidan minns lyckligtvis min bokning och visar boarding-kortet i webläsaren.
Vid gaten är det dags igen. Jag ska visa mitt boarding-kort. Nu tycker telefonen att jag ska koppla upp mig mot det gratis wifi som finns på flygplatsen. Men det kräver att jag fyller i uppgifter om vem jag är osv. Det har jag inte tid med. Jag stänger därför av wifi på telefonen och kopplar upp mig via mobilnätet. Det fungerar och jag kan visa mitt mobil-boarding-kort för tredje gången.

Det var en trevlig resa. På 10D sitter en svensk företagsledare med verksamhet i London. Vi talas vid under nästan hela resan. Hans bil och chaufför väntar på flygplatsen och jag tackar ja till erbjudandet om skjuts till mitt hotell.

Vilket hotell var det nu då? Jag kollar mina mail i telefonen. Eller rättare sagt jag försöker kolla mina mail. Jag får ett SMS från Tele2 som erbjuder mig att köpa 50 Mb datatrafik att använda under tre dagar för 50 kronor. Det nappar jag på. Men jag kommer inte ut på nätet.

Men jag minns att hotellet ligger på London Street och heter något med Norfolk. Norfolk Plaza Hotel, säger chauffören. Just off London Street. I know that hotel very well.
Vi skiljs åt utanför hotellet och i receptionen presenterar jag mig och hävdar att jag har ett rum bokat där. Bemötandet är vänligt men resultatet nedslående. Jag har inget rum där.
Jag får låna deras wifi och kan kolla mitt bekräftelsemail. De har rätt. Jag har bokat rum på Royal Norfolk Hotel på London Street. Det ligger runt hörnet, så det var inget äventyr att ta sig dit.

Hotell i London är värda ett eget kapitel. Men här ska jag nöja mig med att konstatera att wifi-access kostar fem pund dygnet på Royal Norfolk Hotel och täckningen på fjärde våningen där jag har mitt rum är skral. Det finns ett slags brandtrappa som förbinder två huskroppar. Där är det svalt och där finns det wifi-täckning. Det får bli min arbetsplats.

Idag har jag ringt till Tele2s kundtjänst för att få bukt med problemet. Kötiden uppskattas till 15-20 minuter men jag kan bli uppringd när det är min tur om jag vill. Det vill jag. I gatularmet hör jag tyvärr inte att de ringer tillbaka. Så jag upprepar proceduren. Ringer upp, knappar in uppgifterna igen och ber att få bli uppringd. Den här gången hör jag när det ringer men hinner inte svara.

I hotellreceptionen finns det wifi-täckning. Jag bestämmer mig för att prova att chatta med Tele2s kundtjänst. Först får jag knappa in uppgifter om vem jag är, att jag är kund och vilket telefonnummer jag har. Sen dröjer det bara ett ögonblick innan Mattias står till min tjänst. Jag är i London och kan inte komma ut på internet, skriver jag.
Men det visar sig att Mattias inte kan se någon orsak till att jag inte kommer ut på nätet. Fick jag ett erbjudande om surf när jag kom till England, frågar han.
Det fick jag svarar jag. Sen frågar jag om han har något slags checklista som jag kan använda för att kolla att jag har alla inställningar rätt i min telefon.
Medan Mattias skriver ett svar tänker jag att jag ska kolla att jag verkligen köpte den där surfpotten och stänger chattfönstret och kollar mina sms. Jo, jag köpte potten.
Sen ska jag försöka återgå till chatten men det visar sig att jag avslutat chattsessionen när jag stängde fönstret. När jag startar en ny chatt får jag veta att det är 8-10 minuters väntetid.

Jag tror jag får klara mig utan internet i mobilen. I helgen ska jag ut på den engelska landsbyggden. Ingen wifi där inte. Jag får med andra ord klara mig utan internet. Hur ska det gå? Hur ska det gå?

Om fem år är Internet vårt primära medium

“En kvalificerad gissning är att internet om 5 år är vårt primära medium, och det är mobilt, öppet, peer-to-peer och skräddarsytt efter mina behov. Mobilt dels i betydelsen internet i andra apparater än dator, dels i att innehållet bryts ner i bitar och sprids ut över webben.” Det skriver Hans Kullin på sin blogg Media Culpa.
Inget är så svårt att förutsäga som framtiden. Att framskriva en trend och säga att så här kommer det att se ut i framtiden är ett vanligt misstag bland prognosmakare. Ofta inträffar oförutsedda saker som ger utvecklingen en helt annan riktning, saktar in eller skyndar på den. Men Kullins argumentation är övertygande och den är välunderbyggd.

Hans Kullin konstaterar att den sista årskullen från generation Y (födda 1977-94) når 18 års ålder 2012. I och med att de utgör nästan 23% av den svenska befolkningen kommer deras beteenden kommer att få allt större påverkan både socialt och ekonomiskt, menar han.

“För unga vuxna mellan 15-29 år gäller redan idag att internet är det största mediet (tillsammans med tv)… Lägger vi sedan till utvecklingen på både hårdvara och mjukvara så kan vi nog se tillräckligt många indikationer för att våga påstå att svenskarnas genomsnittliga mediekonsumtion om 5 och 10 år har förändrats rejält mot idag.”

Det är svårt att se att någonting på allvar kan hota den utveckling Kullin beskriver. En ekonomisk kris likt den som följde på börskraschen i New York 1929 skulle naturligtvis påverka utvecklingen. Den alltmer utbredda Internetanvändningen i tredje världen kan kanske skapa nya användarmönster på Internet. Det skulle eventuellt kunna påverka utvecklingen i okänd riktning. Jag tror dock inte att huvuddragen i utvecklingen kommer att påverkas.

Även om saker inte skulle utvecklas så fort som Kullin förutspår (men 5-10 år är eoner av tid i Internetsammanhang) eller skulle få en delvis annan inriktning blir slutsatsen densamma. Och den är inte ny: Internet kommer att bli den viktigaste kanalen för all typ av kommunikation. Svårigheten för företag och organisationer, och i någon mån också för individer, är att hålla jämna steg med utvecklingen. Att springa före är kostsamt och heller inte optimalt. Så länge t ex tidningar är ett spritt och läst medium är det dumt att avstå från att kommunicera med hjälp av dem. Att försumma kommunikationen på Internet vore ännu dummare.

För tio år sedan var opinionsbildarnas framgångsrecept för att få upp en fråga på dagordningen en debattartikel på DN-debatt med uppföjlning i TV4:s morgonsoffa. Idag har varken DN-debatt eller morgonsofforna den genomslagskraften. Med den utveckling som Kullin beskriver kommer det inte att finnas några medier med ett så dominerande inflytande att de kommer att bestämma vad “alla” talar om på fikrasten på jobbet. I ett allt mer fragmentiserat medielandskap och allt mer tribaliserat samhälle ställs opinionsbildare och marknadsförare för nya utmaningar.

Media Culpa – Medielandskapet 2012: En personifierad digital mediepytt