Två kokta i ett bröd, tack!


Konsumenttestet alla väntat på är här: Var får man två kokta i ett bröd bäst och billigast i Vällingby centrum?

Två kokta i ett bröd. En svensk korvkioskklassiker. Eller? En kokt med bröd är väl i ärlighetens namn det mest klassiska i korvkiosksammanhang. Eller kanske en slang med halka, för de lite äldre. Trots att utbudet i de flesta kiosker nu omfattar flera sorters mer exotiska korvar, hamburgare, friterade kycklingbitar och kebab hänger den kokta korven med.

Vill man kan betrakta den kokta korven som korvkioskens adelsmärke. Hur hanterar kiosken sin varmkorv? Hanterar man den med omsorg är man förmodligen lika omsorgsfull med annat. Slarvar man med korven – ja då vet man inte hur det är med resten.

I Vällingby centrum finns det tre korvmojjar. Jag beställer två kokta i ett bröd i var och en av dem. Man kan konstatera att beställningen inte är vanlig. På alla tre ställena missförstås den.

V-Grillen

Korvgubben i V-grillen på torget i Vällingby vill ge mig två kokta i varsitt bröd. Pris 30 kronor. När jag ser vad som är på gång hejdar jag honom och upprepar “två kokta i ett bröd”.
– Vill du ha en korv vid sidan av, frågar korvgubben.
– Nä, två korvar i ett bröd, säger jag igen och tillägger att det brukar gå bra.
– Ja då, säger korvgubben. Jag ville bara vara säker på hur du vill ha det.
Med bara ett korvbröd drar korvgubben av tre kronor på priset. Jag får mina två kokta i ett bröd för 27 kronor.
Jag äter dem med bara senap. V-grillens senap får godkänt utan anmärkning. Det är, liksom hos de andra korvmojjarna, statens normalsenap.
Korven smakar precis som man väntar sig att en varmkorv i ett gatukök ska smaka. Konsistensen är också som vanlig. Inga överraskningar här inte. Och det får ändå sägas vara bra. En korvkiosks uppgift är inte att leverera kulinariska överraskningar. Snabbt och mättande är valspråket.

Jonnes Grill är en Vällingbyklassiker. Fanns den inte där när centrumet invigdes så lär det inte ha dröjt länge förrän den öppnade.
– Jaha, svarar flickan bakom disken när jag beställer två kokta i ett bröd. Det finns ett uns av förvåning i rösten. Men inte mer.
Sen ropar hon på chefen. De har en kort konferens. Hemlig och viskande. När de är klara förkunnar flickan: 31 kronor.
Att lägga två korvar i brödet löser hon genom att vika ut det så att det blir nästan som en bricka. På den balanserar hon sedan korvarna och har tunnt med senap på dem i ett ojämt mönster. Jag har på mer senap själv.
Man skulle ju gärna vilja att denna, den äldsta av Vällingbymojjarna, skulle ha den godaste korven. Spadet de vilat i doftar traditionsenligt av både vitpeppar och lagerblad. Men korvarna är två sorgliga strängar av korvsmet utan nämnvärd smak och med konsistens som påminner om senapens.

Jonnes Grill

Vällingby Grill och Kebab. Med kebab redan i namnet skulle man kunna befara att den kokta korven var satt på undantag. Men så är inte fallet. Korvgubben (eller kanske kebabgubben?) missförstår visserligen, precis som sina kollegor, min beställning. Två kokta i ett bröd blir den här gången en kokt med bröd.
Jag blir misstänksam när jag hör priset: 20 kronor. Misstanken bekräftas när han räcker fram en korv med bröd.
– Jag vill ha två korvar i ett bröd, säger jag.
– Okej säger korvgubben. Det blir 3 kronor till för korven.
Jag gläds åt det överkomliga priset. Men frågan är om han inte tänkte fel någonstans. Om en korv kostar 3 kronor och en kokt med bröd 20 kronor betyder ju det att korvbrödet kostar 17 kronor.
När jag sedan sätter tänderna i mina korvar visar det sig att korvarna har mer smak och konsistens än de övriga i testet. Det skulle förvåna mig om det spad som korvarna legat i var mycket mer än varmt vatten. Men själva korvsmeten är fastare i konsistensen än en traditionell varmkorv. Skinnet är precis lagom hårt. Det erbjuder en aning motstånd innan tänderna skär igenom med ett litet “pop”. Korven är också smakrikare än en vanlig varmkorv. Den är inte starkt eller exotiskt kryddad. Jag skulle tro att både konsistens och smak kommer av ett högre köttinnehåll än brukligt. Men det är en spekulation.

Om konsten att pumpa cykeldäck

Jag har ännu att lära mig konsten att pumpa ett cykeldäck. Att pumpa cykeldäck är en syssla som jag snart kommer att drömma mardrömmar om. Tre gången har jag råkat ut för slangsprängningar när jag pumpat cykeldäck. De flesta har aldrig varit med om det en enda gång. En av mina slangexplosioner inträffade dessutom när jag fyllde på luft med handpump!

Jag närmar mig därför uppgiften att pumpa ett däck med viss respekt. Men det stora problemet är nog egentligen att jag aldrig fått lära mig hur en modern cykelpump fungerar. Den gamla sorten med en cylinder i plåt är enkel att förstå. Men det duger inte med en sån längre därför att de bara passar till den gamla sortens cykelventil. Har man mer än en cykel i hushållet har man med nära nog 100 procentig sannolikhet fler än en sorts ventiler på cyklarna. Även om det nu kanske finns varianter med utbytbara munstycken så kommer de inte i fråga för det moderna hushållet. En pump med fotstöd är mycket effektivare och en liten handpump mycket smidigare att ha med sig på färden om man behöver fylla på lite luft i slangarna.

Men nu till den egentliga berättelsen. Idag skulle jag uträtta några ärenden på lunchen. Det var inga direkt nödvändiga ärenden men solen sken och termometern visade på knappt 20 grader. Alla förevändningar för att få komma ut en stund duger.

Men mindre än ett kvarter hemifrån inser jag att det är lite för lite luft i däcken för att cykla till centrum. Alltså cyklar jag hem och tar fram cykelpumpen. Det är en pump med fotstöd. Jag ställer mig i skuggan för att inte bli svettig och börjar pumpa. Den där pumpen tycker alla i familjen om. Alla utom jag. När jag börjar närma mig fullt tryck i slangen och bara behöver ett par, tre pumptag till för att bli nöjd händer nämligen alltid samma sak. Änden på pumpcylindern, den med tryckmätaren (med högst tvivelaktiv noggrannhet), åker av med ett ljudligt plopp. Ett plopp som får vilken champagnekork som helst att bli avundsjuk.

Nåja. Det är nästan bra tryck i slangen. Jag bestämmer mig för att cykla till bensinmacken i centrum och fylla på luft i däcken där. Sen ska jag uträtta min ärenden.

När jag kommer till macken börjar jag med att kolla vad det står på däcket om vilket lufttryck det ska vara. ”Inflate to 50 – 75 psi” står det. Sen finns samma intervall angivet i Kgf/cm2 och KPa. ”Max 85 PSI, 6.0 Kgf/cm2 600KPa”, står det också. Det kan inte gå fel. Ingen risk för däcksprängning. Inte med dessa tydliga anvisningar.

Macken har två olika pumpar. Båda har skalor i bar. Inget PSI, inget Kgf/cm2, inga KPa. Den äldre pumpen har dessutom en skala med något slags mått per inch. Jaha. Hur många PSI går det på en bar? Hur många KPa? Tur att Internet finns. Dessvärre är det ingen 3G-täckning vid macken. Därför tar det oändligt lång tid innan jag får veta att det går 14.5037738007 PSI per bar. Jag bestämmer mig för att 4 bar är lagom däcktryck för min cykel.

Macken har som sagt två luftpumpar. Jag tar den gamla sorten. En ”klocka” som man lyfter av en ställning, sätter munstycket mot slangens ventil och trycker på +-knappen medan man ser hur trycket stiger i däcket. Det funkar bra. Eller ganska bra. Däcktrycket vill liksom inte riktigt stiga till 4 bar. 3,3 – 3,5 sådär blir det. Jag sätter tillbaka klockan in ställningen och fyller på den. Nytt försök. Samma resultat. Jag når inte 4 bar.

Den andra pumpen är den nya sorten med en slang med en fjäderbelastad flärp som håller munstycket på plats mot ventilen. På själva skåpet där pumpen finns, finns en display och knappar där man kan ställa in önskat däcktryck och sen sköter maskinen påfyllningen själv. Jag provar den. Sätter munstycket på plats, knappar in 4 bar på displayen och hör hur det pyser från cykeldäcket. Sen slutar det pysa och jag tar bort pumpslangen. Då upptäcker jag att pysandet kom från luften som pös ut ur däcket. Nu är det ganska precis 0 bar i slangen. Vilket motsvarar precis 0 PSI eller 0 Kgf/cm2 och, som av en slump, 0 KPa.

Sen tidigare vet jag att knappen med symbolen med ett punkterat däck är den knapp man måste använda i sådana lägen. Finns det inget tryck i slangen funkar inte automatiken. ”Punka-knappen” funkar så att det pumpar luft så länge man håller den intryckt. Ingen automatik, ingen gräns för hur högt tryck man kan få in slangen. Ingen garanti för att däcket inte ska sprängas. Jag trycker in lite, lite luft och hoppas att det ska räcka för att kunna använda automatiken efter det. Men jag har i för lite luft.

Solen har gått i moln som för att understryka misslyckandet. Riktigt mörka regntunga moln till och med. Och det har börjat blåsa kallt.

Det finns en Claes Olsson-butik bara 200 meter från macken. En bra liten cykelpump som man kan ha med på färden skulle jag ju behöva. De kanske rent av har en sån där med kolsyrepatron som man inte ens behöver pumpa med. Jag går dit.

De har tre sorters pumpar. Den gamla sorten som bara funkar på dunlop-ventil (den gamla ”hederliga” sortens cykelventil). En snygg liten svart sak med ett pumphandtag som kan vinklas ut. Den funkar med dunlop-, schader- (bilventil) och sportventil. Sen har de en lite större, ganska ful pump med många utbytbara munstycken så att man kan pumpa bollar och allt möjligt. Jag tar den snygga svarta.

Ut och pumpa. I strid med min vana läser jag instruktionen först. Eller rättare tittar på bilderna. Cykelpumpar är komplicerade saker. De kan man inte använda hur som helst.

Det börjar regna. Men det finns ett stort tak över trottoaren utanför butiken så jag kan pumpa utan att bli blöt.

Jag inser att man skruvar loss en ”täckmutter” för att kunna vända på munstycket så att det passar dunlop- och sportventil på ena sidan och schaderventil på andra. Det står inte vilken sida som är vilken men det är bara den ena sidan som har en chans att passa på schaderventilen.

Men hur tusan får man munstycket att sitta mot ventilen. När jag trycker munstycket mot ventilen åker ventilen in i däcket. Luften pyser ut vid sidan av ventilen. I den ände av pumpen där munstycket sitter finns en utvikbar sak. Den finns inte dokumenterad i bruksanvisningen. Kan det vara så att den ska göra att man kan klämma åt munstycket runt ventilen så att man kan pumpa utan att ventilen åker in i däcket? Ska den vara utfälld eller infälld. Ska man trä på ventilen med den i det ena läget och sen vika in eller ut den för att ventilen ska sitta fast. Jag provar alla varianter ingen fungerar. Kanske är min pump trasig just där?

Regnet har tilltagit. Det är en ihållande störtskur och jag inser att jag har tunna bomullsbyxor, en skjorta och mockaskor på mig.

Jag går in i butiken och pratar med en expedit. Han vet inte hur pumpen fungerar. Men det är få returer på den pumpen, så den är nog bra. Jag får låna en annan lika dan pump för att se om det går bättre. Det gör det inte. Jag kan få prova den pumpen med utbytbara munstycken också om jag vill, säger expediten.

Jag provar den. Och ja! Här har någon tänkt. Man skruvar fast munstycket på ventilen. Oavsett hur lite luft det är i däcket åker inte ventilen undan eftersom den sitter fast i pumpen! Det går dessutom ganska bra att pumpa i luft i däcket trots att pumpen är liten och slaglängden kort. Jag pumpar tills jag tycket att motståndet är ”tillräckligt” högt.

Jag går in i buitken och får byta den gamla pumpen mot den nya. Den nya är inte bara bättre den är 30 kronor billigare också. För 29 kronor kan jag köpa en regnponcho som räddar mig från den värsta blötan när jag cyklar hem.

Det är lite för lite luft i däcken och mina ärenden är outrättade.

Tweed Ride i Stockholm. Det tar sig!

En oerhört stilig man i tweedkostym med cykel och en ukulele i fodral på pakethållaren
Robert Hultman på Tweed Ride i Stockholm 2011. Foto: Karin Ronander

En av de saker jag läst om och tänkt ”där skulle man vara med” är Tweed Run. Tweed Run är en cykelutflykt i elegans och stil. Jag är osäker på om det finns någon formell klädkod men deltagarna klär sig på det sätt man klädde sig under den förra delen av 1900-talet. Med tyngdpunkt på 1920- och 1930-talets klädsel. Och det får gärna vara tweed. ”A metropolitan bicycle ride with a bit of style” skriver arrangörerna av det ursprungliga Tweed Run. Det i London. (Var annars?)

2009 hölls det första Tweed Run. Sedan dess har Tweed Runs arrangerats i många städer runt om i världen. Den 15 oktober 2011 är det dags för Stockholmspremiär.

Det är Cykelhistoriska föreningen som arrangerar denna ”cykeltur med elegans och stil”. Ett lysande initiativ som jag tänker stödja med mitt deltagande. Tweedkostym och nytvättad cykel, får det bli.

Under cykelturen görs en paus vid ett café, som rastplats. Arrangörerna lovar också en “vätskekontroll” vid en engelsk pub, både under loppet och efter målgång. Därtill blir det stopp på en bra plats för gruppfotografering. Jag tror jag tar med en ukulele. Det känns som att ”Pedal your blues away” skulle passa att spela vid något av stoppen.

Edit: På grund av upphovsrättsanspråk till namnet Tweed Run har evenemanget i Stockholm bytt namn till Tweed RIde.

Information om Tweed Ride Stockholms finns på Cykelhistoriska föreningens website

Cykelhistoriska föreningen har också goda nyheter om evenemanget. Så här skriver man på sin site den 4 oktober:
“Över 100 personer med trevliga cyklar har nu anmält sig till premiären av Tweed Ride Stockholm som går av stapeln lördagen den 15 oktober 2011. En spännande färd i Stockholms allra centralaste delar i finkläder och intressanta cyklar. Samling kl 12.00 i Kungsträdgården, avfärd i grupper med lots från kl 13.00. Stureplan, Kungsgatan, Vasagatan, Mosebacke Torg och slutligen samling med Concours d’Elegance på Stora Nygatan i Gamla Stan.
Anmäl dig senast den 1 oktober och betala in deltagaravgften 100 SEK på CHF:s plusgiro 972080-6. Anmälan på plats möjlig till en kostnad av 150 SEK.
Vill du vara funktionär (lots) och hittar bra i Stockholm så meddela Tell Hermanson 070-497 88 34 ”

Upplopp i det oföränderliga England

The Shepard and Dog i Hollesley, England.
The Shepard and Dog i Hollesley, England.
The Shepard and Dog i Hollesley, England. Den enda puben i byn. Ingen skulle komma på tanken att sätta eld på den.

Svenskan skriver idag om upploppen i England i början av augusti i år. De som intervjuas säger att det var väntat, att det låg i luften. För mig kom det i alla fall som en komplett överraskning.

Själv var jag i England drygt en månad innan upploppen, i slutet av juni. I London och på landsbyggden i Suffolk. Det England jag såg var långt från upplopp och konflikter. Flera gånger förvånades jag över hur pålitligt engelskt allting var. Engelskt på ett nästan karikatyrmässigt sätt.
De små vägarna på landsbygden kantade av vilda häckar är som hämtade ur en engelsk TV-serie. Cyklisterna jag mötte när jag joggade på dessa vägar hälsade alla ”good morning” och jag var glad att jag höll ett så lågt tempo att jag faktiskt kunde svara lika artigt.

Pubarna serverar fish and chips och sausages and mash. Och det är inga turistfällor jag talar om, utan helt vanliga by- och kvarterspubar. Det finns ingen antydan till revolutionär glöd, pyrande missnöje eller undertryckt vrede hos någon av mina engelska kompisar eller hos någon annan av de britter jag träffar. Ändå har livet inte strukit alla av dem medhårs.

Tillbaka i London passerar jag genom Soho på väg hem till hotellet efter en tidig kväll i Covent Garden. Viker man av från teatrarna på Shaftsbury Avenue och bara går något kvarter upp till Brewer Street möter man ett Soho som lever upp till sitt rykte. Prostituerade, knarklangare, fyllerister och slagskämpar. Ändå känner jag mig helt trygg. För i detta skenbart laglösa område finns ändå en orubblig ordning. Vem som upprätthåller den törs jag inte tänka på. Men den innebär att jag kan gå oantastad. Om Sohos ljusskyggare näringsidkare plötsligt skulle börja ge sig på sådana som mig skulle hela basen för deras verksamhet raseras. Om medelålders män blev nedslagna i Soho skulle inga sådan våga sig dit för att köpa vare sig droger eller sex. Knarklangarna och slagskämparna får slåss med varandra.

Denna typ av ordning är nog iofs inget typiskt engelskt men man kan konstatera att Soho är sig likt. Precis som man förväntar sig av det konservativa, trögföränderliga, väldigt engelska England.
Att upploppen kom som en överraskning för en romantiserande anglofil som jag är kanske ingen överraskning men jag vet att det också överraskade många engelsmän.

Man kan fråga sig vem som har någon nytta av dessa upplysningar. Men det kanske kan illustrera det faktum som många lyft fram i samband med upploppen: Klyftorna är stora i England. Det har de alltid varit. Det nya är möjligen framväxten av ett trasproletariat, utan jobb, utan utbildning, utan plats i samhället.

(Kanske bäst att vara tydlig på en annan punkt också: Jag passerade bara genom Soho och köpte varken sex eller droger.)

Mamma är död

Min mamma dog i måndags. Det var oväntat. Hon blev knappt 72 år. Det känns overkligt och det är en märklig samling känslor som härskar. Dominerar gör något slags chock. Jag väntar ännu på att den stora sorgen ska slå till. Kanske kommer den när alla praktikaliteter runt begravningen är avklarade.

Mamma hade KOL – en lungsjukdom som sakta men säkert minskar den sjukes lungkapacitet. Alla förkylningar blev svåra och minskade tydligt lungkapaciteten och därmed hennes rörlighet. Vid ett par tillfällen utvecklades förkylningarna till lunginflammationer som krävde sjukhusvård.
Ett diskbrott för 40 år sedan ledde till att hon gick dåligt och hade en ”droppfot”.

Vad som tog hennes liv vet jag ännu inte. Det mesta tyder på något slags hjärtinfarkt. Senast vi talades vid beklagade hon sig över problem med gallan. Jag trodde jag övertygade henne om att söka vård men nu vet jag att hon inte åkte till vårdcentralen.

På senare år handlade våra telefonsamtal ofta om hennes sjukdomar och hälsotillstånd. Men för kanske ett år sedan inträffade en förändring. Jag tror det var ett medvetet beslut från mammas sida. Hon ville att jag skulle ringa oftare och insåg att det kanske inte alltid var så kul att lyssna till långa litanior om sviktande hälsa och de problem det medförde. När vi talades vid på senare tid var det därför aldrig mer än en sjukdom åt gången. Samtalen blev därmed faktiskt mycket roligare. Det senaste året talades vi vid var och varannan vecka.
Den här veckan har jag många gånger tänkt ”det här måste jag prata med mamma om” eller ”det här ska jag berätta för mamma”.

Att söka efter det ljusa i mörkret måste vara en mänsklig egenskap. Det har varit märkligt lätt att hitta saker att glädjas åt eller finna tröst i i samband med mammas död. Hon dog på sin älskade kolonilott där livet var enkelt. Där blommar fortfarande blommorna, vinbärsbuskarna dignar av bär och koltrasten festar på moreller. Jag tänker att den här döden måste varit mycket lättare än den som väntade längre fram när lungorna slutligt och oundvikligt skulle kollapsa helt.

Mamma när hon tog realen, 1957

Det var bättre förr. Del 1: Medeltiden

Gärna medeltid – men inte utan min mobil!

Medetidsveckan pågår i Visby. Att promenera genom marknaden är precis så mycket medeltid jag behöver. Att andra vill ha mer och gärna gottar sig åt medeltiden i en hel vecka kan jag inte riktigt förstå. Men det tillhör de saker jag känner att jag inte behöver förstå. Människor har olika intressen helt enkelt och det är bra.

Däremot kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket anakronismer man kan stå ut med om man har en medeltidsvecka. Man kan svårligen bli av med alla som liksom jag strosar omkring på medeltidsmarknaden i 1900- eller 2000-talskläder. När jag var där i år var vi i majoritet och visst förstör vi den riktiga medeltidsstämningen, det är bara att erkänna. Jag får lite dåligt samvete gentemot medeltidsentusiasterna.

Men en medeltidsvecka utan mobiltelefoner kan man knappast tänka sig. Till och med de som lägger ned mycket tid och energi på sin medeltidsklädsel halar då och då fram mobilen för att läsa ett sms eller ringa ett samtal. Det kan jag förstå. Om jag var medeltidsklädd skulle jag unna mig att ha mobilen med.

Jag skulle unna mig ett par riktiga skor också. Det medeltidsmänniskorna hade på fötterna verkar vara jobbigt och opraktiskt. När vi ändå talar om det praktiska måste man väl också tycka att knappar och knapphål är mycket mer praktiska än hakar, hyskor och spännen. Jag skulle tillåta mig att ha knappar.
En varm dag i Visby framstår också moderna bomullskvaliteér som mer ändamålsenliga än relativt tjocka lintyger, ylle och tovad ull. En bomullsskjorta får det bli för min del. På benen är det svårt att tänka sig något bättre än ett par bomullsshorts en dag som denna.

På vägen från marknaden möter jag en kvinna i en medeltidsdräkt med mycket broderier. Hon åker rullstol. Sannolikt fanns det inte rullstolar på medeltiden. Helt säkert i alla fall inte den modell, i röd lättmetall, hon körde. En anakronism som det är svårt att tro att de mest devota medeltidsentusaisterna kan motsätta sig.
En eloge till de moderna medeltidsmänniskorna som låter var och en bestämma hur mycket medeltid man vill ha.

Själv vet jag väldigt lite om medeltiden och sågar jag det jag ser hör och smakar i Visby totalt. Musiken, maten, drycken, kläderna, kommunikationerna, vapnen, verktygen. Allt har blivit bättre.
Kanske är det det som är poängen med medeltidsveckan? Att visa att världen trots allt blivit bättre sen medeltiden. (Äsch. Nu försökte jag ju förstå i alla fall)

Bring me sunshine!

Hemkommen efter en vecka i England tillsammans med ukulele-kompisar stirrar jag mot en grå och regntung himmel över Gotland. Ovanligt.
Jag traskar ut till Studio Friggebod och spelar in en av de låtar som spelades flitigt i Hollesley i helgen: Bring Me Sunshine. Tidsfördriv eller väderbesvärjelse?

>> Bring Me Sunshine <<

Gotländska morötter är ingen myt


För några år sedan slog det mig att jag trots mer än 20 somrar på Gotland aldrig sett en morotsodling. I butikerna i Stockholm kommer morötterna oftast från Mälardalen eller Gotland. Om man får tro påsarna. Ibland är det skånska morötter, men inte så ofta. Alltså borde det finnas gott om morotsodlingar på Gotland.

För något år sedan fick vi för oss att åka på ”morotssafari”. Familjen in i bilen och så iväg. Det blev mest loppmarknader. Några morotsfält såg vi inte.

Vi frågade Anders, urgotlänning, snickare och jordbrukare som brukar hjälpa oss med saker i stugan. Anders som också i vanliga är fåordig blev närmast stum. Efter lång betänketid svarade han något om fält långt från vägarna, inne i skogen.
Året därpå återupptog vi morotssafarin. Det blev några resultatlösa bilturer runt den gotländska landsbyggden. Många loppmarknader, inga morotsodlingar.

En teori började så smått ta form i mitt konspiratoriska huvud. Kanske var det så att morötterna inte alls odlades på Gotland. Kanske var det så att de i själva verket odlas i Baltikum. Sen kom de per båt till Slite på natten där de lossades under stort hemlighetsmakeri för att sedan paketeras och säljas som gotländska?

Och hur var det med landshövdingen? Marianne Samuelsson fick kanske inte alls avgå för att hon körde över länsstyrelsen när hon lät en företagare bygga på strandskyddad mark. I själva verket var det kanske så att hon var morotsbedrägeriet på spåren och hotade avslöja hanteringen?

En koll på påsarna hemma i livsmedelsbutiken i Stockholm sade oss att morötterna kom från Ryftes. Målet för nästa morotssafari blev därför Ryftes.

När vi kom dit hade kontoret stängt. En man som körde lastmaskin fick frågan: Var odlas morötterna?
Reaktionen blev den vanliga. Svaret dröjde, blicken flackade. När han till sist tog till orda pekade han med handen i en båge över skogsbrynet vid horisonten, liksom. ”Därbortåt”.

Ett besök på en gård med gårdförsäljning av egna grönsaker blev ungefär lika givande. ”Odlar ni morötterna själva?” Jodå, det gjorde de. Men morotsodlingen låg inte vid själva gården, utan längre bort liksom. Det var svårt att hitta dit. Men om vi ville kunde vi se på potatis och rödbetsodlingarna precis runt hörnet.

Landshövding Samuelsson efterträddes i sin befattning av Cecilia Schelin Seidegård. Hon är liksom jag medlem av SFS Senat. (En sammanslutning av fd förtroendevalda och tjänstemän på Sveriges Förenade Studentkårer). När jag träffade henne på en sammankomst i Stockholm passade jag på att fråga om morötterna. Jag framlade också min teori om morotsbedrägeriet, som hon skrattade gott åt. Hon intygade att det förekom rikligt med morotsodlingar på Gotland. Kanske var det så att de vara svåra att hitta eftersom morötterna företrädesvis odlas på utdikade myrmarker som ofta ligger lite avsides. Hon lovade dock att ge mig noggranna upplysningar om var man kan hitta odlingarna om jag ringde henne när jag kom till ön.

Under Almedalsveckan hade SFS Senat en sammankomst på Gotlands Fornsal. När jag kom dit hade landshövdingen tagit med sig Thomas Persson, den tjänsteman på Länsstyrelsen som ansvarar för jordbruksfrågor. Han var något förvånad över mitt intresse för morötter men gav mig både namn på odlare jag kunde kontakta och platser där man odlar morötter.

Försedd med dessa upplysningar återupptog jag och min hustru vår morotssafari. Och hittade till vår glädje också en morotsodling. Karin tog bilden av mig där jag står i morotsfältet. Jag kan därför intyga för var och en som tvivlat att det faktiskt odlas morötter på Gotland.

Starka känslor i vägen för humorn

Ola Söderholm på Comedy Centrals Politik-roast under Almedalsveckan

Det är svårt att vara rolig. Att vara rolig på politikens bekostnad verkar särskilt svårt. Comedy Central hade samlat en panel av delvis mycket namnkunniga stå-upp-are i Almedalen till en Politik-roast. Aron Flam, Lasse Nilsen, Ola Söderholm, Martin Lagos, Zirat Piradeh och Özz Nujen. De lyckades i mycket varierande utsträckning. Märkligt nog var det de mindre kända namnen i samlingen som var bäst.

Det känns som att det krävs distans till det man ska vara rolig om. Den som älskar eller hatar något löper en uppenbar risk att starka känslor och inte komisk talang får styra framställningen. Jag tror att det var det som drabbade både Zirat Piradeh och Özz Nujen. Det Zirat Piradeh levererade på roasten hade varit ett underhållande politiskt anförande om det funnits en politisk linje. Nu blev det något som kanske kan ses som en vag hyllning till demokratin kryddad med en och annan lustighet.

Özz Nujen föll i mina ögon platt. Några inledande lustigheter stökades snabbt över, liksom för att han hade bråttom fram till den avslutande uppgörelsen med Sverigedemokraterna. En uppgörelse som dessvärre helt saknade humor men hade mycket av något som liknade hat.

Bäst var i mina ögon den relativt unga norrlänningen Ola Söderholm. Men också Martin Lagos och Lasse Nilsen drog ned välförtjänta skrattåskor. Aron Flam var inledningvis mycket vass och rolig. Han verkade dock störas av att några av hans skämt inte gick hem och hittade efter det liksom inte riktigt tillbaka.

I september-oktober någon gång ska roasten sändas på Comedy Central.

Grattis på 80-årsdagen Hasse Alfredsson!

Hans Alfredsson 2007. (Foto: Hannibal)

En av mina absoluta favoriter från uppväxtåren, Hans Alfredsson, fyller 80 år idag. Han och Tage Danielsson var 1960- och 70-talens humorgiganter i Sverige. Hasse & Tage, deras bolag Svenska Ord, deras färgglada hundar och andra revyer och deras filmer var rena njutningar.

Tage Danielssons intelligenta texter och ordlekar parade med Hans Alfredssons gränslösa fantasi och fabuleringsförmåga skapade magi. Humorn och skrattet kom alltid först i deras produktioner, men ofta fanns också en djupare mening. Om man inte från början insett att det fanns flera bottnar gjorde man det när man njöt av minnet av ett skämt eller hörde det igen.

Det finns mycket att säga om deras rika produktion men det får jag göra en annan gång.

Hasse Alfredssons sommarprogram 1974 fick mig att bli ett devot Hasse-fan. Jag var 14 år och mycket av programmet (som då var en och en halv timme långt) ägnade han åt sin uppväxt och sina ungdomsår. Jag kunde lätt identifiera mig med hans beskrivningar av sin tafatthet på kärlekens område och mycket annat. Jag insöp hans berättelser om resor till Paris och London. Jag minns än hur han beskrev en pub i Londons East end: The Prospect of Whitby som hade en öppen spis som var så hög att man kunde gå raklång in i den om man hade velat.

Jag spelade in hans sommarprogram på en Philips kasettradio mamma hade köpt för att vi skulle ha på vår bilsemester i Skåne det året. Jag hade tre kasettband och ett och ett halvt gick åt när jag spelade in programmet. Bandet med den sista halvtimmen gick förlorat någon gång. Men den första timmen lyssnade jag på många, många gånger. Länge kunde jag stora delar av programmet utantill.

Av programmet framgick också vilka några av hans inspirationskällor varit. Det engelska komikerparet Flanegan & Allen från 1940-talets England var en av dem. Deras “Underneath the Arches” spelade Hasse i programmet. Den blev “Ett glas öl” (När man ser på hur barnen växer upp och står i) i “88-öresrevyn” några år tidigare. Andra engelska underhållare som t ex George Formby fick låna musiken till andra låtar i Svenska Ords produktion. Kanske var det där som mitt intresse för “pop-musik” från 1930 och 40-talen väcktes.

Hasse Alfredsson berättade också hur man haft en fest i Ramlösa Brunn vid inspelningen av TV-serien baserad på Jolos “De tre från Haparanda”. Man hade ätit jordgubbar och druckit rosévin och Hasse Alfredsson hade hållit drottningen av Englands tal vid den spanska armadans anfall. “Ni vet den där: My beloved people. I’ve come amongst you not for sport and pleasure but for the sake of England. Though I have the weak and feeble body of a woman I have the soul of a man, and a king, and the king of England too. If the prince of Spain or any other prince of Europe… sen hoppade jag i bassängen med kläderna på.”

Det där stycket i hans sommarprogram etsade sig särskilt fast i mitt minne. Jag lärde mig det snart utantill, liksom i stort sett hela programmet. Utan ansträngning, bara genom att lyssna och njuta gång på gång.

När jag många år senare pluggade på högskolan började jag (i en strävan att få uppmärksamhet, ffa av det motsatta könet) hålla improviserade tal på korridorsfester och andra tillställningar. Det var en homage till Alfredsson Lindemän. Eller en blek kopia om ni vill. Jag steg upp på en stol eller ett bord och tog till orda. Inledningen var alltid den ovan citerade inledningen till drottningen av Englands tal. Utmaningen låg i att komma på en fortsättning på talet medan jag citerade inledningen. Ibland blev det bra, ibland mindre bra. Men jag insåg, liksom Alfredsson säkert gjort, att åhörare är välvilligt inställda när de förstår att det handlar om improvisation.

Sista gången jag höll ett sånt tal var det nog mindre välbetänkt. Den PR-byrå jag då arbetade på var på besök hos vårt Londonkontor. På kvällen bjöd vi några ledande befattningshavare på Londonkontoret på middag på Hotell Dorchester. Det var en flott middag i ett chambre separé. Jag minns att deserten bestod av något slags chockladbakelse med flarn av bladguld på. Rätt perverst att äta guld. Det var generöst med vin också och flera av mina kollegor var redigt berusade mot slutet av middagen.

Själv började jag så småning fundera över om det inte vore på sin plats om min chef höll ett tal och sa några ord. Men när deserten i stort sett var uppäten visade han inga tecken på att ta till orda. Vid det laget var jag så inställd på att ett tal var helt nödvändigt att jag såg mig tvungen att själv leverera det eftersom chefen inte gjorde det. Jag slog dessertskeden mot glaset reste mig upp och tog till orda. “My beloved people….”

Slutet på talet blev något om att Europa förändrats sedan drottning Elisabeths dagar och att en spansk armada eller för den delen en svensk delegation numera var vänner. Mina (berusade) svenska kollegor uppfattade nog inte alltför mycket av vad som sades och våra kollegor på Londonkontoret kunde med viss ansträning dölja sin förvåning och se uppskattande ut. Sen gick vi på nattklubb och jag bestämde mig för att aldrig mer hålla drottningen av Englands tal.

Några år senare hade jag företaget Teli som kund. Teli tillverkade AXE-växlar år Televerket. Men eftersom Televerkets efterfrågan på sådana växlar snart var tillfredsställd (Ericsson tillverkade dem åt resten av världsmarknaden) behövde Teli utvecklas och ett led i det var att bli synligare. Därför inrättade man Det Svenska Talarpriset. En jury med namnkunniga personer under ledning av professorn i retorik Kurt Johanneson utsåg pristagarna. Första året gick priset till Hans Alfredsson.

Jag gjorde en tidning och ett videoprogram, Teli-linjen, åt Teli. Därför skulle jag intervjua pristagaren. Det var första gången (och enda?) jag träffade min ungdomsidol Hasse Alfredson. Jag gjorde intervjun tillsammans med en TV-fotograf i byxorna på Södra Teatern på Mosebacke medan Kurt Johannseson talade på scenen. För att inte störa professorn viskade både Alfredsson och jag under intervjun. Sen gick Hans Alfresson ut på scenen för att ta emot diplom och prischeck. När professorn överlämnat priset tog Hasse Alfresson till orda och han sa: “My beloved people. I’ve come amongst you not for sport and pleasure….” och han slutade precis där han slutat i sommarprogrammet 1974.

Grattis på 80-årsdagen Hans Alfredsson! Du vet hur mitt födelsedagstal till dig börjar…

Andra som skrivet med anledning av Hasse Alfredssons 80-årsdag:
TT/Spektra i DN: Hans Alfredsson vill inte fylla 80
DN Kultur: Så skapades totalkonstnären Hasse Alfredsson

Jakten på den ultimata resväskan

Att resa med bara handbagage har sina poänger. Det skönt att slippa vänta i bagage drop-kön. Likaså att kunna åka direkt från flygplatsen utan att stå vid bagagebandet och vänta på sin resväska. Nackdelen är att man tvingas prioritera hårt när man packar.

Den idealiska resväskan, för den kortare resan, borde därför vara en väska som är precis så stor som handbagaget får vara. Därtill ska den vara lätt. Handbagaget har ju inte bara storleksbegränsningar utan också en maxvikt.

Maxstorleken för en väska som man får ta med ombord varierar tyvärr från flygbolag till flygbolag. IATA har en riktlinje som säger att väskan max får ha yttermåtten 56 x 46 x 25 cm, eller totalt 110 cm. Men eftersom olika flygbolag har olika flygplanstyper skiljer sig de faktiska bestämmelserna åt. Det bagage man har med sig ombord ska ju rymmas i bagageutrymmet över sätena eller under sätet framför. (Orsaken är naturligtvis att man inte vill ha väskor flygande omkring i kabinen vid turbulens.)

SAS har maxmåtten 55 x 40 x 23 cm för kabinbagage. Men man kan faktiskt inte kan vara säker på att flyga med SAS ens om man bokar en biljett med dem. Code sharing och Star Alliance-samarbetet kan innebära att man plötslig finner att man ska flyga med Lufthansa på en del av en resa.

Lufthansa har ett snävare mått för handbagage. Där gäller 55 x 40 x 20 cm. Det är många andra flygbolag som också har den gränsen. Det är i och för sig inte ofta måttbandet kommer fram när man ska gå ombord. Men om det händer är det bökigt. Dessutom kan man tänka att man kunde kostat på sig att ta en stor resväska om man ändå tvingas checka in den. Kostymen, träningskläderna, presenten och annat du hade velat ta med hade då fått plats utan problem.

Med en väska med yttermåtten 55 x 40 x 20 cm kommer man dock in på de flesta flygplan. Och det finns många väskor på marknaden som har just de måtten. Men flygbolagen har också en maxvikt för handbagaget. 10 kg är en vanlig gräns. På SAS får dock inte handbagage väga mer än 8 kg.

Det finns alltså skäl att också fundera över hur mycket en väska väger. För mig är det obegripligt att man kan tänka sig att “ge bort” uppemot ett kilo till hjul och draganordning när det ändå inte är frågan om mer än max 8 kg att släpa på. Har man ont i ryggen kommer saken naturligtvis i ett annat läge. Men för mig går alla väskor med hjul bort i detta sammanhang. Är man som jag närmare 1,90 lång blir handtaget ändå så kort att man får gå böjd om man vill dra sin kabinväska. Dessutom tar draganordningen plats. I de flesta väskor innebär den också att plaggen inte ligger plant utan får “märken” när de formar sig efter dragstängernas profil.

Idealet är istället en väska med bärhantag, bärrem och axelremmar (som på en ryggsäck). Det minimerar vikten, ger maximalt utrymme och är lätt att hantera. Blir det tungt att bära den på ett sätt, kan man bära den på ett annat.

Den slutsatsen tycker man borde vara lätt att dra för alla tillverkare av resväskor. Men ändå är det en produkt som är ovanlig. Tro mig. Jag har letat.

Min idealväska har förutom de egenskaper som jag redan har beskrivit ytterligare några.

Den har ett stort utrymme och är inte indelad i fack. Det är en lätt sak för den resande att lägga blöta badkläder, skor eller vad det nu kan vara i en plastpåse. Det krävs inga särskilda fack för det i väskan. Ju fler fack desto mindre flexibel blir den.

Några fickor där man kan ha resedokument, kartor och kanske usb-kablar, laddare och vad det nu kan vara, är dock praktiskt.

De flesta ryggsäckar är “toppmatade”. Jag kan inte förstå varför. Det betyder att man måste ta ut allting för att komma åt det som ligger nederst. Det betyder också att det är svårt, eller rent av omöjligt, att förvara plagg plant. Det innebär att den som vill ha en välstruken skjorta på sig på resmålet måste välja en annan typ av väska.

Lyckligtvis finns det ryggsäckar med lock som öppnas som på en resväska. Och det är där, bland ryggsäckar och väskor av en typ som kallas duffel bag på engelska, man får leta efter det ulitmata handbagaget.

Några kandidater:

Maxpedition Fliegerduffel.
Den är konstruerad helt efter tankarna ovan. Problemet är bara att väskan är 56x36x23 cm. Den som flyger med t ex Lufthansa eller Ryan air överskrider maxmåtten.

Tom Bihn Western flyer
Yttermåtten är 45,5 x 30,5 x 18 cm. Väskan utnyttjar med andra ord inte hela maxmåttet. Modellern Tristar överskrider precis ett mått med sina 48 x 33 x 20,5. (och utnyttjar inte de andra måtten maximalt).

Jansport Superbreak Collection Weekaway

53 x 36,5 x 21,5cm. Den är alltså lite för tjock för t ex Lufthansa och Ryan Air en grinig dag.

Rick Steves Convertible Carry-on
53 x 35,5 x 23 cm. Den är OK på t ex SAS men för tjock för en del andra bolag. (Dessutom är jag inte helt säker på att locket går att öppna helt)

Favoriten hittills blir därför Timbuktu 2 Wingman
54,5 x 36 x 17,5 cm. Även om ett mått inte riktigt är maximalt utnyttjat är den nära och på rätt sida av gränserna för de andra måtten.

Skulle du, kära läsare, känna till en väska/ryggsäck som motsvarar mina krav tar jag mer än gärna emot information om den.

What’s your poison? – Om dry martini


Jag tror inte att det finns någon annan drink som det skrivits så mycket om som dry martini. Det finns en uppsjö recept. Det finns en mängd teorier om hur drinken kom till, hur den fick sitt namn. Det finns berättelser om hur olika celebriteter blandat sina dry martini och på vilken bar vilken författare drack sin dry martin, osv.

Dry martini är en sofistikerad drink med en doft från den fina världen. Den är så långt från byxljummet boxarbrännvin man kan komma. Åtminstone imagemässigt. I verkligheten är nog skillnaden mellan en dry martini för mycket och en kasse lägenhetsbråk inte alltid så stor.

Jag minns inte när jag första gången stötte på fenomenet dry martini. Helt säkert var det i alla fall långt innan jag själv drack något med alkohol i. Det första recept jag hittade kom jag också över långt innan jag gjorde min första dry martini. Hemma hos mormor och morfar hittade jag en bok “Coctailboken” av Janson, Melin och Söderberg. Boken gavs ut första gången 1949. Melin och Söderberg var “prominenta medlemmar av Sveriges Bartenders Gille”. Det är en bra bok. Alla klassiska coctails finns med. Att drinkar som “Zoombie” och “Sex on the beach” saknas, kan jag leva med. Det står heller ingenting om hur man gör godisshots eller hur man blandar tranbärsjuice med vaniljvodka och såna saker.
Den blir faktisk bara bättre och bättre ju mer jag tänker på det.

Receptet på dry martini är det klassiska, förmodligen ursprungliga:
2/3 Gin
1/3 Torr Vermouth
Rör, sila i coctailglas, vrid citronskal över.

Har man läst bokens inledande anvisningar vet man att “rör” betyder att man gör det i en shaker som till hälften är fylld med rena isbitar.

När jag idag läste ett recept på dry martini var det enligt författaren det “klassiska receptet”. Man kan naturligtvis mena olika saker med “klassisk”. Kanske är det klassiskt i författarens sammanhang. Det är i alla fall ett spritt tillvägagångssätt. Men det är knappast klassiskt i någon vidare mening.

Ginet förvaras i frysen, tillsammans med en glastillbringare (metall riskerar att smaka av sig menar han). När det är dags att blanda drinken har man isbitar i tillbringaren, häller vermouth över isbitarna rör om och silar av vermouthen. Därefter häller man gin i shakern och rör om, men inte för länge. Isen får inte smälta för mycket, bara en aning. Sen silar man upp i glas och serverar med citronskal, oliv eller syltlök eller naturell.

Syltlök! Stoppar man i en syltök byter drinken namn och blir en Gibson. Men låt bli! Inte för namnbytet utan för att syltlöken förstör. Oliven är jag också tveksam till även om den kan betrakta som klassisk i en dry martini. Syltlökar och oliver låter mer som frukost, tycker jag. En liten bit vridet citronskal är däremot en riktig höjdare.

Vouge Coctails är den andra coctailbok jag äger. En tunn sak som man fick som present när man prenumerarade på en tidning. Boken är från 1982. Den svenska utgåvan från 1983. Boken innehåller många klassiska drinkar och några som förmodligen försvann ur bartendrarnas reportoar redan 1985, om de ens var kvar så länge.

I Vouge Coctails är receptet:
6-9 cl London dry gin
1-2 droppar Noilly Prat, Chambéry eller Lillet dry vermouth
Citronskal eller oliv.
Rör ingredienserna väl med 3-4 isbitar. Häll upp i coctailglas.
Boken upplyser också om att det “på senaste tiden” har blivit vanligt att hälla drinken över is (“on the rocks”) och dricka den utan citron eller oliv.

Mängden vermouth minskar och minskar. Det finns många, inte helt seriösa, dry martini-recept där det inte ingår någon vermouth alls. Något recept föreslår att man ska viska ordet “vermouth” över drinken innan den serveras. Ett annat att man ska föra korken från vermoutflaskan fram och tillbaka över drinken. Luis Bunuel menade att det rätta sättet var att låta en solstråle falla genom en flaska Noilly Prat och träffa drinken. Noel Coward tyckte å sin sida att man skulle fylla ett glas med gin och sen vinka med det åt italienhållet till.

International Bartenders Association har dock ett “officiellt” recept för en dry martini:
5,5 cl gin
1,5 cl torr vermouth
Ingredienserna blandas i en bägare med is. Silas av och serveras i ett kylt coctailglas tillsammans med en oliv eller ett vridet citronskal. Man kan notera att de inte säger vare sig “skakas” eller “rörs” utan helt enkelt “blandas”. (Fegisar!)

Trots att dry martini förmodligen är den mest kända drinken i världen kan man ändå inte vara säker på att en bartender vet hur man blandar till den. Det är ju inte alltid ens så att den som blandar till drinkarna är bartender.

På ett hotell i Houston, Texas, hade värdarna för ett evenemang jag skulle besöka en mottagning kvällen innan, när de flesta gästerna anlände. Där fanns en bar bemannad av två spansktalande hotellmedarbetare som nog till vardags gjorde helt andra saker på hotellet. När jag bad om en dry martini tittade de ömsom på varandra ömsom på mig utan att göra en ansats att börja blanda till något.
– Gin och vermouth, sade jag och hoppades att det skulle klicka till.
Mer behövde de inte veta. I ett nafs togs ett stort grogglas fram och fylldes med is. Därpå hällde man gin ur en flaska och vermouth ur en annan till glaset var så gott som fullt. Någonstans måste det ha funnits en vag kunskap om vad en dry martini ändå är. För det hela avslutades med att de lade två oliver, stora som ping pong-bollar, längts upp på isen i glaset!

– – –
(Det amerikanska konsultatet i Istanbul hade – och har säkert fortfarande – en bar för personalen och deras gäster. Den betjänas av marinkårssoldaterna som tjänstgör på konsultatet. Den gången jag var där var det en marinkårssergant som stod i baren. Hans fråga “What’s your poison?” etsade sig fast i mitt minne. Senare har jag förstått att det är ett gammalt och nött bartenderskämt. Men jag gillar det.)