Jag är säker på att ”övertydlighet” skulle platsa på en lista över sju dödssynder inom kommunikation. Ingen tycker om att få det självklara förklarat för sig, det uppenbara påpekat eller det enkla förtydligat. Man upplever det som förolämpande och tappar intresset för att lyssna på den som levererar övertydligheterna.
Tanken slog mig när en kamrat nämde de tjeckoslovakiska dockfilmer SVT visade som barnprogram på 1970-talet. Jag vill minnas att de slutade med texten ”Kraj”. Det är i så fall det enda ord jag kan på tjeckiska. Det var nu inte något särskilt tjeckoslovakisk fenomen. Förr slutade engelska och amerikanska filmer med ”The End” och svenska med ”Slut”.
Man undrar varför. Hade folk inte fattat annars att filmen var slut? Man kan möjligen tänka sig att det i filmens barndom uppstod en paus i filmvisningen medan man bytte filmrulle i projektorn. Men Slut-skyltarna hängde kvar länge efter det.
Sånt kan man leva med. Annan övertydlighet stör jag mig på. Jag har oerhört svårt för en del av ”kvällstidningarnas” TV-journalistik. Det handlar då framför allt om de kommenterade videoklipp man köper in från olika källor. Kommentatorerna har till att börja med ofta märkliga uttal av namn. Därtill har de nästan alltid en besynnerlig betoning. Men det som gör klippen riktigt outhärdliga är kombinationen av barnspråk (”krigsflygplan”) och de onödiga referaten av det jag ser med mina egna ögon. Som när en videofilm visar hur en gata över en tunnel i en stad i Turkiet plötsligt faller ned i tunneln. Därefter ser man hur människor i närheten försiktigt går fram till raskanten och tittar ned. Speakern säger något i stil med ”Denna amatörfilm visar hur en gata över en tunnel i en stad i Turkiet plötsligt rasar ned. Förvånade fotgängare går fram till kanten och tittar ned.” Jaha. Man väntar bara på Slut-skylten.
Tag varning, säger jag. Låt inte önskan att vara lättförståelig och tillgänglig bli till en förolämpning av den du kommunicerar med.
by 