E-nummer – Ett kommunikationshaveri att lära av

Bild på rödbeta med blast
Bild på rödbeta med blast
Innehåller E 162.

I stormarknaden står en man och säljer grovt bröd, som man får provsmaka. Det är bakat i Finland av prima råvaror, försäkrar han. ”Inga E-nummer här inte” lägger han till.

Det är ganska typiskt för den inställning till E-nummer man allt oftare stöter på. De ses som liktydiga med konstgjorda tillsatser.

E-nummer var och är ett verktyg för livsmedelssäkerhet. Så gott som alla ingredienser i livsmedel, naturliga som konstgjorda, har flera namn. De har ett namn i vardagsspråk, ett handelsnamn, ett namn som beskriver dess kemiska egenskaper osv. Men de har bara ett E-nummer. E-numret gör det till en entydigt definierad produkt. Det hjälper oss med andra ord att veta vad som finns in livsmedlen och vilken funktion de fyller.

 

Framgångsrik kommunikation är uthållig
När E-nummer av allt fler förknippas med konstgjorda, tveksamma eller skadliga ämnen är det frågan om ett kommunikationshaveri. Det är ingen som tagit som sin uppgift att aktivt kommunicera deras funktion. Det har blivit en intern angelägenhet för livsmedelsindustrin.

Där finns en viktig lärdom att dra för alla. Kommunikation måste vara uthållig.

Jag är övertygad om att när E-numren infördes på 1960-talet följdes det av olika former av upplysnings- och informationskampanjer. De mystiska numren som skulle börja dyka upp på livsmedelsförpackningarna behövde förklaras.

 

Informationsvakuum är din fiende
Men E-numren behöver förklaras igen och igen. Varje ny generation som står framför livsmedelsbutikens hyllor behöver läras upp. Annars uppstår ett informationsvakuum. Sådana vakuum fylls alltid av den information som finns närmast till hands. Vad som är sant spelar ofta mindre roll.

Om du låter bli att kommunicera kommer någon annans kommunikation att styra hur saker uppfattas. Där finns en annan viktig lärdom att dra. Det gäller att ha initiativet i all kommunikation.

 

PS E 162 är rödbetsrött. Ett naturligt färgämne. DS

Åhléns och de små “gitarrerna” – 55 år av obesvarad kärlek

Åhlén och Holms Julkatalog 1959 erbjöd små gitarrer.
Åhlén & Holms Julkatalog 1959 erbjöd små gitarrer.

Världen förändras men en del saker tycks förbli vad det varit. Eller i alla fall åter bli vad de varit.

1959 sålde Åhlén & Holm ukuleler i sin julkatalog. Fast de kallade dem naturligtvis för gitarrer. De fanns att få i Karl-Alfred-utförande och i Skiffle-utförande.

”Gitarrerna” var, som sagt, i båda fallen ukuleler. Men man kan inte begära att en stackars katalogproducent skulle kunna hålla ordning på alla nymodigheter 1959. Det fanns gott om nymodigheter då, i den modernaste av tider.

2014 finns åter en ”liten gitarr” i Åhléns julkatalog. Ingen skiffle-gitarr och ingen Karl-Alfred-gitarr. Bara en helt vanlig ”liten gitarr”. Varken skiffle eller Karl-Alfred är väl särskilt säljande argument idag. Nu som då är det fråga om en ukulele. Men sånt kan man väl inte begära att en katalogproducent ska hålla ordning på, i denna den mest post-moderna av tider.

Men den som säljer en ukulele som gitarr skjuter sig själv i foten. Varken ukulisten eller gitarristen blir särskilt glad. För den som struntar i vilket, är en trumma ett bättre val. Sådana finns i både 1959 och 2014 års kataloger.

Priset har naturligtvis stigit en aning på 55 år. Ukulelerna kostade 6:50 respektive 9:75 1959. 2014 kostar ukulelen 199 kronor. Det är förmodligen billigare i reala priser.

Åhléns julkatalog 2014 erbjuder en "liten gitarr".
Åhléns julkatalog 2014 erbjuder en “liten gitarr”.

Korv med mos på Masgrillen

 

Masgrillen vid Dalahästen utanför Avesta 26 juni 2013.
Masgrillen vid Dalahästen utanför Avesta 26 juni 2013.

Färden gick till Avesta för att hämta en ny motor till räserbilen. Jag passade på att äta korv med mos på Masgrillen vid Dalahästen.

Det är gråmulet och fuktigt. Möblerna på uteserveringen är blöta efter regnet. Jag hittar en torr plats under ett parasoll. Masgrillen ligger på gaveln till en besinmack. Utsikten består av några köplador. Jysk Bäddlager och Per Kvadrat som säljer färg och tapeter.

Två grillade, tre kulor pulvermos och skivad inlagd gurka. Lite riven isbergssallad och ett par tomatskivor. Det är förmodligen inte nyttigt och egentligen inte särskilt gott. Masgrillen lär inte få någon stjärna ens i gatukökens motsvarighet till Guide Michelin.

Trots det känns det helt rätt.

Hustrun äter något slags projektavslutningsmiddag på J i Nacka. Både maten och utsikten lär vara många gånger bättre. Ändå känns det som att jag dragit det längsta strået.

Det är väl något fel på mig.

Vad är väl i-landsproblem mot lite coctailgnäll

Sazerac cocktail at the Sazerac bar, Roosevelt Hotel, New Orleans. Foto: Infrogmation.

Att det ska va så märkvärdigt svårt att få en välblandad Dry martini! Och varför bemödar sig inte de som publicerar drinkrecept med att ”lokalisera” dem?

Jo. Jag har faktiskt funderat på detta. Jag inser naturligtvis att det är frågor som inte ens begreppet i-landsproblem gör riktig rättvisa. Frågeställningar som dessa hamnar på rena varför är det ingen is till punschen-nivån.

Min son och jag hade lite tid att fördriva innan vi skulle gå och se den senaste James Bond-filmen. Vad passade väl då bättre än att ta en Dry martini. (Jodå, sonen är 20+ och därmed någorlunda vuxen). Jag frågade för säkerhets skull bartendern på det fashionabla Bocueria i Moodgallerian om han kunde blanda en dry martini. Det försäkrade han att han kunde. Det var väl inget annat fel på den än att den stora oliven på botten av glaset kom från en inläggning. På ytan till drinken flöt en tunn film av olja med med små flarn av chillipeppar.

Jag föredrar på det hela taget citronskal framför oliv i min ”draja”. Jag vet att det finns de som tycker att det är gott med en gnutta olivlag i drinken. ”Dirty martini” kallas det ibland och jag har läst att den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt gillade den varianten. Var och en får gärna bli salig på sin fason men jag vill gärna få välja om jag vill vara traditionalist eller ”wild and crazy”.

Men det verkliga bottennappet i min Dry martini-historia inträffade förra helgen i Madrid. Sällskapet samlades i foajén på hotell Emperador, där vi bodde, för att lägga upp planen för kvällen. Givetvis skulle vi ha något att dricka. Jag dricker sällan whiskydrinkar men bestämde mig för att jag ville ha en whisky sour. Men se det gick inte. Hotellbaren kunde erbjuda de fyra eller fem drinkar som fanns i menyn. Dry martini fanns på listan och jag beställde en sån.

Generellt sett är det nog en bra idé att begränsa utbudet av coctails i en bar utan en riktig bartender. Med noggranna recept och anvisningar kan vem som helst blanda till en god drink även om man saknar utbildning eller intresse. Vad som gick fel här vet jag inte. Kanske tyckte ”bartendern” att det blev lite lite i mitt glas och fyllde på med vatten. Kanske var det fel i receptet eller… Ja orsaken kan ha varit vilken som helst. Min drink var hur som helst både svag och smaklös på gränsen till fadd. Citronskalet till trots.

En mer angenäm upplevelse var den Sazerac jag drack på ”Och himlen därtill” i fredags. Det var första gången jag drack denna drink. Den lilla beskan i drinken balanserade det söta på ett raffinerat sätt.

Jag tänkte att det kunde vara kul att bjuda på en Sazerac någon gång och googlade därför drinkreceptet. Drinken som är från New Orleans visade sig ha en intressant historia. Namnet kommer från spritfabrikören som framställer den whisky som ingår i standardreceptet. (Från början var det en cognac från samma firma). Förutom whiskyn ingår Absinth, Peychaud bitters och sockerlag. Eftersom Absinth är förbjudet i USA (?) har man ersatt denna med anisbrännvin som t ex Pernod.

Också svenska recept på Sazerac innehåller Peychaud bitter. Det förvånar mig eftersom systembolaget inte säljer denna bitter. Kan man ersätta den med vilken annan bitter som helst? Vad smakar denna Peychaud? De som publicerar recepten på det sättet vet förmodligen inte vad de talar om eftersom de inte föreslår något alternativ. Kan man lita på att de har fått resten rätt? Är det, hemska tanke, samma upphovsman bakom detta recept som till dry martini-receptet på Embasador i Madrid?

Det ligger väl lite verklighetsflykt i att fundera över sånt här. En outtalad önskan om ett liv där problemen verkligen var av detta slag. En tillvaro där man inte behöver irritera sig på att bussen inte kommer när den ska och att strumpor försvinner när man tvättar. Och ändå är ju såna saker just i-landsproblem i jämförelse med det elände som är en del av andras vardag.

330 procent dyrare motorolja på Biltema

Biltemakatalogen Höst & Vinter 1999/2000

Nu har jag slutfört ett ”idiotprojekt” som jag inledde 1999. Jag bestämde mig då för att spara en Biltemakatalog för att i en framtid jämföra priserna med de i en senare katalog. Högen med kataloger har växt i takt med att tiden gått utan att jag förverkligat idén. När jag nu skred till verket var det mer för att äntligen bli av med katalogerna än för att jag var intresserad av resultatet. Ändå är det lite intressant att se hur olika prisutvecklingen varit för olika varor.

Att kolla priserna på alla jämförbara varor som finns i katalogerna vore en övermäktig uppgift. Som det nu blev är det 16 varor ur olika kategorier i de båda katalogerna (Höst & Vinter 1999/2000 och katalogen 10/11) som blev utvalda. Urvalet motsvarar kanske inte ett slumpmässigt urval i rent statistisk mening men det finns ingen tanke bakom urvalet annat än att det är hämtat ur olika varugrupper.

Prisutvecklingen skiljer sig väldigt mycket mellan de olika varorna jag jämfört. Från en prisökning på 330 procent till en prissänkning på 45 procent.

Knappcellsbatterier (silveroxid 7,9 x 3,6 mm 30 mA) har gått upp i pris från 6:90 till 19:90 – en prisökning med 188 procent om jag räknar rätt.

En batteriladdare för Nickel-Kadmiumbatterier kostade 99/00 59:90 och kostar idag 149 kronor. En ökning med 149 procent.

En batteritestare kostade 29:90 och kostar nu 49:90 (Prisökning 67 %)

Den billigaste slagborrmaskinen i Biltemas sortiment 99/00 kostade 249 kronor och dagens billigaste 259 kronor. En prisökning med fyra procent över 11 år får väl ändå anses vara blygsam.

En 20 liters jeepdunk kostade 99/00 89:90. Idag får man betala 199 kronor för en sådan dunk. (121 procent). En 5-liters bensindunk i plast har däremot bara ökat med knappt 2 kronor eller 5 procent under åren. Från 38 kronor till 39:90.

Priset på ett par bromsbelägg varierar kraftigt från bilmodell till bilmodell. I katalogen 99/00 kostade det billigaste paret 54:90 och det dyraste (till Audi 100 91-års modell och senare) 298 kronor. Idag kostar det billigaste paret bromsbelägg 119 kronor och de dyraste 399 kronor. (Till bland andra Audi 100). De billigaste beläggen har alltså ökat med 117 procent medan de dyraste ökat med jämförelsevis blygsamma 34 procent. Något för Audi 100-ägarna att glädja sig åt, kanske.

Bättringsfärg för billack (400 ml) kostade 29:90 och kostar idag 69:90. En dubblering av priset.

Motoroljor har också ökat i pris under åren. Fyra liter 10W-40-olja kostade 54:90 och kostar idag 159 kronor. Fyra liter semisyntetisk 10W-40-olja kostade 89:90 och kostar nu 179 kronor. Helsyntetisk 5W-40-olja (4l) kostade 139 kronor och kostar idag 599 kronor. Det betyder att den enklaste oljan ökat med 104 procent och den semisyntetiska med 99 procent. Den helsyntetiska oljan har ökat i pris med hela 330 procent! Överlägset största prisökningen bland de jämförda produkterna.

Båtpolish (500 ml) kostade 99/00 39:90 och kostar idag 49:90. Det har med andra ord blivit 25 procent dyrare att polera upp båten.

En uppblåsbar båtfender i PVC-plast kostade 59:90 och kostar idag 99:90 men då har den också blivit en centimeter längre. 44 centimeter istället för 43 för 67 procent mer i pris.

Men allting har inte ökat i pris på Biltema

9-volts alkaliska batterier har inte ökat i pris under tiden. De kostade 19:90 styck 1999/2000 och lika mycket 2010/2011.

En högtryckstvätt kostade då 1190 kronor och kostar idag 659 kronor. Det är visserligen inte samma modell med de har ungefär samma prestanda (100 bars tryck för modellen i katalogen 99/00 och 90/135 bars tryck för dagens modell). Dagens modell kostar m a o 45 procent mindre än modellen 99/00 kostade.

Kompressorer har också blivit billigare. Och bättre. Den enklaste modellen i katalogen 99/00 hade 1 hk och levererade ett tryck på 2-3,8 bar. Den enklaste modellen i årets katalog har 1,5 hk och levererar 6 bar. Den äldre kompressorn kostade 1298 kronor medan den nya kostar 899 kronor. (En prissänkning med 31 procent.)

Säkerhetsrakhyvelns återkomst

Rakdon

Rakdon
Rakdon
Jag har länge stört mig på att rakblad är så dyra. Även om jag kanske inte måste gå från gården för rakbladens skull irriterar prissättningen mig. Det är störande att det är billigare att köpa ett paket med en rakhyvel och ett eller kanske två rakblad än att köpa ett paket med rakblad utan hyvel. Lägg där till inflationen i antal skär per rakbladshuvud. Två, tre eller fyra skär? Inte kan jag säga att skillnaden är särskilt stor. Däremot är skillnaden mellan första och fjärde rakningen med ett och samma rakbladshuvud stor. Dessa rakbladseggar blir snabbt slöa. Skillnaden mellan de minst dyra och de dyraste är att blodbadet uppstår redan vid andra rakningen med de billigare och vid den fjärde eller femte med de dyrare.

Jag har tänkt att jag skulle lura rakbladsbranschen genom att återgå till gammaldags rakblad. Sådana där tunna stålblad med en egg längst varje långsida. De räckte längre innan de blev slöa. För någon vecka sen kom jag mig för att kolla om det fortfarande fanns att köpa sådana rakblad. En snabb nätscanning visade då att det pågår ett veritabelt uppror mot det nya rakbladsvanvettet. Den gamla “säkerhetsrakhyveln”, ja till och med rakkniven är på frammarsch. Återförsäljarna är legio på nätet och förutom rakhyvlar, rakknivar och rakblad så säljs det rakborstar och raktvålar av oräkneliga märken med mängder av olika dofter.

När jag köpte min första rakhyvel på sent 70-tal hade jag gärna köpt en fin Gillette-hyvel med mekanism. Man vred på nedersta delen av hyvelns skaft och den översta delen av rakbladshållaren öppnade sig. Men det fick bli en billigare hyvel. Jag hade helt enkelt inte råd med den fina Gillette-hyveln. Så gott som alla rakhyvlar som är till salu idag är av samma modell som den jag köpte. Man skruvar av hela huvudet från skaftet, lyfter av den översta delen av huvudet och sätter dit rakbladet, varefter man sätter tillbaka toppen och skruvar tillbaka huvudet på skaftet. Det fungerar utmärkt det med.

Weishi-rakhyvel
Jag hittade dock en koreansk rakhyvel av märket Weishi som har Gillette-mekanismen. Den kallas för Butterfly-mekanism i annonserna. Hyveln är på det hela taget en kopia av en av Gillettes 60-talsmodeller. Jag köpte den och har nu hunnit använda den tillräckligt länge för att bilda mig en hyfsat god uppfattning om den.
Det första som slår en är hur lite den väger. Hela hyveln är i högblank metall. Lättmetall utan tvekan. Den är också något mindre än jag föreställt mig. Dvs att skaftet är kortare. Varken vikten eller skaftets längd är dock några problem när jag rakar mig. Rutmönstret på skaftet ger ett bra grepp om hyveln. Mekanismen som öppnar stänger huvudet fungerar också bra. Mekaniken känns oväntat tight för att vara en billig lättmetallskonstruktion. Med rakhyveln följde ett plastetui (också det formgivet som Gillette-förlagans). Sammantaget känns det som en nästan perfekt reserakhyvel. För dagligt bruk överväger jag att köpa något annat. Något tyngre? Snyggare? Flärdfullare? Jag vet inte. Helt onödigt egentligen.

Feather rakblad
Med rakhyveln följde ett rakblad. Ett koreanskt blad av märket Dorco. Det var inte bra, kan man sammanfatta. Det fick mig faktiskt att börja tvivla på att det var en bra idé över huvud taget, detta att övergå till att raka mig med säkerhetsrakhyvel.
Från det jag beställde rakhyveln till dess att den levererades gick det tre dagar. Under dessa tre dagar rakade jag mig inte. Min tredagarsstubb var alltså den utmaning som rakbladet mötte. Tyvärr kändes rakbladet slött redan från början. Det drog i skäggstråna istället för att skära av dem direkt. Upplevelsen var i klass med den man får när man rakar sig andra gången med en billig engångshyvel.
Men när rakbladen från Feather anlände några dagar senare var det dags för en duell mellan ett nytt Featherblad och Dorcobladet som använts en gång. Banan var även denna gång min tredagarsstubb.
Det behövdes inte många drag med hyveln med Featherblad i för att inse att det är rakbladen som gör skillnaden. Halva ansiktet rakades snabbt och bekvämt, nästan som om det inte funnits något skägg där. Först medhårs och sen mothårs. Det är först när rakbladet ska möta skägget mothårs som det över huvud taget märks att jag har skägg.
Jämförelserakningen med Dorcobladet på andra halvan av ansiktet känns likadan som första gången bladet användes. Den gör sitt jobb men drar i stråna och ger en oangenäm rakning. När det var dags att raka mothårs bytte jag blad och avslutade rakningen med Featherbladet.
Rakblad för säkerhetsrakhyvel

Resultatet och upplevelsen
Efter att ha använt mig av säkerhetsrakhyveln kan jag konstatera att det inte är svårare att raka sig med den än med en modern flerbladshyvel. Det är inte förvånande på något sätt. Från min tidigare användning av säkerhetsrakhyveln minns jag det som helt okomplicerat. När jag nu surfade på rakning inför köpet av hyveln stötte jag på olika instruktionsvideor och skrivna instruktioner för hur man rakar sig med säkerhetsrakhyvel. Inget fel i det kanske men när man hör att den eftersträvade vinkeln på rakhyveln under rakningen ska vara 30 grader börjar man fundera. 30 grader? Hur mycket är det? I praktiken ger det sig automatiskt. 30 grader är den vinkel som fungerar bäst. Vilken det är märker man snabbt. Till all lycka är 30 grader dessutom en vinkel som känns naturlig att hålla rakhyveln i.
Med ett bra rakblad, som Feather, är både resultatet och upplevelsen av rakningen likvärdig med att raka sig med ett bra flerbladshuvud. Det är bara när jag rakar mig mothårs på överläppen närmast näsan som jag tycker att det blir besvärligt med säkerhetsrakhyveln. Men å andra sidan är hyveln med flerbladshuvud inte lätt att manövrera där heller.

Priset
Rakhyveln betalade jag 200 kronor för. Det går att hitta något billigare hyvlar och för 50 kronor till finns det många att välja bland. Utslaget på många års rakning (en rakhyvel håller i en evighet) blir kostnaden för själva hyveln nästan försumbar. Rakbladen från Feather betalade jag 59 kronor för 10 stycken för. TIll det tillkom frakt på 29 kronor. Det är en oproportionerligt stor del av kostnaden. I mitt fall delade rakbladen fraktkostnaden med ett alunstift. Nästa gång beställer jag fler rakblad. Frakten per blad blir lägre. Priset per blad blir 7:90, 7:35 eller 5:90 beroende på om man slår ut fraktkostnaden på rakbladen bara, delar fraktkostnaden lika mellan rakblad och alunstift eller bortser från fraktkostnaden helt (vilken kan vara relevant om man jämför priser med andra rakblad på nätet. Vid en snabbkoll på nätet i skrivande stund hittar jag Wilkinsson Extreme 3 i 8-pack för 60 kronor och Gillette Fusion rakblad i 4-pack för 91 kronor).
Att säkerhetsrakbladen är billigare än flerbladsystemens rakblad tycker jag verkar klart. Hur mycket billigare beror på hur de håller skärpan i förhållande till flerbladssystemen. Säkerhetsrakbladet har två eggar. Det ger det en fördel. Om det slits lika fort som en flerbladshyvel räcker den dubbelt så länge.

Rakolja
Rakning är en gammal näring. Nuförtiden är det inte någon stor inkomst för barberare. Men rakning är vad jag förstår den enda källan till inkomster från män för kosmetik- och parfymbranschen. Rakblad, raklödder och after shave är vad man säljer. Att branschen på olika sätt försöker hitta nya produkter på området är därför inte förvånande. När jag gjorde min raknings-sufrning på Internet stötte jag på en för mig helt ny produkt: rakolja. Jag blev både nyfiken och skeptisk.
Rakoljan har man på sig innan man har på raklöddret. Jag provade med Niveas duscholja redan innan jag fått mina nya rakdon, med en flerbladsrakhyvel.
Det var en positiv överraskning. När jag sen var på resa och stod i tax-free-butiken kollade jag efter rakolja. De hade en, från Clarin. Det var dyra droppar och jag avstod från att köpa den. Men tanken på rakoljan borrade sig djupare in i vill-ha-delen av hjärnan. Några dagar senare stövlade jag in på NKs manliga depå (!) och köpte lika dyra droppar (195 kr för 60 ml) från Truefitt & Hill (Ultimate Comfort Pre-shave Oil). Den har en diskret doft av citron. Också den rakoljan fungerar bra. Men faktum är att Niveas duscholja, som i jämförelse nästan är gratis, fungerar lika bra.

Raklödder
Mitt nyväckta intresse för rakning fick mig att minnas att jag för många år sedan investerade i en fin rakborste med grävlingshår. Grävlingshår påstås ha ojämförligt bra förmåga att binda vatten. Rakborstar med grävlingshår ska därför vara bäst för att vispa upp ett fint lödder med raktvål.
Att göra sitt eget raklödder med borste och raktvål är dock en rätt tidskrävande manöver. Att få ett lika tjockt och fast lödder som man får ur sprayburkar med raklödder kan man glömma. Mig har det i alla fall aldrig lyckats. Men någon gång då och då kan det vara kul, helt enkelt. Vill man ha rationella skäl till att köra med rakborste och raktvål får det väl bli miljöhänsyn.
Raktvålar kan vara hur dyra som helst. Köper man en tvål i en fin träask som man också kan vispa upp löddret i kan man utan problem få betala 600 kronor. En refill kostar sen runt 200 kronor. Men man kan också köpa en tvål i träask för 200 kronor. För egen del köpte jag en raktvål från Palmolive för 19 kronor på stormarknaden.
Något säger mig dock att raklödder från burk kommer att vara min melodi även fortsättningsvis.

Mer om rakning och rakdon:
Fördelen med att vara glömsk

Två kokta i ett bröd, tack!


Konsumenttestet alla väntat på är här: Var får man två kokta i ett bröd bäst och billigast i Vällingby centrum?

Två kokta i ett bröd. En svensk korvkioskklassiker. Eller? En kokt med bröd är väl i ärlighetens namn det mest klassiska i korvkiosksammanhang. Eller kanske en slang med halka, för de lite äldre. Trots att utbudet i de flesta kiosker nu omfattar flera sorters mer exotiska korvar, hamburgare, friterade kycklingbitar och kebab hänger den kokta korven med.

Vill man kan betrakta den kokta korven som korvkioskens adelsmärke. Hur hanterar kiosken sin varmkorv? Hanterar man den med omsorg är man förmodligen lika omsorgsfull med annat. Slarvar man med korven – ja då vet man inte hur det är med resten.

I Vällingby centrum finns det tre korvmojjar. Jag beställer två kokta i ett bröd i var och en av dem. Man kan konstatera att beställningen inte är vanlig. På alla tre ställena missförstås den.

V-Grillen

Korvgubben i V-grillen på torget i Vällingby vill ge mig två kokta i varsitt bröd. Pris 30 kronor. När jag ser vad som är på gång hejdar jag honom och upprepar “två kokta i ett bröd”.
– Vill du ha en korv vid sidan av, frågar korvgubben.
– Nä, två korvar i ett bröd, säger jag igen och tillägger att det brukar gå bra.
– Ja då, säger korvgubben. Jag ville bara vara säker på hur du vill ha det.
Med bara ett korvbröd drar korvgubben av tre kronor på priset. Jag får mina två kokta i ett bröd för 27 kronor.
Jag äter dem med bara senap. V-grillens senap får godkänt utan anmärkning. Det är, liksom hos de andra korvmojjarna, statens normalsenap.
Korven smakar precis som man väntar sig att en varmkorv i ett gatukök ska smaka. Konsistensen är också som vanlig. Inga överraskningar här inte. Och det får ändå sägas vara bra. En korvkiosks uppgift är inte att leverera kulinariska överraskningar. Snabbt och mättande är valspråket.

Jonnes Grill är en Vällingbyklassiker. Fanns den inte där när centrumet invigdes så lär det inte ha dröjt länge förrän den öppnade.
– Jaha, svarar flickan bakom disken när jag beställer två kokta i ett bröd. Det finns ett uns av förvåning i rösten. Men inte mer.
Sen ropar hon på chefen. De har en kort konferens. Hemlig och viskande. När de är klara förkunnar flickan: 31 kronor.
Att lägga två korvar i brödet löser hon genom att vika ut det så att det blir nästan som en bricka. På den balanserar hon sedan korvarna och har tunnt med senap på dem i ett ojämt mönster. Jag har på mer senap själv.
Man skulle ju gärna vilja att denna, den äldsta av Vällingbymojjarna, skulle ha den godaste korven. Spadet de vilat i doftar traditionsenligt av både vitpeppar och lagerblad. Men korvarna är två sorgliga strängar av korvsmet utan nämnvärd smak och med konsistens som påminner om senapens.

Jonnes Grill

Vällingby Grill och Kebab. Med kebab redan i namnet skulle man kunna befara att den kokta korven var satt på undantag. Men så är inte fallet. Korvgubben (eller kanske kebabgubben?) missförstår visserligen, precis som sina kollegor, min beställning. Två kokta i ett bröd blir den här gången en kokt med bröd.
Jag blir misstänksam när jag hör priset: 20 kronor. Misstanken bekräftas när han räcker fram en korv med bröd.
– Jag vill ha två korvar i ett bröd, säger jag.
– Okej säger korvgubben. Det blir 3 kronor till för korven.
Jag gläds åt det överkomliga priset. Men frågan är om han inte tänkte fel någonstans. Om en korv kostar 3 kronor och en kokt med bröd 20 kronor betyder ju det att korvbrödet kostar 17 kronor.
När jag sedan sätter tänderna i mina korvar visar det sig att korvarna har mer smak och konsistens än de övriga i testet. Det skulle förvåna mig om det spad som korvarna legat i var mycket mer än varmt vatten. Men själva korvsmeten är fastare i konsistensen än en traditionell varmkorv. Skinnet är precis lagom hårt. Det erbjuder en aning motstånd innan tänderna skär igenom med ett litet “pop”. Korven är också smakrikare än en vanlig varmkorv. Den är inte starkt eller exotiskt kryddad. Jag skulle tro att både konsistens och smak kommer av ett högre köttinnehåll än brukligt. Men det är en spekulation.