Farewell 12 bar

The 12 bar igår kväll, vid stängningsdags den sista kvällen. Foto: Phil Powell.
The 12 bar igår kväll, vid stängningsdags den sista kvällen. Foto: Phil Powell.

Igår stängde The 12 bar. Det är synd. The 12 bar är, eller var, ett musikhak på Denmark Street i London. En institution i Londons musikliv med fyra liveframträdanden varje kväll, sju dagar i veckan.

Jag ser bilder på Facebook från den sista kvällen. Phil, Rufus och några andra som jag känner var där. Känner jag dem rätt fick stället en riktig send off.

Det har pågått en namninsamling för att rädda the 12 bar. För att rädda hela Denmark Street egentligen. Det ser nämligen ut som att alla byggnader längst gatan ska rivas för att man ska kunna bygga nya, större, hus. But to no avail, tycks det.

Det är kanske inte så konstigt att det sker. Denmark Street ligger nämligen centralt i London och läget måste vara attraktivt. Det är en kort liten tvärgata till Charing Cross Road. Den ligger i höjd med den välsorterade och kända bokhandeln Foyles, inte långt från tunnelbanestationen Tottenham Court Road.

Denmark Street var en gång i tiden Englands Tin Pan Alley. Från 1920-talet till och med 1950-talet var det där musikförlagen hade sina kontor. Idag finns nog inga musikförlag kvar där men arvet förvaltas av ett antal musikaffärer. En av dem påstår sig ha Storbritanniens största utbud av gitarrer. Fler än 3000. Det är ett nöje att fönstershoppa på gatan för var och en med något som helst musikintresse. Gatan rymmer mycket annan musikhistoria också. Rolling Stones spelade in i en studio där, David Bowie hängde på ett av gatans caféer och Sex Pistols bodde där, Elton John skrev sin första hit där….osv, osv.

Min relation till The 12 bar har sitt ursprung i en pub på andra sidan Charing Cross Road. The Royal George, beläget på en liten återvändsgränd kallad Goslet Yard. Där träffas varje onsdag en trogen skara ukulelespelare. Källaren på puben är reserverad för dem hela kvällen.

Ukulele Wednesday heter evenemanget i källaren på the Royal George.
Ukulele Wednesday heter evenemanget i källaren på the Royal George.

När jag har ett ärende till London brukar jag försöka se till att jag kan stanna över onsdag kväll, om jag så ska ta ledigt en dag. I onsdagsgänget på the George finns nämligen flera av mina Londonkompisar. Det är en märklig och mycket angenäm känsla att kunna bege sig dit och veta att jag alltid kommer att träffa folk jag känner.

Själva musicerandet är det i ärlighetens namn inte mycket bevänt med. Det är mest ett högljutt oväsen. Någon tar tag i en låt ur sånghäftet och börjar spela. Successivt faller de andra in. Men ofta uppstår en fördröjning så att när de första slutar spela har de sista i gänget halva den sista takten kvar att spela.

Efter ett tag brukar vi hamna utanför puben, där det faktiskt går att prata med varandra.

Det är när puben stänger kl 23 som the 12 bar kommer in i bilden. De har öppet till ett. Det är dessutom gratis inträde för den som har en ukulele med sig.

Så det är, eller var, till the 12 bar vi ställde stegen. Kanske inte alltid så klokt de gånger man har något bokat på torsdagsmorgonen.

Här i gränden på baksidan av the 12 bar avslutades onsdagskvällarna regelmässigt
Här i gränden på baksidan av the 12 bar avslutades onsdagskvällarna regelmässigt

På baksidan av the12 bar finns en liten gränd. Mitt emot i gränden ligger en tatuerarstudio som märkligt nog oftast har öppet så sent. I gränden fortsätter sedan partyt till stängningsdags. Tunnelbanan har slutat gå för länge sen. Eftersom jag aldrig lärt mig busslinjerna i London brukar det sluta med att jag får någon kilometers nattlig promenad till hotellet. Det är nog nyttigt.

Men nu är det alltså slut med det. Men det skulle förvåna mig om inte gänget på the George hittar någon ersättning.

Åhléns och de små “gitarrerna” – 55 år av obesvarad kärlek

Åhlén och Holms Julkatalog 1959 erbjöd små gitarrer.
Åhlén & Holms Julkatalog 1959 erbjöd små gitarrer.

Världen förändras men en del saker tycks förbli vad det varit. Eller i alla fall åter bli vad de varit.

1959 sålde Åhlén & Holm ukuleler i sin julkatalog. Fast de kallade dem naturligtvis för gitarrer. De fanns att få i Karl-Alfred-utförande och i Skiffle-utförande.

”Gitarrerna” var, som sagt, i båda fallen ukuleler. Men man kan inte begära att en stackars katalogproducent skulle kunna hålla ordning på alla nymodigheter 1959. Det fanns gott om nymodigheter då, i den modernaste av tider.

2014 finns åter en ”liten gitarr” i Åhléns julkatalog. Ingen skiffle-gitarr och ingen Karl-Alfred-gitarr. Bara en helt vanlig ”liten gitarr”. Varken skiffle eller Karl-Alfred är väl särskilt säljande argument idag. Nu som då är det fråga om en ukulele. Men sånt kan man väl inte begära att en katalogproducent ska hålla ordning på, i denna den mest post-moderna av tider.

Men den som säljer en ukulele som gitarr skjuter sig själv i foten. Varken ukulisten eller gitarristen blir särskilt glad. För den som struntar i vilket, är en trumma ett bättre val. Sådana finns i både 1959 och 2014 års kataloger.

Priset har naturligtvis stigit en aning på 55 år. Ukulelerna kostade 6:50 respektive 9:75 1959. 2014 kostar ukulelen 199 kronor. Det är förmodligen billigare i reala priser.

Åhléns julkatalog 2014 erbjuder en "liten gitarr".
Åhléns julkatalog 2014 erbjuder en “liten gitarr”.

Innan du ringer till en ukulele…

Så här ser en ukulele ut. Jag tänkte att de bakom sajten ukulele.se kanske vill veta.
Så här ser en ukulele ut. Jag tänkte att de bakom sajten ukulele.se kanske vill veta.

Visste ni att det bara finns 3 ukulele i Örebro?
Jodå, så är det. Den jätteinitierade webbsajten www.ukulele.se , innehåller denna och andra fullkomligt hjärndöda upplysningar.

Det är det bedrövligaste dravel jag stött på på nätet när det handlar om ukulelen.

Det måste vara något slags robotgenererad text. Klickar man på menyalternativet “Stockholm-Ukulele” (vad nu det är) kan man läsa följande:

“Ukulele i Stockholm

Det finns totalt 24 företag inom Ukulele i Stockholm där flera av dessa företag har flera personer som är duktiga på ukulele. Ofta kan det vara svårt att hitta den bästa inom ukulele i Stockholm och priserna kan även skilja sig åt. En klar fördel är om man kan få rekommendationer av någon som talar om vilken som är bäst inom ukulele. Information och betyg om de som arbetar med Ukulele i Stockholm kan man oftast hitta via nätet.

Då det i Stockholm och i Stockholms län finns många ukulele är det bra att kontakta flera av dem eller kolla på internet gällande pris och typ av arbeten de gör. Innan du ringer till en ukulele bör du ha en idé om vad du vill ha och behöver så att du kan specificera dina önskemål, gärna i detalj. Bäst information får om du detta genom att besöka några ukulele hemsidor.”

“Innan du ringer till en ukulele…” Vad säger man?

Provar man menyalternativet “Örebros Ukulele” får man den inledningsvis refererade upplysningen! Så håll i era uckar Örebroare. De är sällsynta.
Men helt hopplöst är det kanske ändå inte. Sajten vet att berätta att “Ukulele säljs av flera företag i närheten av Örebro och några av dessa företag har webbsidor om Ukulele och sjunga samt även prisinformation.”

“… några av dessa företag har webbsidor om Ukulele och sjunga…”

Suck.

(Vill du faktiskt ha lite vettig info om ukulelen så gå in på websajten www.ukulelekommissionen.se , vettja)

Äntligen en skiva med The Ukulele Twins

Har Almstedt-Lindkvartetten kidnappat talangtävlingsvinnare för att få det där lilla extra? Det tycks så. Märkligt. För Almstedt-Lindkvartetten är en mycket kompetent swing-ensamble väl värda att lyssna på för sin egen skull.

Anledningen till att jag köpte skivan var dock att jag var nyfiken på The Ukulele Twins. Men låt mig börja från början. Skivan är en EP från 1956 utgiven på Povel Ramels etikett Knäppupp. Av omslaget framgår att det är Bertil Englund, segrare i Vecko-Revyns Flugantävling och The Ukulele Twins, pristagare i Göteborgs-Postens ”De okändas revy” som är huvudnumren.

När man lyssnar på skivan blir bilden dock en annan. Almstedt-Lindkvartetten dominerar helt. Bertil Englund, som är en habil men inte märkvärdig sångare, framför två nummer. En kvartett av Almstedt-Lindskvartettens kaliber hade lätt kunnat hitta en duktigare och mer karismatisk sångare. Jag misstänker därför att talangtävlingsvinnare smällde högt då som nu. Vecko-Revyns Flugantävling och Göteborgs-Postens ”De okändas revy” var säkert dåtidens motsvarighet till X-factor, Talang, The Voice och vad nu talangjakterna på TV nu heter. En skiva med talangjaktsvinnare sålde och säljer säkert mer än skivor med aldrig så duktiga men okända förmågor.

The Ukulele Twins var enligt skivkonvolutet ”pristagare” i ”De okändas revy” Alltså inte ens vinnare. Men enligt skivans säljare hette de Gösta Tellstig och Lennart Isaksson. Enligt samma källa spelade de på Nalen i mitten på 1950-talet och har eventuellt spelat in en 78:a-varvare med Putte Wickmans Orkester 54-55. De verkar alltså ha haft något som påminner om stjärnstatus. Åtminstone en light-version. Om någon vet mer om The Ukulele Twins tar jag gärna emot upplysningar.

Nå, hur låter då The Ukulele Twins? Ja, skivan är faktiskt litegrann en besvikelse. Ukuleletvillingarna framför två låtar. Rock-a-beatin’ boggie och Alexanders Ragtime Band. Almestedt-Lindkvartettens ackompanjemang är superbt. Twillingarna sjunger starkt och rent med snygga stämmor. Här finns inget att anmärka.

Men ukulelen? I Rock-a-beatin’ boogie hör man överhuvudtaget ingen ukulele. I Alexanders ragtime band är den betänkligt nedmixad. (Eller så stod ukulisten helt enkelt för långt ifrån mikrofonen. Jag är osäker på hur skivinspelningar gick till 1956.) Jag hade ju gärna hört ett ukulelesolo istället för det klarinettsolo som nu ljuder på skivan. Men det här är Almstedt-Lindkvartettens skiva. The Ukulele Twins är bara gisslan i detta sammanhang.

Ain’t Misbehavin’


Dags för lite ukulele och tuba! På nätforumet Ukulele Cosmos finns det något som kallas “open invitational”. Varje månad väljs en låt ut och alla inbjuds att komma med sina tolkningar av låten. Det enda kravet är att det ingår ukulele i inspelningen – det är ju ett ukuleleforum. Januari månads (2012) låt är “Ain’t misbehavin'” av bl a Fats Waller.

Det tyckte jag var en oemotståndlig inbjudan. Det fick bli en avslappnad version med resonatorukulele och bastuba(!) Bastuba hör inte till mina starka sidor. Det blir, möjligen pinsamt, tydligt på denna inspelning. Men jag delar med mig av den i alla fall. Låt maskrosorna blomma! Känsliga lyssnare varnas:

Ain’t misbehavin’

Mighty Uke – Filmen om ukulelens återkomst och segertåg över världen – Se den i Sthlm 7 nov eller i Gbg 8 nov


Mighty Uke är en dokumentärfilm som berättar om den musikaliska underdogen ukulelens återkomst och segertåg över världen.
Regissören Tony Coleman, från Kanada, har rest runt och visat filmen i Nordamerika under ett års tid. Nu tar han filmen till Europa – och Sverige. Filmen visas i Stockholm den 7 november och i Göteborg den 8 november. I Stockholm är det jag som svarar för evenemanget.

Tony CoIman presenterar filmen. Efter visningen blir det live-musik: Stockholm spelar FU*K (Fagersta Ukulele Klubb) och Elvira Bira efter föreställningen i och Göteborg BB4.
Ta med din ukulele! För den som vill blir det allspel som avslutning.
I Stockholm visas filmen på Teater Pero på Sveavägen 7 nov kl 18:30 och i Göteborg på Blå Stället i Angered centrum, 8 nov kl 18:30.
Biljetter till föreställningen i Stockholm köper man på Teater Peros website.
Till föreställningen i Göteborg köper man biljetter på Ticnet.

Vill du veta mer om filmen så kolla in websiten:
http://mightyukemovie.com/

Nu har jag fått tillbaka min Kumalae

Min Kumalae. Tillverkad i Koa-trä på Hawaii på 1920-talet.

För en tid sen köpte jag en Hawaiiansk ukulele från 1920-talet på ebay. En Kumalae. Jag fick den till ett bra pris. Ett tag såg det ut som att jag skulle få den till vrakpris men så sprang buden iväg och med bara sekunder kvar av auktionen höjdes budet med en hel tusenlapp. ebays budautomatik såg ändå till att jag vann auktionen.

När ukulelen sen, efter en del turer, äntligen kom visade den vara i så gott som nyskick. Den hade inte spelats mycket på i sina dar. Lyckan var för en stund nästan total.

När jag spelat lite på den visade det sig dock att stränghöjden var på tok för hög. Jag fick nästan kramp i fingrarna av att spela på den. Det förtog mycket av glädjen. Min gode vän och ukulelebyggare Sven förbarmade sig dock över mig och min ukulele. Han har slipat ned stallet och sadeln så att det nu är en njutning att spela på ucken. Ljudet är också stort och vackert. Sven slipade också ned banstavarnas kanter. När träet åldras krymper det. Bandstavarna på gamla uckar sticker därför ut en aning utanför halsen. Det är oskönt att spela på dem. Jag slipade själv ned bandkanterna på de nedersta banden och nu har Sven slipat av de övriga också.

Det tokhöga stallen innan Svens justering
Stallet efter Svens justering

Jonah Kumalae var en av de främsta i den andra generationen ukulelemakare på Hawaii. Han hade en brokig historia. Han började som lärare och musiker, började tillverka ukulelar, blev en driven affärsman och poi-makare. (Poi är den ätliga produkten av Taro-växten och en basvara på Hawaii). Han fortsatte som tidningsutgivare och politiker. Jonah Kumalae var dessutom 8-barnsfar. Under sitt liv var han inbegripen i många dispyter och konflikter. Stämd för att inte ha betalat öl för 299 dollar! Åtalad för förskingring av offentliga medel. Inbegripen i ett bråk om vem som skulle få framföra musiken i Hawaiipaviljongen på världsutställningen i San Francisco med mera, med mera.

Hans ukulelar och ukuleleproduktion är omgiven av motstridiga uppgifter. 1911 var startåret för hans ukuleleproduktion. Det tycks alla vara överens om. Liksom att tillverkningen upphörde 1940 när han dog. Att han var en av de mest framgångsrika producenterna av ukulelar, mätt i antal producerade ex råder det också enighet om. Någon produktionsstatistik finns tydligen inte. När det gick som bäst för Kumalae menar en del att han producerade 300 ukulelar per månad. Andra 600. När denna glansperiod inträffade råder också delade meningar om. En del menar att det var på 1930-talet. Andra menar att produktionen aldrig återhämtade sig efter det att Kumales fabrik eldhärjades 1922. I branden förstördes 4000 ukulelar enligt Kumalae. Det bör tala för att storhetsperioden föregick branden. Sonen Jonah Kumalae Jr berättar i en tidningsintervju att tillverkningen fortsatte med bara fyra anställda i hus på bakgården hos familjen efter branden. Men om det var för en kort tid eller för återstoden av produktionstiden framgår inte. John King som gjort ordentlig källforskning runt ukulelen konstaterar att Kumalaes annonsinföranden i the city directory var sporadiska efter branden.

Jag tror att min ukulele tillverkades under tiden närmast efter branden. 1915 vann Kumales ukulelar en guldmedalj på Världsutställningen i San Fransisco. Efter det har alla hans ukulelar en dekal på huvudet som talar om detta. Innan branden 1922 har ukulelarna också en etikett på insidan av botten, synlig genom ljudhålet. På etiketten finns adressen till fabriken som brann ned. Senare (oklart dock hur mycket senare) försågs de med en ny etikett. Min ukulele har ingen etikett i ljudhålet utan bara ett nummer skrivet med blyerts.

Ukulele och bastuba – Några egna inspelningar

Bild med bastuba och resonatorukulele

Bild med bastuba och resonatorukulele
Robert Hultmans bastuba och hans resonatorukulele

Det är kul att spela musik. Men det är svårt att få ihop det om man ska spela med andra. Almenackorna hos alla inblandade brukar vara svåra hinder. Ett sätt att få lite mer variation i musicerandet är att spela in sig själv med flera instrument.

Då öppnar sig möjligheter att göra lite arrangemang. Det ställer en inför en del problem också. Åtminstone i mitt fall. Jag kan inte spela så många instrument. Men det hindrar inte att jag försöker. Och jag har roligt.

Här har jag samlat några sådana inspelningar jag gjort:
Egytian Ella (bastuba, banjoucke, resonatorucke, sopranucke, lite vispar och en röst)
Down in Jungle Town (sopranukulele, banjoukulele, bastuba och möjligen något mer)
Crazy Words Crazy Tune (sopranukulele, bastuba)
After you’ve gone (sopranukulele, banjoucke, bastuba och tvättbräda)
Nagasaki (ucke, bastuba och första försöket med tvättbräda som i ärlighetens namn blev väldigt kryckig)
Leaning on a lamp
Humming to myself (här är det bara en piccoloukulele men jag har spelat in ett spår med ett solo också)
You’ve got a friend in me (banjoukulele, resonatorukulele, bastuba)

Enjoy, som di brukar säga.

Ukulelekabarén har blivit en succé i det lilla formatet

Ukulelekabarén är en öppen scen för ukuleleartister. Det senaste året har den ägt rum ett 10-tal gånger. Trots att den inte lockat stora publikskaror (som mest 50 personer) har det på många sätt varit ett framgångsrikt evenemang.

Intresset för att uppträda på ukulelekabarén har varit gott. Ett tiotal ukulister har blivit regelbundna artister på scenen. Andra har gjort enstaka framträdanden. Trots att Ukulelekabarén är ett Stockholmsevenemang har där framträtt artister från såväl London som Fagersta.

Fagersta Ukuleleklubb spelade på Ukulelekabarén den 20 juni 2010