Igår stängde The 12 bar. Det är synd. The 12 bar är, eller var, ett musikhak på Denmark Street i London. En institution i Londons musikliv med fyra liveframträdanden varje kväll, sju dagar i veckan.
Jag ser bilder på Facebook från den sista kvällen. Phil, Rufus och några andra som jag känner var där. Känner jag dem rätt fick stället en riktig send off.
Det har pågått en namninsamling för att rädda the 12 bar. För att rädda hela Denmark Street egentligen. Det ser nämligen ut som att alla byggnader längst gatan ska rivas för att man ska kunna bygga nya, större, hus. But to no avail, tycks det.
Det är kanske inte så konstigt att det sker. Denmark Street ligger nämligen centralt i London och läget måste vara attraktivt. Det är en kort liten tvärgata till Charing Cross Road. Den ligger i höjd med den välsorterade och kända bokhandeln Foyles, inte långt från tunnelbanestationen Tottenham Court Road.
Denmark Street var en gång i tiden Englands Tin Pan Alley. Från 1920-talet till och med 1950-talet var det där musikförlagen hade sina kontor. Idag finns nog inga musikförlag kvar där men arvet förvaltas av ett antal musikaffärer. En av dem påstår sig ha Storbritanniens största utbud av gitarrer. Fler än 3000. Det är ett nöje att fönstershoppa på gatan för var och en med något som helst musikintresse. Gatan rymmer mycket annan musikhistoria också. Rolling Stones spelade in i en studio där, David Bowie hängde på ett av gatans caféer och Sex Pistols bodde där, Elton John skrev sin första hit där….osv, osv.
Min relation till The 12 bar har sitt ursprung i en pub på andra sidan Charing Cross Road. The Royal George, beläget på en liten återvändsgränd kallad Goslet Yard. Där träffas varje onsdag en trogen skara ukulelespelare. Källaren på puben är reserverad för dem hela kvällen.
När jag har ett ärende till London brukar jag försöka se till att jag kan stanna över onsdag kväll, om jag så ska ta ledigt en dag. I onsdagsgänget på the George finns nämligen flera av mina Londonkompisar. Det är en märklig och mycket angenäm känsla att kunna bege sig dit och veta att jag alltid kommer att träffa folk jag känner.
Själva musicerandet är det i ärlighetens namn inte mycket bevänt med. Det är mest ett högljutt oväsen. Någon tar tag i en låt ur sånghäftet och börjar spela. Successivt faller de andra in. Men ofta uppstår en fördröjning så att när de första slutar spela har de sista i gänget halva den sista takten kvar att spela.
Efter ett tag brukar vi hamna utanför puben, där det faktiskt går att prata med varandra.
Det är när puben stänger kl 23 som the 12 bar kommer in i bilden. De har öppet till ett. Det är dessutom gratis inträde för den som har en ukulele med sig.
Så det är, eller var, till the 12 bar vi ställde stegen. Kanske inte alltid så klokt de gånger man har något bokat på torsdagsmorgonen.
På baksidan av the12 bar finns en liten gränd. Mitt emot i gränden ligger en tatuerarstudio som märkligt nog oftast har öppet så sent. I gränden fortsätter sedan partyt till stängningsdags. Tunnelbanan har slutat gå för länge sen. Eftersom jag aldrig lärt mig busslinjerna i London brukar det sluta med att jag får någon kilometers nattlig promenad till hotellet. Det är nog nyttigt.
Men nu är det alltså slut med det. Men det skulle förvåna mig om inte gänget på the George hittar någon ersättning.
