Människa – maskininteraktion är inte det lättaste. Jag är ingen expert på området. Men en vanlig variant av p-automater måste ändå representera ett riktigt lågvattenmärke.
Att utforma gränssnittet mellan maskiner och människor är en konst, eller förmodligen en vetenskap. De flesta datorer är idag lätta att använda. Åtminstone i jämförelse med de kommandobaserade gränssnitt som de tidiga persondatorerna hade.
Det geniala skrivbordet
Den skrivbordsanalogi som Rank Xerox lanserade 1981 var inget mindre än genialisk. Jag tror nämligen inte att hemligheten bakom framgången bygger så mycket på att det var ett ”grafiskt” användargränssnitt som på att det härmade en bekant miljö. Skivbordet och dess tillbehör – dokument och mappar. Analogin drevs så långt det var möjligt. När man tar upp ett fysiskt dokument från ett skrivbord behöver man inte starta något program för att läsa det. Med Xerox-gränssnittet startade rätt program automatiskt när man klickade på dokumentikonen. Osv, osv.
WYSWYGs födelse förändrade allt
Gränssnittet var också starten för WYSWYG (What you see is what you get). En självklarhet för dagens användare. Men revolutionerande då. Alla andra datorer hade ljus text (oftast grön eller gul) mot mörk bakgrund. Xerox hade svart text mot vit bakgrund. Precis som text på papper. Typsnittet på skärmen var detsamma som skrivaren skrev ut, maginaler och annat var också likadana på skärmen som på utskrifterna.
Bilder som kolliderar
Men en analogi är inte någon självklar väg till framgång. Jag driver ett diskussionsforum på nätet. Programvaran är ett väletablerat BBS-program. Hundratusentals, kanske miljoner, människor använder det runt om i världen. Trots det stöter jag då och då på användare på mitt forum som inte kan lära sig använda systemet. Programmet har utvecklats bortom den ursprungliga analogin med en anslagstavla men är ändå intuitivt och lättanvänt. De som inte lyckas ta det till sig har nästan alltid en egen föreställning om hur det borde vara. En egen bild, en en egen analogi.
Förmodligen kan man aldrig komma runt det problemet helt. Det kommer alltid att finnas enstaka användare som har en föreställning eller förväntningar som står i vägen för dem.
Det onödiga larmet
Men så finns det maskiner där det är svårt att förstå hur de som konstruerat gränssnittet mot användarna har tänkt. En variant av de parkeringsautomater vi har i Stockholm hör till dem.
Man stoppar i kreditkortet. Knappar fram parkeringstiden med 1-, 5- eller 10-kronorsknapparna. Tycker på den gröna knappen och väntar på att automaten kollar om det finns täckning på kontot. Sen skrivs biljetten ut under det att en larmsignal tjuter från automaten. Därefter tar man biljetten och kortet. Sen är det klart.
Den där larmsignalen är ett mysterium. Den är rimligen inte avsedd att vara ett larm. Det ljuder ju när allt går som det ska. En larmsignal skulle i sammanhanget fylla en funktion om den ljöd när man går ifrån automaten med kortet kvar i kortspringan. Jag har vid flera tillfällen kommit till automater där det suttit ett kort i kortspringan. Det är lätt att glömma kortet. Stress och jäkt ökar sannolikheten för att det ska ske. När man fått biljetten man kom för går man helt enkelt iväg.
Tittar man på bankomater ser man att de förutsett problemet. Där skjuts kortet ut och bildskärmen talar om att man ska ta kortet innan pengarna matats ut.
by 