Allt fler tatuerade vill ta bort sina tatueringar, läser jag i Östermalmsnytt. Vem är förvånad? Inte jag i alla fall. Jag har i och för sig alltid tyckt att tatueringar är en dumhet.
Stockholmarna är mest tatuerade i hela världen enligt Metropolis Report, som Östermalmsnytt citerar. En tredjedel av alla stockholmare är tatuerade enligt rapporten. Redan det är säkert ett skäl för många att ångra sin tatuering. Den som tatuerar sig för att vara avvikande inser nog snart att tatueringen var en överloppsgärning. Tatueringar har helt förlorat sin funktion som uttryck för självständighet, självvalt utanförskap, uppror och liknande.
Tribals, som i min mening är de fulaste av alla tatueringar, fyller förmodligen fortfarande en funktion. Den visar på tillhörighet. Tatueringens permanenta karaktär visar på hängivenhet. Men med hängivenhet och tillhörighet är det som med så mycket annat. Den är sällan livsvarig. En tatuering är det.
Kärlek är inte heller alltid livsvarig. Inte alla förhållanden heller, även om många förmodligen håller längre än den kärlek som var dess ursprung. Att tatuera in sin älskades namn må vara romantiskt. Men risken är uppenbar att man får ångra sin tatuering.
I en tid där ombytligheten tycks vara snabbare än någonsin i historien känns tatueringar som en anakronism. Finns det något du räknar med ska vara hela din livstid?
Det finns snygga tatueringar, ingen tvekan om saken. Det finns roliga tatueringar och det finns tatueringar med en djup personlig innebörd. Det finns säkert tusen skäl till att man tatuerar sig. Och så finns det sådär 300 skäl att man vill ta bort en tatuering. En trejdedel av alla tatuerade ångra sina tatueringar, enligt tatueraren som intervjuas i Östermalmsnytt.
När jag växte upp var en tatuering en social stigmatisering. Tatuerade var losers.
Det var sjömän och kriminella som hade tatueringar. Så sas det i alla fall. Motiven var nästan alltid marina. En båtratt, ett ankare, någon enstaka gång en fullriggare. Men framför allt var de sällsynta. Aldrig var de lika snygga som de ”tatueringar” som följde med ett visst slags tuggummi. Ett slags dekal som man lade i vatten och sen pressade fast mot huden.
Lite längre fram i livet insåg jag att det kanske inte bara var kriminella och sjömän som var tatuerade. Det fanns de som bara ville se ut som om de var det. Varför man nu skulle vilja det? Det hände förstås att någon som varit i Köpenhamn och blivit full kom hem med en tatuering.
”Luffarprickar” förekom också. Jag lärde mig nyligen att de kallas så. Det är tre prickar tatuerade i en triangel i vecket mellan tummen och pekfingret. Det förekom alla slags spekulationer om prickarnas betydelse bland mina jämnåriga. Min slöjdlärare på högstadiet hade sådana prickar. Men han log bara (hemlighetsfullt får man förmoda) när någon frågade vad de stod för. (På Wikipedia finns en rad olika förklaringar http://sv.wikipedia.org/wiki/Luffarprickar ).
Men oavsett vilket motiv den tatuerade hade ångrade de sig. De hade alla bara ett budskap till oss unga som storögt betraktade deras tatueringar: Tatuera er aldrig, barn!
– – –
Edit: Jo, alltså. Jag vet att loser (förlorare) stavas med ett “o”. Men jag tyckte att det var lite kul att tänka sig att man stavade fel när man tatuerade ordet i pannan. För att understryka vilken loser man är, liksom.
Däremot hade jag ingen tanke på att ordet “looser” betyder “lösare”. Därmed hade det kanske varit lite tankeväckande, eller något, att tatuera in “looser” i pannan. Folk hade kanske undrat “Vadå lösare?”.
Lite pinsamt var det dock att jag också i den löpande texten stavat “loser” fel (med två o). Nu är det rättat och ingen kommer att få vet hur fel det en gång stod. Eller?
by 