Tidningen på bilden har inte nödvändigtvis med saken att göra.
När jag var tonåring ville jag bli journalist. Jag läste allt jag kom över om tidningar och journalistik. Allt från de pressetiska reglerna till memoarer som Sigge Ågrens ”Sanning till 90 %”. Någonstans i denna flod av högt och lågt stötte jag på en märklig historia.
Storyn (så hette det på tidens journalistjargong) var den att en väpnad konflikt hade brutit ut någonstans i Afrika. Ingen av kvällstidningarna hade någon personal på plats i området utan refererade vad andra tidningar och nyhetsbyråer förmedlade. Plötsligt hade dock en av tidningarna artiklar författade av en namngiven journalist. Denne fanns på plats i konfliktområdet och rapporterade direkt.
Konkurrenttidningen visste, eller insåg småningom, att så inte var fallet. Konkurrentens korrespondent var helt enkelt påhittad. Motdraget blev därför att i den egna tidningen rapportera att journalisten i fråga dödats. Ett påstående som tidningen med den påhittade reportern, av förklarliga skäl, inte kunde dementera.
Jag vet inte varför jag kom att tänka på den storyn nyligen. Men jag gjorde, utan framgång, ett försök att hitta den på nätet.
Jag skrev då till Expressens mångårige medarbetare Ulf Nilsson. Med sådär 50 år i nyhetsbranschen borde väl han om någon känna till den här berättelsen.
Det dröjde inte länge innan jag fick svar.
– Mycket jävelskap har vi väl gjort, men mord – nej,inte – Ulf.
Kortfattat så att till med den ovan nämnde Sigge Ågren (”Skriv kort. Helst ännu kortare”) borde varit nöjd. Kategoriskt men inte helt klargörande.
Så frågan går nu till den kära läsekretsen. Ligger det någon sanning bakom berättelsen? Vilka var tidningarna och när hände det i så fall?
by 