Wagner, Lasse Holmqvist, Sertab Erener och framtida berömmelse

Idag är det 200 år sedan Richard Wagner föddes. Det uppmärksammas och högtidlighålls på många håll. Kommer någon av dagens kändisar att uppmärksammas 200 år efter deras födelse? Är det möjligt att åstadkomma en sån berömmelse? Är det önskvärt?

Igår såg jag SVTs program om Lasse Holmqvist. En stor TV-personlighet under 1960, -70 och -80 talen. Trots tre decennier av rikskändisskap är det inte självklart att de som är födda 1990 och senare vet vem han var. En av de intervjuade i programmet sa något i stil med ”att göra TV är som att skriva i vatten”.

Ändå var TV på den tiden något som förenade befolkningen. Först fanns det bara en kanal, sen två. Idag finns det hur många TV-kanaler som helst. Idag är det inte självklart att dina arbetskamrater såg samma program på TV igår som du själv. Då var det det.

Inte nog med att TV-mediet blivit mer diversifierat. Det har inte samma ställning och roll som en gång i tiden. Internet är för många en lika viktig eller viktigare källa till information och underhållning. Och Internet är som bekant inte en källa utan miljoner. Alla top-down- eller centrum-perifierimodeller för spridning av kultur tappar kraft i Internetvärlden.

Kulturen har också demokratiserats. Att bli musikdirektör i Dresden eller hovkapellmästare var på Wagners tid ett slags auktorisation. Institutioner med smak och bildning föreslog och utsåg befattningshavare i musikens tjänst, beslutade vilka stycken som skulle framföras. Andra med smak och bildning recenserade.

Idag möts omdömen från de bildade med ”tycker du ja!”. Allas uppfattning är lika mycket värd. Eller nästan i alla fall. Var och en väljer sina den goda smakens domare. Den och den recensenten brukar ha rätt. Den och den kanalen brukar spela bra musik. Den och den klubben.. osv.

I ett sånt fragmentiserat medielandskap kan man undra om det någonsin kommer att samlas tillräckligt många anhängare av någonting för att det ska leva i 100 år. Med så många plattformar att välja bland – kommer någon att vara tillgänglig om 100 år? Kommer några verk att vara levande om 100 år? Om 50? (Många av 1900-talets stora ”hits” har haft en livslängd på 50 år och mer.)

En annan fråga är om det är önskvärt. Vad är poängen med att spela eller lyssna på 50, 100 eller 200 år gamla låtar? Svaret är ganska enkelt. Om det är bra låtar är det en poäng att lyssna på dem. Vad som är bra och inte är naturligtvis var och ens ensak. Men om musiken inte är tillgänglig får man inte en möjlighet att avgöra om den är bra eller inte. Det kan man kanske leva med i en värld av ständigt ökat utbud av ny musik. Men nog vore det väl synd om du gick miste om en kanonlåt, kanske din absoluta favorit, för att du aldrig fick höra den?

Ur kompositörers, låtskrivares, synvinkel finns det ett annat motiv. Ta som exempel ”White Christmas” av Irving Berlin. Den skrevs 1940 och spelas vid jultid än idag. Hade Berlin levt idag hade han nog varit oerhört stolt. Den som skriver en hit som ”White Christmas” blir också rik.

Ett annat svar på frågan om det är önskvärt är att se på det ur varumärkessynpunkt. Är det önskvärt att bygga ett varumärke som varar i 100 år?

Jag tror att svaret är ja. Även om få företag, institutioner eller privatpersoner har 100-årsperspektiv i sin planering vill alla att det de byggt upp ska leva vidare. Det är få som lägger ned tid och kraft på att bygga varumärken med en förväntad livslängd på 5-10 år.
Hur gör man då för att förbli berömd i flera hundra år? Det är förmodligen den mest intressanta frågan. Svaret är som en tulipanaros. Enkelt att säga men inte lika lätt att åstadkomma. Det handlar om att inte bara bygga utan också kontinuerligt underhålla sitt varumärke.

Men mer om det en annan gång.

Och Sertab Erener? Vem är det? Jo, hon vann Eurovision Song Contest för 10 år sen, 2003. (Vilket var tänkt att illustrera vikten av att inte bara skapa utan också underhålla ett varumärke.)

Cirkusdjur på rymmen – ett gammalt PR-trick

Om just Cirkus Brazil Jack använt sig av det klassiska “djur på rymmen-tricket” vet jag inte. Men de har ett klassiskt cirkustält.

Jag läser i Expressen på nätet att ett gäng kameler rymt från en cirkus i Hässleholm. Årets första rubrik av det slaget. Men det kommer fler. Av något dunkelt skäl rymmer det alltid något exotiskt djur varje gång cirkusen kommer till en ny stad. Av ännu dunklare skäl rapporterar lokaltidningen om rymningen.

Borde man bli irriterad? Över att tidningarna låter sig luras varje år? Över att cirkusarna kör samma trick år efter år, i stad efter stad? Kanske. Men jag ler. I en föränderlig värld är det skönt att ibland se att somligt inte förändras. De äldsta tricken i boken fungerar fortfarande. Man får känslan av att det gäller cirkusar på det hela taget. Tält, djur, sågspån, akrobater, clowner. Inga nymodigheter precis.

Det är värt att tänka på. Man behöver inte alltid anstränga sig till det yttersta för att hitta på något nytt. Också gamla “trick” fungerar i ett modernt medielandskap. Återanvändning är på modet.

Å nej. Inte en strategi till!

Napoleon Bonaparte, här vid slaget vid Austerlitz, hans största seger. Trots sitt strategiska snille slutade det, som bekant, ändå inte så bra för hans del.

Jag kanske kan få föreslå att ditt företag antar en kommunikationsstrategi. Eller en massmediapolicy. Eller en interninformationspolicy, en social mediastrategi, en krishanteringsplan, en…
Nej, men låt mig föreslå en enkel övning ni kan göra själv. En genomgång för att se vilka behov ni verkligen har av kommunikationsstrategi och policys för olika typer av kommunikation.

Eftersom jag också har arbetat i linjebefattningar i stora och mindre företag har jag upplevt den skepsis man ibland känner när konsulter börjar prata strategier och policys. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att konsulter vill lyfta just sitt kompetensområde till en strategisk fråga. Målet är att komma så långt upp i ledningsstrukturen som möjligt. Det är en VD-fråga, allra minst. Egentligen en styrelsefråga. För det är där pengarna finns, kan man ana att de resonerat.

Större företag styrs av policys och andra styrdokument. Ofta är de härledda ur företagets strategier för att nå sina mål. Men alla dessa styrdokument är inte sprungna ur ett upplevt behov. Det är många gånger krav utifrån som styrt. En jämställdhetsplan är ett lagkrav, en miljöpolicy är en nödvändighet för att delta i offentliga upphandlingar osv. Konsulter som föreslår ytterligare ett strategidokument som lösning på ett problem, eller i värsta fall bara ett potentiellt problem, kan därför inte alltid räkna med ett hjärtligt mottagande.

Det mindre företaget har inte samma behov av styrdokument. Ledningen har närmre till verksamheten och kan leda mer direkt. Där är problemet oftare att avgöra vilka kompetenser man behöver för att effektivt stödja kärnverksamheten.

Jag vill därför föreslå en övning som inte är allt för tidskrävande. En övning ni kan genomföra helt på egen hand. Den syftar till att ge svar på om företaget har de kommunikationsfunktioner och de styrdokument för kommunikation man behöver. Saknar vi något? Ägnar vi oss åt saker vi för länge sen glömt varför vi gör?

Verktyget är en lista med drygt 100 frågor på sexton olika områden.

Interninformation
Ekonomisk information
Massmediakontakter
Varumärkesvård
Samhällskontakt (Opinionsbildning och lobbying)
Omvärldsbevakning
Omvärldsanalys
Egna medier
Website
Blogg
Personaltidning
Sociala medier
Krishantering
Sponsring/samarbeten/produktplacering
Bransch- yrkes- och andra organisationer
Besöksverksamhet

Du kan ladda ned den här (PDF)

Vad kostar en kris? Köttfärsen o butikens pris

Diagrammet visar omsättning och vinst i miljontal kronor för den ICA Maxi-butik som exponerades mest i “köttfärsskandalen” 2007.

Den 5 december 2007 sände SVTs Uppdrag Granskning ett program som blev upprinnelsen till den så kallade ”köttfärsskandalen”. I programmet visade man att fyra ICA Maxi-butiker märkte om köttfärspaket med ett nytt bäst-före-datum när det ursprungliga passerats. Det kan ha kostat den mest uppmärksammade butiken så mycket som 8 miljoner kronor.

Programmet fick stor genomslagskraft. Andra medier följde upp och efterspelet, ett åtal för brott mot livsmedelslagen bevakades också av medierna. Två anställda vid en av butikerna dömdes mot sitt nekande till 40 dagsböter à 280 kronor och butiken fick en företagsbot på 100 000 kronor.

Det finns mycket man kan fundera kring när det gäller denna köttfärsskandal. Men eftersom jag arbetar med företags kommunikation bl a i samband med kriser intresserar jag mig mest för vilka konsekvenser detta fick för de drabbade företagen. Att ha hängas ut i massmedia som giriga kapitalister utan hänsyn till kundernas hälsa måste rimligen få svåra konsekvenser.

Det mest uppenbara är risken att förlora kunder. Andra konsekvenser kan vara att man kanske får svårt att behålla kvalificerade medarbetare och rekrytera ersättare för de som slutar. Personalfrågan verkar svår att få grepp om men om det drabbade omsättningen kan man lättare ta reda på.

Jag har tittat på hur omsättning och resultat utvecklats för den mest exponerade ICA Maxi-butiken, åren före och efter köttfärsskandalen.
Man kan konstatera att omsättningen var något lägre ”skandalåret” 2007 än året före och året efter.
Omsättningen sjönk med 27 miljoner 2007 jämfört med 2006. Från 534,3 miljoner till 503,7 miljoner kronor. Det skulle kunna vara effekten av minskad handel de tre sista veckorna på året, dvs efter Uppdrag Granskning. Men det är en ren spekulation eftersom jag bara har tillgång till siffrorna på årsbasis. 2007 tvingades man lägga om golvet i butiken någon som rimligen påverkade omsättningen negativt. Livsmedelshandeln (inkl moms) ökade med c:a 5 procent 2007 enligt SCB och denna ICA-butiks omsättning minskade med c:a 5 procent.

Ser man på den fortsatta utvecklingen i omsättningen för butiken ser man inga effekter av köttfärsskandalen. 2008 ökade omsättningen till 528,7 miljoner och fortsatte sen att öka 2009 (580,1 miljoner), 2010 (583,3 miljoner) och 2011 (589,5 miljoner). Affären ser ut att ha gått i stort sett skadelös ur skandalen.

Men om man också ser på resultatet ser det ut som att köttfärsskandalen blev dyr. 2008 blev vinsten ”bara” 8,76 miljoner kronor. Det kan jämföras med en vinst på 16,8 miljoner 2007 och 16,3 miljoner 2009. Att vinsten blev 8 miljoner lägre 2008 än 2009 trots en ökad omsättning kan betyda att butiken ”köpt” sin omsättning med kampanjer och prissänkningar.

Att spara några tusenlappar på att märka om köttfärs kostade med andra ord miljoner.

Andra frågor man kan fundera över är varför Uppdrag granskning valde just fyra ICA-butiker. Tipset kom från en f d anställd i en av butikerna, så det är ju inte konstigt att just den butiken blev föremål för undersökning. Men att det blev ytterligare tre ICA Maxi och inga andra livsmedelsbutiker? I SVTs Aktuellt den 11 december 2007 uppgav företrädare för Coop och Axfood att det förekommit ommärkning av köttfärs också i deras kedjor. Axfood hade avskedat tre medarbetare på grund av just detta.

Man kan också fundera över hur bra livsmedelslagstiftning vi har när butiker tvingas kasta mat vid ett bestämt datum och inte tillåts göra en bedömning av ifall det är ett tjänligt livsmedel eller ej.

Förenklar eller förlöjligar du?


Jag är säker på att ”övertydlighet” skulle platsa på en lista över sju dödssynder inom kommunikation. Ingen tycker om att få det självklara förklarat för sig, det uppenbara påpekat eller det enkla förtydligat. Man upplever det som förolämpande och tappar intresset för att lyssna på den som levererar övertydligheterna.

Tanken slog mig när en kamrat nämde de tjeckoslovakiska dockfilmer SVT visade som barnprogram på 1970-talet. Jag vill minnas att de slutade med texten ”Kraj”. Det är i så fall det enda ord jag kan på tjeckiska. Det var nu inte något särskilt tjeckoslovakisk fenomen. Förr slutade engelska och amerikanska filmer med ”The End” och svenska med ”Slut”.

Man undrar varför. Hade folk inte fattat annars att filmen var slut? Man kan möjligen tänka sig att det i filmens barndom uppstod en paus i filmvisningen medan man bytte filmrulle i projektorn. Men Slut-skyltarna hängde kvar länge efter det.

Sånt kan man leva med. Annan övertydlighet stör jag mig på. Jag har oerhört svårt för en del av ”kvällstidningarnas” TV-journalistik. Det handlar då framför allt om de kommenterade videoklipp man köper in från olika källor. Kommentatorerna har till att börja med ofta märkliga uttal av namn. Därtill har de nästan alltid en besynnerlig betoning. Men det som gör klippen riktigt outhärdliga är kombinationen av barnspråk (”krigsflygplan”) och de onödiga referaten av det jag ser med mina egna ögon. Som när en videofilm visar hur en gata över en tunnel i en stad i Turkiet plötsligt faller ned i tunneln. Därefter ser man hur människor i närheten försiktigt går fram till raskanten och tittar ned. Speakern säger något i stil med ”Denna amatörfilm visar hur en gata över en tunnel i en stad i Turkiet plötsligt rasar ned. Förvånade fotgängare går fram till kanten och tittar ned.” Jaha. Man väntar bara på Slut-skylten.

Tag varning, säger jag. Låt inte önskan att vara lättförståelig och tillgänglig bli till en förolämpning av den du kommunicerar med.

Tele2 dammar av sina Comviq-rötter

Reklam för Comviq 2012
Reklam för Comviq 2012
Tele2 dammar av gamla värderingar och budskap i sin nya Comviq-reklam

”Krångla inte till det i onödan. Det lär man sig i en kiosk”. Jag kan nästan höra Lars-Johan Jarnheimers röst. Comviqs nuvarande reklamkampanj är ett eko av företagets gamla budskap och knyter öppet an till de värderingar och den affärsidé på vilka företaget grundades.

Det är inte många av företagets ledande befattningshavare idag som var med på pionjärtiden. Om ens någon. Comviq skulle vara prisledande. Det var det mest centrala i affärsidén. Budskapet var ”billigast, billigast, billigast” kommunicerat på alla tänkbara sätt.

Av det följde sparsamhet som en nödvändighet. För att lyckas krävdes det också att företaget var snabbfotat, nytänkande och prestigelöst. Företaget var en utmanare, en monopolbrytare. Alltsammans var viktiga delar i företagskulturen. Stora trötta företag och deras sätt att arbeta var varnande exempel. På Comviq (och Tele2 efter sammanslagningen) förekom aldrig lunch-till-lunch-möten. Inga påkostade konferenser eller extravaganser. Man skulle kanske tro att medarbetarna klagade på det men inte. Tvärtom var alla stolta över företagets sparsamhet.

Med Harri Koponen som VD tycks den företagskulturen ha eroderat. Marknadspositionen har blivit otydligare och profilen diffus. Nu tycks man vilja återta sin gamla position och lyfter varumärket Comviq ett snäpp samtidigt som man dammar av de gamla budskapen. Det ska bli intressant att se om det ”bara” är marknadskommunikation eller om man avser att väcka liv i den gamla företagskulturen.

Jag kom in i företaget, som informationschef, när Comviq slogs samman med Tele2 (och Kabelvision). Dessförinnan hade jag jobbat som PR-konsult åt Comviq i några år.

Lars-Johan Jarnheimer brukade samla personalen till månadsmöten på Bond Street. Det var den gata som löpte som huvudled genom kontorslandskapet i den gamla modemfabriken på Borgarfjordsgatan i Kista.
På dessa möten brukade Lars-Johan ofta referera till sina erfarenheter från den korvkiosk på Öland där han jobbat. (Sommarjobb gissar jag.)

Lars-Johan brukade också framhålla kovkiosken som sin ”reservutgång”.
– Skulle jag få sparken kan jag alltid börja jobba i kiosken igen, sa han ibland.
Några fallskärmar kunde man inte räkna med på Comviq. Förekom de så talade man i så fall tyst om saken. Ett korvkioskjobb låg mer i linje med företagets sparsamhet och prestigelöshet.

Lobbyingpriser med frågetecken

Årets Lobbyist - Prisutdelning Bryggarhuset Stockholm

Årets Lobbyist - Prisutdelning Bryggarhuset Stockholm

Så har årets lobbyist utsetts. För 16:e året i rad. Årets lobbyist 2012 blev ”Ostlänken” och dess ordförande Göran Forssberg. Ulrika Blumfelds och ”Sjuksköterskeupproret” fick ett hedersomnämnande av juryn. Själv gick jag därifrån med tre frågor.

Den första frågan är om Ostlänken var en bra vinnare. Göran Forssberg och alla andra som kämpat länge för att få snabbare tågförbindelser till Nyköping från Stockholm är inte ovärdiga vinnare på något sätt. I 24 år har de jobbat för sin sak. Trägen vinner. Det gamla talesättet besannas. Om 15 år blir järnvägen verklighet om regeringens plan förverkligas.

Frågan jag ställer mig är om det inte finns exempel på bättre lobbying-insatser. Lobbying vore rimligen en stendöd verksamhet om det var vanligt med 30-40 års leveranstid på resultatet.

Hedersomnämnandet till sjuksköterskeupproret väcker en annan fråga. Handlar sjuksköterskeupproret verkligen om lobbying? Målet för kampanjen är att ingångslönen för sjuksköterskor inte ska vara mindre än 24000. Målet har man inte nått. Man har fått med sig många nyutexaminerade sjuksköterskor som inte tar en anställning om de inte får minst 24000 kronor i månaden. Man har nått framgångar med opinionsbildning och rekrytering till sin linje. Det kan man belöna om man vill. Men det är inte lobbying. Man har inte påverkat de lönesättande beslutsfattarna hos de stora landstingen. Det är det lobbying handlar om. Att påverka beslutsfattare.

Den sista frågan kvällen aktualiserade är av ett helt annat slag. Var var massmedia? Tidningen Resumé arrangerade och skriver naturligtvis om pristagarna och kanske om arrangemanget. Dagens Opinion fanns på plats och skriver säkert. Expressens Niclas Mattson var med i en paneldiskussion men skriver förmodligen inget. Men sen var det nog inga fler.

Jag är inte förvånad. Men när idrottsfolket belönar varandra och ger priser till den som spelat bäst fotboll under året direktsänds tillställningen i TV. När en sponsor lämnar tillställningen för att han inte får sitta vid honnörsbordet skriver Expressen om det.
Idrott engagerar men lobbying påverkar människors verklighet mer än alla fotbollsmål tillsammans. Ändå bevakar bara branschmedia ”Årets lobbyist”.

Resumé om årets lobbyist.

Kan man tänka sig något mer feltänkt?

Frågan är om man skulle kunna tänka så fel som ”hackernätverket” Anonymous ens om man försökte. De drabbar inte dem de säger sig vilja skada. De angriper den yttrandefrihet de säger sig värna. De har en befrielseretorik men censurerar demokratiska institutioner.

Man har kidnappat parollen ”Information want’s to be free” och använder det som en ursäkt för att njuta av andras intellektuella arbete utan att betala för det. När man sen angriper de som upprätthåller lagarna går man från att vara tjuvar till att bli gangsters. Så enkelt är det.

Men anonymous-folket har tänkt, och tänkt fel i led efter led. Det första feltänket är naturligtvis den att de skulle ha något slags rätt att använda andras arbete utan att betala för det. Det är givetvis lika fel att ta någons texter, bilder, filmer, spel eller musik utan att betala för det som att stjäla någons saker. Det som tycks försvåra denna enkla slutsats för dem är att texten, filmen osv finns kvar när de tagit sin kopia. Jag kan fortsätta att se min film även om de kopierat den.

Problemet är naturligtvis att den som gjort filmen inte får betalt för den kopian. Det är jag och alla andra som betalat för våra kopior som får betala piratkopian. Produktionskostnaden och vinstkraven blir ju inte mindre. Det blir bara färre att fördela den på.

Information want’s to be free, säger man då. För det första är det orimligt att tänka sig att free betyder gratis i detta sammanhang. Information vill vara gratis? Free betyder rimligen fri och inget annat. ”Information vill vara fri” är strängt taget ett väldigt konstigt påstående. Information har naturligtvis ingen som helst vilja i någon riktning. Information finns bara. Information vill inget.

Men information har en tendens att leta sig fram till människor även om andra försöker hindra den från att göra det. Det är nästan som om information hade en inneboende kraft, en vilja att nå fram. Det är väl i det ljuset man får se uttrycket ”Information want’s to be free”.

Information letar sig likt vatten fram genom hål och sprickor. Stöter det på ogenomträngliga hinder byggs vattenmassorna successivt upp tills det fått en sådan kraft att det spräcker hindren och forsar fram. Denna likhet mellan vatten och information har alltifrån politiker och företagsledare till diktaturer fått uppleva.

Men Anonymous har tänkt fel flera gånger. De överbelastningsattacker de nu genomfört mot bland annat riksdagens website är tänkta som kraftiga slag mot de myndigheter som drabbas. Och visst. IT-folket får mycket att stå i. Men i övrigt fortsätter verksamheten som vanligt.

De som drabbas är de medborgare som i jobbet, privat eller som politiker letar information. Och jag kanske har missförstått allt. Det kanske var mig och de andra de ville komma åt.

Men Stora feltänkarpriset får de för att de under stridsropet befria informationen försöker begränsa människors tillgång till information på de websidor de angriper. Riksdagen och TT, tex. Information want’s to be free. Jo, jag tackar, jag.

Sammanfattningsvis är det svårt att tänka sig något mer feltänkt och kontraproduktivt. Helt klart vinner de inga sympatier för sin sak hos människor som faktiskt tänker. Och det gör människor i allmänhet.

Andra som skrivit om samma sak men också om om attackerna är farliga eller ej, om det lämpliga att uppmärksamma dem med mera:
Anna Troberg på Aftonbladet debatt
Magnihasa – När Anonymous hackade de svenska mediernas rubrikkåthet
Svensson – Varm och rättframt från vänsterkanten
Kom an kom an Pirater!

Många planerar redan för Almedalen 2013

Människor och tält i Almedalen

Människor och tält i Almedalen
Almedalen. Hjärtat i svensk politik och opinionsbildning under en vecka varje år.
Trots att det är nio månader kvar till nästa Almedalsvecka är många redan igång med planeringen för Almedalsveckan 2013. 37 procent av de som hade ett arrangemang 2012 uppger att de är igång med planeringen för arrangemang 2013. Detta enligt Dagens Opinion som citerar en undersökning från företaget Netigate. Enligt samma undersökning kommer 81 procent av arrangörerna från 2012 att vara med också 2013.

Är det då någon mening med att vara i Almedalen? Mitt svar blir ja. Med tillägget: Om man har en tydlig idé om varför man är där. Varför ska man då vara där? Det finns som jag ser det fem goda skäl att vara i Almedalen.

Träffa politiker och andra beslutsfattare. Almedalen är utan jämförelse den bästa chansen att nå så många politiker och opinionsbildare som möjligt på så kort tid som möjligt. Också för den som verkar i Stockholm är möjligheterna mycket större än annars. De som är här är här för att träffa andra och höra vad de tycker. Öppenheten i Almedalen saknar motstycke också i vårt öppna samhälle. För den som bor utanför Stockholm är skillnaden ännu större.

Skapa debatt och sätta en fråga på agendan. Chansen att få en kvalificerad skara åhörare är kanske bättre i Almedalen än någon annanstans. De som är där är, som sagt, i hög grad där för att lyssna och lära. Men med 1900 arrangemang under åtta dagar är konkurrensen hård. Här gäller det att ha kvalificerat material att presentera. Nya fakta och undersökningar är nästan ett måste. Gammal skåpmat räcker inte. Man ska inte underskatta kändisfaktorn. Relevanta och gärna aktuella kändisar i panelen är ett plus. Men framför allt gäller det att vara ute i god tid. De du vill ska komma måste i god tid kunna planera in ditt evenemang i sin Almedalsagenda.

Skapa publicitet. Här gäller det att inte ha för höga förväntningar. Trots att de stora tidningarna och etermedierna är välrepresenterade i Almedalen producerar de flesta inte mer än ett par, tre kanske fyra artiklar eller inslag per dag från Almedalen. Och då är dagens partiledartal ett av de givna ämnena. Om resten av utrymmet är konkurrensen benhård. Publicitetsknepen är många och listiga. Men det är bara ett fåtal som ger utdelning. Man ska dock inte glömma att också bransch- och fackmedier är på plats. Där ser chanserna till publicitet annorlunda ut.

Synas i bloggosfären. Den sk “bloggosfären” frodas i Almedalen. Bloggare och twittrare med inflytande på det offentliga samtalet på nätet är välrepresenterade i Almedalen. Till skillnad från “gammelmedia” behöver de inte hushålla med spaltutrymme eller sändningstid. De öser på allt vad de orkar och jagar nyheter, åsikter och skvaller efter bästa förmåga. Man kan delta i Almedalen med målet att får sina åsikter refererade i bloggosfären eller för att knyta kontakter för framtida försök.

Förutom att veta varför man är i Almedalen skadar det inte att veta hur.

Mingel. Almedalen är känt för sina mingel. Ofta framställs det som att minglen och rosévinet som ofta serveras där är det egentliga skälet till att deltagarna åker till Almedalen. Mingelarrangemang är uppskattade och vem vet, kanske hade Almedalen inte varit lika välbesökt utan dem. Det finns hur som helst gott om dem under veckans första dagar. Mot slutet av veckan vill inte så många lägga sina mingel eftersom deltagarna börjar troppa av efter onsdagen.

Att arrangera ett mingel kan vara ett led i en strävan att skapa en allmän godwill för sin sak, ståndpunkt, organisation eller företag. Det kan vara värt att fundera över om man vill konkurrera med de stora minglen i början av veckan, som ofta är lite prestigefulla att delta i, eller erbjuda de som är kvar i slutet av veckan ett arrangemang. Humor och underhållning med politisk udd är publikmagneter i Almedalen. Risken med arrangemang av detta slag är att folk kommer dit, har trevligt och går därifrån utan att ha fått något budskap med sig.

Att delta i mingel är ett sätt att träffa de opinonsbildare och beslutsfattare man vill nå. Men det fungerar också bra att söka upp dem i samband med seminarier, tal och föreläsningar. Man ska inte heller glömma barerna och restaurangerna. Att stövla fram till någon mitt i middagen är naturligtvis inte sätt att skapa sympati för sin sak. Men med iakttagande av lite takt och ton kan man närma sig både ledande politiker, organisationsföreträdare och företagsledare.

30 juni-7 juli 2013 är det dags för nästa Almedalsvecka. Arrangemanget har vuxit år för år och 2012 hölls 1 900 seminarier under Almedalsveckan. Med åtta partier i riksdagen har veckan vuxit till åtta dagar, eftersom grundkonceptet är att varje parti har “sin” dag under veckan. Men åtta dagar är i mesta laget för de flesta. Helt klart avtar mängden besökare i slutet av veckan. Åtminstone har det varit så de senaste åren då måndag till och med onsdag varit de “heta” dagarna.

Dagens Opinion om Netigates undersökning

SvD lägger ned sin Ipad-tidning

Att publicera en tidskrift som bara är tillgänglig på en teknisk plattform är ingen lysande idé. Därför är det heller inte förvånande att SvDs Ipadmagasin Insikt inte blev ett år gammal. Frågan är varför man ens kommer på en sån tanke.

Svaret finns kanske i den Apple-förhärligande teknikblindhet som en ganska stor skara användare av Apple-produkter hänger sig åt. Jag pratade med en företagare som arbetar med streamad video i somras. Under samtalet ville han visa några exempel och tog fram sin mobiltelefon. En Samsung. Jag frågade om han var nöjd med modellen eftersom jag själv funderar på att skaffa en ny. Han misstolkade nog frågan eftersom han svarade:
– Iphone är nog bra, men jag vill inte vara en del av sekten.

Och nog vilar det lite av sekt över de mest hängivna apple-användarna. Det tycks finnas de som tror att Apple och Steve Jobs uppfunnit såväl datorn som grafiska användargränssnitt, mp3-spelaren och surfplattan. Sen finns en annan skara som vet att Apple nästan alltid varit tvåa på bollen men som hävdar att deras version av saker är bättre än allt annat.

Jag ska inte förringa Apples produkter. Där finns både design och prestanda. Jag var själv en mycket nöjd Macanvändare på det sena 80-talet och tidiga 90-talet. Då fanns det inget som kunde mäta sig med deras produkter på konsumentmarknaden. Jag blev något av en Apple-apostel och det var med sorg i hjärtat jag tvingades in i PC-träsket av en oförstående arbetsgivare. Men utvecklingen har gått framåt och idag kan jag inte se att Apples produkter är bättre eller mer lättanvända än de med Windows eller Android som operativsystem.

Ett ”återfall” i Appleanvändande för några år sen blev en besvikelse. Den första generationen Iphone lämnade mycket i övrigt att önska. ”Apple-systemets” diktatoriska tendenser att organisera innehållet efter eget skön är också oerhört irriterande.
Min nya favorit bland operativsystemen är Ubuntu som med varje ny version blir mindre nördig och mer konsumentfähig.

Det är min syn och mina preferesenser. Med andra värderingar blir favoriterna bland produkter och operativsystem andra. Och till all lycka kan många av oss i den rika i-världen välja det som passar oss. Och vi väljer olika. Det tycks SvD ha betalat dyrt för att lära sig.

Den fruktade bomben som tidiga Macanvändare visste betydde att datorn hängt sig och värdefullt arbete gått förlorat om man inte sparat flitigt under arbetet.

Medias älsklingar och hackkycklingar

Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012
Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012
Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012

Vissa personer lyckas etablera en bra relation till massmedier medan andra redan från början hamnar snett i relationen. Det är inte alltid uppenbart varför. Annie Lööf har inte lyckats få till det ordentligt. Hon har inte blivit mediernas älskling. När hennes första ”affär” nu briserar hanteras den inte lysande. Priset riskerar att bli att hon blir en fullfjädrad hackkyckling.

I Almedalen i år var jag mycket angelägen om att ta en bild på Annie Lööf. Inte för att hon sade eller gjorde något som gav mig anledning att skriva om henne. Men det låg något i luften, något mellan raderna i medias rapportering. Något som sa mig att hon kommer att få det tufft med media. Eftersom jag skriver om massmedierelationer och krishantering anade jag att jag skulle ha nytta av en bild av henne.

En ny partiledare borde väcka nyfikenhet och skapa förväntningar i Almedalen. Men det var glest med det. Centerpartiets dag kom och gick. En ny profil presenterades, partiledaren talade och intervjuades. Men varken Centern eller Annie Lööf kunde hösta in några egentliga framgångar. På något sätt var det tydligt att Annie Lööf inte var en mediaälskling.

När Lööf nu tog en vidlyftig generaldirektör, för en av de rimligen minst betydelsefulla myndigheterna, i örat, skrev tidningarna att det gav henne möjlighet att visa handlingskraft. Mellan raderna var tidningarnas omdömen om henne inte positiva. ”Hennes första tid som minister har varit en sömnig historia” skrev t ex SvD.

Jag vet inte varför det inte har sagt ”klick” mellan centerledaren och medierna. Rent allmänt kan man säga att vissa egenskaper (eller beteenden) hos en person gör det lättare för media att gilla denne. Tillgänglighet är naturligtvis en nyckelfaktor, förmågan att uttrycka sig mediamässigt likaså. Det personliga bemötandet är också viktigt. Det är det i alla relationer.

Man tvingas konstatera att den diffusa ”personkemin” spelar en väldigt viktig roll i relationen till media. Carl Bildt och Anders Borg är två ministrar som av allt att döma lyckas skapa kemi i relationerna till media. Det betyder inte att de är immuna mot negativ publicitet eller granskning. Jag föreställer mig ändå att de har god nytta av denna kemi. Livet är fullt av val. Också journalisters liv. Kanske väljer man att granska någon annan före man väljer en ”bra” minister som ställer upp på intervjuer, går att nå för kommentarer och levererar uttalanden man gärna citerar. Kanske väljer man att granska den som är njugg och kort i tonen före den som är trevlig och tillmötesgående. Kanske. Journalister är, trots vad många tycks tro, också människor.

Men även om Annie Lööf varit en av medias kelgrisar hade hon knappast klarat sig undan den pågående affären med hennes egen representation. Den granskning som DN gjorde framstår, åtminstone med facit i hand, som en rätt självklar mediahandling. DN:s insats belönades också med ett saftigt scoop: Ministern som sparkade GDn för hennes representation har själv fifflat eller i alla fall slarvat med sin egen representation!

Vad nu Annie Lööf än kan ha gjort för ”fel” från början i sina mediarelationer, är hennes hantering av affären på väg att förvärra situationen. Någon har bestämt att partiledaren/ministern inte ska svara på frågor. Kommer det att göra att journalisterna tycker bättre eller sämre om Annie Lööf? Man behöver inte vara expert av något slag för att svara rätt på den frågan.

Varför hon fått det dåliga rådet är en intressant fråga. Men spekulationer runt svaret får anstå till en annan bloggpost.

Att misslyckas i Almedalen

Att vara på plats i Almedalen är ingen garanti för att lyckas.

Att ha ett evenemang i Almedalen betyder inte med automatik att man når viktiga beslutsfattare eller får igång en debatt. Almedalsveckan brukar bjuda på åtminstone några bra exempel på hur man kan få uppmärksamhet. En uppmärksamhet som sen i varierande utsträckning förvaltas förståndigt. I år har jag, när halva veckan gått, inte sett något som imponerat.

Däremot har jag sett mycket som är överraskande dåligt med tanke på att Almedalen är en samlingsplats för vad som borde vara en elit av svenska kommunikatörer. I avsaknad av sånt som imponerar är det frestande att peka ut misslyckanden. Men vad som är lyckat eller misslyckat beror på vilka mål man har. Eftersom jag inte vet vilka mål olika aktörer har för sina aktiviteter, vet jag strängt taget inte heller vad som är lyckat eller misslyckat. Jag har dock svårt att tro att den talare som håller ett anförande på ett folktomt torg i ett i övrigt myllrande Almedalen har lyckats. Och det är en reell risk man löper i Almedalen. Jag har sett det med egna ögon.

Med fler än 1800 programpunkter under en vecka blir konkurrensen hård om deltagarnas tid och uppmärksamhet. Hur många som planerar sin Almedalsvecka med det officiella programmmet i handen är inte lätt att veta. Men säkert är det många som använder programmet när de väljer vad de ska göra mellan sina självklara punkter. Med det i åtanke är det häpnadsväckande många arrangemang som har rena sömnpiller som rubrik.

Att ha en kader med “uniformerade” deltagare är ett sätt att väcka uppmärksamhet som jag skrivit gillande om tidigare. De förekommer naturligtvis i år också. Dessvärre tycks det vara så att ju mer uppseendeväckande utstyrsel, desto mindre tycks förmågan att svara på frågor och argumentera vara.

Att använda sig av kändisar är också ett grepp som fungerar i Almedalen. Här hämtas kändisarna med fördel från den politiska arenan. Men det går utmärkt att göra magplask i denna gengre också i en ankdamm som Almedalen. En Almedalstidning utgiven av en PR-byrå som ordnar ett antal seminarier under Almedalen lyckades enligt min mening få det förra språkröret Wetterstrand att framstå som lätt patetisk. Man förkunnar att hon nu gör come back i Almedalen – på ett seminarium om inomhusklimat! I själva verket har hon långt fler uppgifter här i Almedalen. Varav de flesta nog i allmänhet får anses röra större frågor.