Almedalen – A festival of politics

IMG_7538
What’s this Almedalen that I’ve been going on about for weeks now? There are many possible answers but my answer is that it is a unique democratic arena. A festival of politics. A venue where politicians and influencers of all sorts meet. During this years Almedalen week some 30 000 people participated, doubling the population of Visby, the host town. More than 3 300 program events took place this year. Averaging 38,5 events per hour.

The Swedish foreign minister (and former prime minister) Carl Bildt gave his answer in a tweet before going there this year. ”Well, I’m off the annual tribal jamboree of self appointed thinkers and talkers. But it’s fun and useful. #Almedalen. ”

The back bone of the week are the speeches given by the leaders of the parties in the national assembly, riksdagen. At seven every evening they speak from the scene in the Almedalen park that has lent it’s name to the entire event. The speeches are broadcasted live on TV and covered by all leading newspappers. They are commented on by political commentators, experts on rhetoric and others in a way that no other speeches are.

Festival atmosphere
The park is also the geographical centre of the weeks activities. But as the as the week has grown both in number of participants and events the area in wich the events take place has grown too. But it is still concentrated to the blocks closest to the Almedalen park. During the Almedalen week the old city centre and harbour area is entirely dominated by the Almedalen activities. This creates what best can be described as a festival atmossphere.
The fact that Visby where Almedalen i situated is a medieval city with it’s city wall intact and narrow streets with cobblestone paving of course ads to the experience.

But the political speeches are of course not the entire content of the week. The political parties usually hold an economic seminar on their day of the week. But there are many more seminars than the ones arranged by the political parties. Organisations of all sorts and companies that have their market in the public sector or are doing business in areas subject to special regulations also arrange seminars. There are seminars from eight in the morning to when the party leaders speaches begin at seven in the evening.

Parties and partying
There are numerous ”mingle parties” every day arranged by organisations and companies where politicians, lobbyist, journalists, people from labour unions, non-governmental and other organisations meet, make connections and discuss informally. Known for the rosé wine served there these ”mingles” have become one of the most prominent features of the Almedalen week. At least in the public perception of Almedalen.

To be fair the partying isn’t limited to the mingle parties. There is substantial partying in restaurants and bars too. But still most of the particiants in Almedalen make sure that they are in shape for the more serious activities the following day.

As there are eight parties in the riksdagen the week is now eight days long. But everything peaks on wednesday and to be honest very little happens on the last two days of the week. By then many have gone home. Depending on what the goal of your participation is the less busy second half of the week may be your best opportunity to get attention.

So what’s new?
So what’s new, you may ask. Political and social elites meet and discuss all the time, don’t they? I’d say that the real importance of Almedalen lies in the accessibility to the top decision makers in the government. Swedish politicians are fairly accessible even outside Aledalen. But ministers and public administration governance are more difficult to get to meet.
But you’ll find them in Almedalen and you’ll find them open minded. They all come to meet with people, to listen rather than to talk. In Almedalen you’re elite by default.

This year I saw the director-general of the Social Insurance Agency in the small party tent the agency had pitched on the dockside in the harbour. The agency has been under a lot of critisism recently and the director-general was there to answer questions from the public. I’m sure that if you had wanted you could have caught up with him afterwards for a one-on-one discussion.

“They tried to prepare me for it…”
Just to give you another example. A couple of years ago I saw the minister for finance Anders Borg at the counter in the same bar as I was. There was one body guard by his side and mayby others elsewhere in the room but no made any attempt to stop me when I walked up to the minister and introduced myself. I had no agenda but didn’t want to miss the opportunity to talk to the minister and we chatted for some 10 minutes about the Tax Agency and its attitude towards tax payers.

But you don’t have to take it from me. CNNs Fareed Zakaria and Paul Johnson of the Guardian were full of praise of the Almedalen week after participating this year. Or why not listen to Ankit Desai, an Indian student, studying at the Stockholm School of Economics. He told Radio Sweden that Almedalen is “like nothing I have seen before. They tried to prepare me for it, but I have just been blown away”.

Borgs var bäst i Almedalen

Martin Borgs satte sprätt på 20 000 kronor på Donenrs Plats.
Martin Borgs satte sprätt på 20 000 kronor på Donners Plats. Så här såg inbjudan ut.

Slöseriombudsmannen Martin Borgs är årets vinnare i Almedalen. Åtminstone när det handlar om att visa att en bra ide kan slå en bra budget. I onsdags sprutade han ut 20 000 kronor över Donners Plats i Visby. Tilltaget genererade publicitet i många medier med en helsida i Expressen som kronan på verket.

20 000 motsvarar vad en ”vanlig svensk” betalar i skatt varje månad och manifestationen var ett sätt att illustrera hur lätt politiker sätter sprätt på skattepengar. Skillnaden är den att det här var fråga om Martin Borgs alldeles egna pengar, ingen annans, som han satte sprätt på.

– Det är ungefär vad jag betalade förra året i hyra för en konferenslokal i en timme, berättar Martin Borgs.

Nu fick han dessutom tillbaka ungefär 5 000 kronor från åskådare som fångat pengar. Det är naturligtvis en gissning men jag tror inte att han fick pengar tillbaka på lokalhyran förra året.

Att man kan åstadkomma mer i Almedalen med en bra idé än med en bra budget, är en tanke som jag omfamnar med värme. Varje år letar jag särskilt efter såna exempel och brukar utse en vinnare.
I år var det inte svårt att hitta vinnaren. Det var nämligen inte överdrivet gott om exempel i år. Men det förtjänas att påpeka att Martin Borgs pengasprutande hade klarat betydligt hårdare konkurrens.

Andra kommunikationsinsatser som väckte uppmärksamhet och som rimligen inte har haft en större budget är Pantamera, Stoppa Lexbase och Skoltoaletten. Skoltoaletten har förmodligen varit lite kostsammare. Men där de båda första är personalintensiva har Serviceentreprenörernas skoltoalett varit obemannad, så det rör sig i slutändan kanske ändå om ungefär samma belopp.

IMG_7581
Returpack har haft spunnit vidare på sitt pantamera-tema från TV-reklamen. De har haft musiker som spelat musik på gatorna i ”Almedalen”. Konceptet ”återvinn så spelar vi” där det var tänkt att förbipasserande ska lämna pant i en låda istället för att lägga pengar i hatten fungerade nog bara sådär. Musikerna gjorde klokt i att spela trots att pantburkarna uteblev.

IMG_7627
KRIS – Kriminellas Revansch i Samhället – satsade på vad jag brukar kalla ”uniformerade deltagare” och de gjorde det i sin enklaste form. Ett antal personer som är svårt att uppskatta men som kan ha varit någonstans mellan 30 och 100 har burit T-shirts med texten ”Stoppa Lexbase” på bröstet och ”Byt livsstil” på ryggen. De har synts bra i vimlet i Almedalen.

Som alltid är det svårt att utvärdera kommunikationsinsatser utan att veta vilket mål de har. Det handlar som bekant inte bara om att fånga uppmärksamheten utan också om att få fram ett budskap. För att kunna göra någon rimlig bedömning av hur man lyckas måste man också veta vem målgruppen är. Men med dessa reservationer kan man utgå från att det aldrig är fel med exponering.

IMG_7615

Man kan invända att femenaktivisterna som med bara överkroppar försökte rusa upp på scenen när Fredrik Reinfeldt talade åstadkom mer publicitet med en mindre budget. Men  aktiviteter som går ut på att störa andras aktiviteter är diskvalificerade.

Tidigare vinnare har varit:

Almedalsbordellen, Järfälla Tjejjour (2010)
Cykla en smoothie, Allmännyttan (2013)

Riskerar Almedalen att bli för dyr?

Almedalens dyraste lokal? Payex ska ha hyrt ut lokalen vid Donners Plats för 600 000 kronor.
Almedalens dyraste lokal? Payex ska ha hyrt ut lokalen vid Donners Plats för 600 000 kronor.

Enligt Expressen hyr företaget Payex ut en lokal vid Donners Plats för 600 000 kronor. Jag förmodar att det gäller hela veckan.

Branschtidningen Resumé har kartlagt priserna för att hyra en lokal i två timmar i Visby innerstad under Almedalsveckan. De hetaste lägena (närmast själva Almedalen) kostar 30 000 – 50 000 kronor tisdag och onsdag (de dagar då flest evenemang äger rum), 15 000 – 30 000 måndag och torsdag och 10 000 – 15 000 resten av veckan. Detta alltså för två timmar!

Längre bort från Almedalen är det billigare. Men även om man väljer en lokal i ett mindre attraktivt område en av de minst attraktiva dagarna får man räkna med att betala 5 000 – 10 000 kronor för två timmar.

Regionstyrelsens ordförande Åke Svensson har i både Gotlands Tidningar och Expressen pekat på risken med de dyra lokalerna.
– Vi kan vara på väg att straffa ut oss själva om vi bara får stora organisationer och företag som har råd med hyrorna. Blandningen av olika företag, organisationer och ideella verksamheter är väldigt viktig.

Att hyra gatumark av kommunen är ett sätt att komma billigare undan, åtminstone om man har många evenemang. Ytor upp till 26 kvadratmeter kostar 2 000 kronor om dagen och ytor över 26 kvadratmeter kostar 4 000 kronor per dag. Detta också enligt Resumé.

När kostnaderna för arrangemangen skjuter i höjden blir det vanligare att företag och organisationer går samman som arrangörer. Arrangörslistan för ett evenemang kan därför bli lika lång som en kortare novell. Det kan också medföra att det blir otydligare vem som arrangerar.

Att bo i Visby med omnejd under Almedalsveckan är heller inte billigt. Hotellrumspriserna skjuter i höjden. De flesta privata uthyrare vet värdet av ett rum och tar betalt därefter. I år tillkom minst 1000 sängplatser i och med att Viking Line-färjan Cinderella förtöjts i hamnen. Ändå råder det brist på övernattningsmöjligheter i Visby. Det finns Almedalsdeltagare som bor på vandrarhem flera mil från Visby.

Men det finns ytterligare en komplikation. Man måste ha framförhållning. Även om man är beredd att betala rejält för sitt deltagande i Almedalen måste man vara ute i god tid. Flera stora organisationer har bokat boende fem år framåt. Många av de mest attraktiva möteslokalerna är också bokade årsvis i förväg.

Inget solklart samband mellan publicitet och valresultat

Medier och politik. Almedalen i ett nötskal. Sambandet mellan publicitet och valresultat är däremot inte lika självklart.
Medier och politik. Almedalen i ett nötskal.
Sambandet mellan publicitet och valresultat är däremot inte lika självklart.

Man kan tycka att det är självklart att negativ publicitet för partier och deras politik leder till sämre resultat i ett val. Men riktigt så enkelt är det ändå inte enligt den undersökning som TNS Sifo presenterade idag i Almedalen.

TNS Sifos analys visar på ett föga förvånande samband mellan mediebilden av ett parti inför ett val och valresultatet. Mindre väntat är kanske att det är viktigare för ett partis valframgångar att synas i media än att mediebilden är positiv. Rapportens slutsats är den att andelen positiva och neutrala artiklar och inslag kommer att spegla valresultatet. Andelen negativ publicitet har märkligt nog inte samma betydelse. Men inte ens detta är ett klockrent samband Moderaterna hade inför EU-valet i maj mycket medial uppmärksamhet som dominerades av negativ publicitet.

Vid sidan av vad som sägs i sak på ett sånt här seminarium finns det ofta en behållning också i att se hur analysen ser ut. Att se hur materialet sorteras och delas in i en studie kan bli en ögonöppnare som gör att man själv kan se på saker med nya ögon.

I den här studien är uppdelningen mellan publicitet som handlar om opinionsundersökningar och det politiska spelet och publicitet som handlar om politikens sakfrågor. Det är kanske inte ”rocket science” men även om det är en enkel uppdelning är den ett bra verktyg i analysen av politiska publicitet.

Icke-sakfrågorna svarar för en ansenlig del av mediernas politiska bevakning. Av TNS Sifos studier framgår att ”icke-sakfrågebevakningen” kulminerade i maj (samma månad som EU-valet ägde rum), då omkring hälften av all publicitet om politik handlar om opinionen, regeringskonstellationer etc.

Vältaliga paneldeltagare finns det gott om i Almedalen. Men den här panelen gladde mig med sin språkliga precision. Alltför ofta talar också bildade människor i svepande och generaliserande termer. Här förekom också generaliseringar men då för att sammanfatta undersökningsresultat och kunskapsläge. Tydlighet skapar trovärdighet. Något som panelen visade på ett övertygande sätt.

Jonathan Wennö, konsultchef PR research TNS Sifo presenterade undersökningen. Lars Nord professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, Hanna Stjärne, VD och chefredaktör för UNT och Toivo Sjörén, Opinionschef på TNS Sifo utgjorde panelen.

http://opinion.se/analyser/moderaterna-i-medial-motvind

Kan jag få tre timmar av din tid?

En man i hatt lyssnar till partiledartal i Almedalen.
En man i hatt lyssnar till partiledartal i Almedalen.
Partiledartalen drar alltid stor publik. Andra arrangörer får anstränga sig mer för att hitta sin publik.

Almedalsveckan. Politiker och opinionsbildare, men mest av allt är det kommunikationsproffsens vecka. Därför blir jag förvånad när jag stöter på arrangemang som går så på tvärs mot vad alla kommunikatörer vet. 3 392 evenemang ordnas under 88 timmar.*) Hur klokt är det då att arrangera ett evenemang som varar i tre timmar? Anar man en viss hemmablindhet?

Man behöver inte vara någon mästerlig kommunikationsstrateg för att inse en sak: Man gör det onödigt svårt för sig när man bjuder in till tretimmarsevenemang. Särskilt när tid är en ovanligt snål resurs och konkurrensen om uppmärksamheten extra stor.

Ändå finns tretimmarsevenemangen i programmet. Världsnaturfonden, Stockholm Water Institute och Stockholm Environement Institute ordnar seminariet ”Nej tack, jag är nöjd med min tjock-TV! Är nöjda människor farliga för samhällsekonomin?”. Det börjar 10:30 och slutar 13:15, så det når inte riktigt upp till 3-timmarsribban. Lyckligtvis serverar man också lunch så själva seminariet är förmodligen inte mer än två timmar.

Mat och mingel
Naturskyddsföreningen och Ekologiska Lantbrukarna vill lägga beslag på sina intressenter mellan 16:00 och 19:00 för att lyssna på ”Sverige får fler och fler ekokonsumenter – men varför får vi inte fler ekoproducenter?” Också här döljer sig en måltid och mingelmöjlighet inom tidsramen. Så paneldebatten varar förmodligen inte längre än två timmar här heller.

Genusföretagarna och Diversity Partners diskuterar ”Mångfaldssamhället – hur samverkar vi mot främlingsfientlighet?” mellan 08:00 och 11:00. Eftersom det ingår förtäring, enligt programmet, får man förmoda att deras morgonpigga deltagare får frukost innan de bänkar sig för att lyssna på två timmars diskussion.

“Predikar för de redan frälsta”
Jag lovar att detta inte är ett koncept som lockar någon som inte redan har en uppfattning i de frågor som avhandlas. Om jag är lite nyfiken avsätter jag inte tre, eller ens två, timmar av min tid.

Men jag tror jag förstår hur det kan bli så snett. För att få en allsidig belysning bjuder man in många till panelen. Och så tänker man att man ska vara snälla mot paneldeltagarna och låter de få 15 minuter var som inledning. Sen ska de diskutera också. Så får man lägga till tid för en frågestund och plötsligt var det svårt att klämma in allt på två timmar.

Världens största utmaningar
Motsatsen står Linköpings universitet för. ”Världens största utmaningar” avhandlas på en halvtimme! (10:00 -10:30)

Det är en utmaning. Vem som helst förstår att ämnet är för stort för att klaras av på så kort tid. (Redan det gör mig nyfiken). Men inte ens relativt avgränsade frågeställningar som nöjda människors eventuella farlighet för samhällsekonomin eller hur man samverkar mot främlingsfientlighet går att utreda på två timmar. Universitets approach verkar därför långt mer fruktbar. Bjud på ”food for thought” som kan leda till fortsatt engagemang. Och kräv ett minimum av deltagarna tid. Då får man fler deltagare.

Almedalsverkan börjar på söndag (29/6) och pågår till och med söndagen därpå (6/7). Det här inlägget får väl karaktäriseras som ”uppsnack” om jag lånar en term från TV-kanalernas fotbollsstudior.


*) Om man räknar med att en dag i Almedalen varar mellan 08:00 till partiledartalets början 19:00. Under Almedalsveckan 2014 arrangeras 38,5 evenemang i timmen. Det betyder att ett evenemang i genomsnitt skulle behöva vara drygt en och en halv minut för att en person skulle kunna delta i alla. De skulle dessutom behöva vara på samma plats för att eliminera transporttid. Inte nog med det. De skulle behöva följa direkt på varandra utan någon paus.

Dålig research kan sänka bra reklam

 

Reklam i Bromma Blocks i januari 2014, som upprepar påståendet att det SAS haft Stratocruisers.
Reklam i Bromma Blocks i januari 2014, som upprepar påståendet att SAS haft Stratocruisers.

”Där du nu kan köpa jeans, glittriga ögonskuggor och lagrade ostar stod förut de mäktiga Boeing Stratocruiser-planen som SAS hade beställt”. Detta påstående har jag nu stött på för andra gången i Bromma Blocks. Köpcentret i de gamla hangarerna på Bromma flygplats. Men det är osant.

Det tilltalar mig att man förvaltar arvet från flygplatsen, som nu är en av de äldsta flygplatserna ännu i drift. Det finns mycket romantik, nostalgi och mystik kring flyg och resor och naturligtvis ska man ta vara på det i sin kommunikation. Desto tråkigare är det när det förvaltas så slarvigt. Utan att vara någon riktigt flygnörd stör det mig när uppenbart oriktiga påstående som det att hangaren rymt Stratocruisers upprepas.

Jag vet inte vem som är ansvarig för texten eller varifrån han eller hon fått uppfattningen att SAS haft Stratocruisers. Så här förhåller det sig dock med SAS och Stratocruisern: (Det tog mig mindre än en halvtimme att ta reda på. Sen ägnade jag lika mycket tid åt att nöjessurfa efter bilder och film på Stratocruisern).

Vykort med bild på en Boeing Stratocruiser i SAS-dräkt. Ett fotomontage.
Så här hade en stratocruiser i SAS-dräkt kunnat se ut. (Från Leif Gustafssons samling vykort med trafikflygplan på nätet: http://www.famgus.se/Postcards/Aviation/FAPC.html)

Stratocruisern hade två våningar och var ett av de första planen med tryckkabin. Totalt 56 flygplan av typen byggdes, prototypen inkluderad. Inget av dem flögs dock av SAS.

Tidigt 1946 beställde SILA (Swedish Intercontinental Airlines) fyra Stratocruisers av Boeing. I augusti 1946 slogs de svenska flygbolagen SILA och ABA samman med danska DDL och Norska DNL i SAS. Stratocruiser-planen skulle ersätta de DC4:or SILA samma vår börjat bedriva flygtrafik med till New York (via Reykjavik och New Foundland). Bolaget hade då en tid flugit sträckan med en B-17 från det amerikanska flygvapnet som man byggt om så den rymde 14 passagerare.

Boeing hade problem med leveranser av de nya planen vilket gjorde att SAS i februari 1949 överlät beställningen på planen till brittiska BOAC. I december samma år levererades till sist planen till BOAC.

Kabinen på övre däck förefaller rymlig i detta utförande.
Kabinen på övre däck förefaller rymlig i detta utförande.

Det kan man möjligen tycka var synd. De båda våningsplanen gav planet ett säreget utseende men att flyga med Stratocruisern måste ha varit lyxupplevelse som går utanpå det mesta. Övervåningen kunde inredas med mellan 40 och 100 sittplatser eller 28 sovhytter. Nedre däck hade salong och bar.

Loungen på nedre däck skapar den riktigt exklusiva känslan.
Loungen på nedre däck skapar den riktigt exklusiva känslan.

Å andra sidan var Stratocruisern svår att få ekonomi i. Så det var kanske tur att SAS istället fick flyga DC4:or och DC6:or på sina långlinjer under 1950-talet.

Boeing 377 Stratocruiser var en vidareutveckling av fraktflygplanet C-97 Stratofreighter som Boeing tagit fram åt USAs flygvapen. C-97 var i sin tur en vidareutveckling av bomflygplanet B-29 Superfortress vars mest kända expemplar ”Enola Gay” släppte atombomben över Hiroshima 1945.

Flygplansmodell av en Boeing stratocruiser i SILA-dräkt byggd av Björn Bäcklund. Fler bilder på modellen finns i hans blogg: http://www.ipmsstockholm.se/home/en-svensk-boeing-stratocruiser/

Reklam- eller reportagefilm om Boeings kommande flygplan Stratocruiser

Edit: När jag läser den här bloggposten, sådär ett år efter att den skrevs, lägger jag märke till en sak med bilderna på planet. Stratocruisern var en märklig skapelse. Men det märkligaste är nog att planets fönster är runda på utsidan men kvadratiska på insidan!  (Ska man gissa att interiörbilderna är tagna i en modell för att prova ut inredning?)

Edit 2: Reflektionen ovan, om fönstren, ledde till att jag fick ett mejl från Björn Bäcklund som gjort SILA-modellen ovan. Han skriver följande:

“Jag såg din anmärkning om runda/fyrkantiga fönster på Stratocruisern i din Blogg.
Trots att planet byggdes i så få exemplar så var inte alla lika. Jag blev tvungen att leta reda på bilder rätt individer bland BOAC planen för att få fönstren rätt på den svenska modellen.. Enligt Wikipedia så var det så här:
20 delivered to Pan American World Airways with round windows
Eight delivered to American Overseas Airlines with round windows for the main cabin and rectangular windows for the lower cabin
Ten for Northwest Orient Airlines with all rectangular windows
Six for the British Overseas Airways Corporation (BOAC) all cabin windows were circular.
Seven for United Air Lines. Rectangular windows on the main cabin and circular windows on the lower cabin.

(Köket hade också olika placering bland planen)”

Detta mejl fick jag i oktober förra året (2015). Att jag inte skrivit om det förrän nu beror förmodligen på att jag är en dålig människa. Eller åtminstone en dålig bloggare.

Mina källor:
http://en.wikipedia.org/wiki/Boeing_377
http://www.airlinercafe.com/forums.php?m=posts&q=5041
http://www.brommablocks.se/Global/Bromma_Blocks/Dokument/hangarernashistoria.pdf
http://www.ipmsstockholm.se/home/en-svensk-boeing-stratocruiser/

Hur tänker du människa?

Den här varianten av biljettautomat lämnar en del i övrigt att önska.
Den här varianten av biljettautomat lämnar en del i övrigt att önska.

Människa – maskininteraktion är inte det lättaste. Jag är ingen expert på området. Men en vanlig variant av p-automater måste ändå representera ett riktigt lågvattenmärke.

Att utforma gränssnittet mellan maskiner och människor är en konst, eller förmodligen en vetenskap. De flesta datorer är idag lätta att använda. Åtminstone i jämförelse med de kommandobaserade gränssnitt som de tidiga persondatorerna hade.

 

Det geniala skrivbordet

Den skrivbordsanalogi som Rank Xerox lanserade 1981 var inget mindre än genialisk. Jag tror nämligen inte att hemligheten bakom framgången bygger så mycket på att det var ett ”grafiskt” användargränssnitt som på att det härmade en bekant miljö. Skivbordet och dess tillbehör – dokument och mappar. Analogin drevs så långt det var möjligt. När man tar upp ett fysiskt dokument från ett skrivbord behöver man inte starta något program för att läsa det. Med Xerox-gränssnittet startade rätt program automatiskt när man klickade på dokumentikonen. Osv, osv.

 

WYSWYGs födelse förändrade allt

Gränssnittet var också starten för WYSWYG (What you see is what you get). En självklarhet för dagens användare. Men revolutionerande då. Alla andra datorer hade ljus text (oftast grön eller gul) mot mörk bakgrund. Xerox hade svart text mot vit bakgrund. Precis som text på papper. Typsnittet på skärmen var detsamma som skrivaren skrev ut, maginaler och annat var också likadana på skärmen som på utskrifterna.

 

Bilder som kolliderar

Men en analogi är inte någon självklar väg till framgång. Jag driver ett diskussionsforum på nätet. Programvaran är ett väletablerat BBS-program. Hundratusentals, kanske miljoner, människor använder det runt om i världen. Trots det stöter jag då och då på användare på mitt forum som inte kan lära sig använda systemet. Programmet har utvecklats bortom den ursprungliga analogin med en anslagstavla men är ändå intuitivt och lättanvänt. De som inte lyckas ta det till sig har nästan alltid en egen föreställning om hur det borde vara. En egen bild, en en egen analogi.

Förmodligen kan man aldrig komma runt det problemet helt. Det kommer alltid att finnas enstaka användare som har en föreställning eller förväntningar som står i vägen för dem.

 

Det onödiga larmet

Men så finns det maskiner där det är svårt att förstå hur de som konstruerat gränssnittet mot användarna har tänkt. En variant av de parkeringsautomater vi har i Stockholm hör till dem.

Man stoppar i kreditkortet. Knappar fram parkeringstiden med 1-, 5- eller 10-kronorsknapparna. Tycker på den gröna knappen och väntar på att automaten kollar om det finns täckning på kontot. Sen skrivs biljetten ut under det att en larmsignal tjuter från automaten. Därefter tar man biljetten och kortet. Sen är det klart.

Den där larmsignalen är ett mysterium. Den är rimligen inte avsedd att vara ett larm. Det ljuder ju när allt går som det ska. En larmsignal skulle i sammanhanget fylla en funktion om den ljöd när man går ifrån automaten med kortet kvar i kortspringan. Jag har vid flera tillfällen kommit till automater där det suttit ett kort i kortspringan. Det är lätt att glömma kortet. Stress och jäkt ökar sannolikheten för att det ska ske. När man fått biljetten man kom för går man helt enkelt iväg.

Tittar man på bankomater ser man att de förutsett problemet. Där skjuts kortet ut och bildskärmen talar om att man ska ta kortet innan pengarna matats ut.

När blev ”fri” detsamma som ”gratis”?

Parkera fritt är stort. Parkera rätt är billigare.
Parkera fritt är stort. Parkera rätt är billigare.

En sak eller tjänst som är gratis kallas ofta för ”fri”. Det är att delvalvera innebörden av ordet, även om man kan tänka sig att det är ”avgiftsfri” eller ”kostnadsfri” som avses. ”Fri parkering” är t ex sällan fri i någon rimlig mening.

Också där det råder ”fri parkering” finns både tydliga och underförstådda regler. Till de senare hör att att man parkerar sin bil inom en av de rutor som målats upp på golvet. Till det tillkommer regler som anslagits på skyltar i garaget. Skyltar som t ex talar om att parkeringen bara är ”fri” i fyra timmar, att man måste ställa in ankomsttiden på en P-skiva och lägga den väl synlig i bilen etc.

Bryt mot de reglerna och du kommer att upptäcka att parkeringen varken är fri eller gratis.

Saker man förfogar gratis över är ofta omgivna av snäva begränsningar för dess användning. Ett exempel är bilder för ”fri” användning på nätet. Det är gratis att använda dem – i vissa väl avgränsade fall. Övrig användning är förenad med en större eller mindre kostnad. Att fotografen vill ha ersättning är inte mycket att invända mot. Men påståendet att den hårt reglerade användningen av bilden skulle vara ”fri” gränsar till det osanna.

Gratis och fri kan kan ofta vara varandras raka motsatser. Det finns gott om exempel på hur människor tvingats betala dyrt för frihet, inte sällan med sina liv. I det perspektivet är det en grov devalvering av ordet när man sätter likhetstecken mellan fri och gratis.

Free and Easy (On a lighter note)

På var sin sida av Almedalen

Mediedebatt TUPå ena sidan av Almedalen håller Tidningsutgivarna och Medievärlden paneldebatt “Ska pressavdelningarna få sabotera journalistiken”. Där får Carl Bildt och hans mediestab kraftig kritik. På andra sidan Almedalen sitter Carl Bildt själv samtidigt tillsammans med Mona Sahlin och Per Schlingmann och intervjuas om valrörelser av TV4.

Det om något är väl en illustration till den demokratiska funktion Almedalsveckan har.

Om man vill kan man också tycka att det är en illustration till det betydelselösa i den upprördhet som panelen i TU-debatten ger uttryck för. Carl Bildt kan göra journalistkårn hur upprörd som helst, de vill fortfarande intervjua honom.

Men för den som känner sig frestad att annamma Carl Biltds attityd i medieumgänget finns det skäl att tänka två gånger. Carl Biltd har en sällsynt kombination av position och erfarenhet som gör att han kan komma undan med det han gör. Vi andra gör klokt i att vara ödmjuka och visa media respekt.

<aCarl Bildt-bild

Vinnare i Almedalen

Cykla en smoothieHalva Almedalsveckan har förflutit och det är väl egentligen på tok för tidigt att utse vinnare av något slag. Ändå dristar jag mig att utse vinnaren i min egen tävling där en bra idé slår en bra budget. Vinnaren blir Allmännyttan.

Årets Almedalsvecka är en rekordvecka i antal arrangemang och förmodligen också i antal besökare. Aldrig har det varit riktigt så trångt på Donners plats som i år. Dessvärre slås inga rekord när det gäller idéhöjden i arrangemang och opinionsbildning. Det mesta rymms i spannet från tråkigt till gediget.

Den typ av aktiviteter jag särskilt spanar efter i Almedalen har det varit glest med. Jag är intresserad av kombinationen bra idé – liten budget. Det brukar alltid finnas ett tiotal hyffsade exempel att glädja sig åt. Men i år det varit dåligt med det.

Länge trodde jag att jag skulle tvingas utse en poänglös och irriterande gitarrist till vinnare. Det går nämligen omkring en yngling med gitarr här i Visby. Han ställer sig bredvid talare vid arrangemangen och spelar gitarr, ja till och med vid musikkåren från Blekinge som spelar här några gånger per dag. Grabben lever på sin charm och fyrar av ett leende mot irriterade betraktare. Utdelningen är häpnadsväckande. De flesta, och särskilt damerna, smälter.

Störande element beskurenDet hela blir i slutändan ändå poänglöst och mest irriterande. Hade han haft ett budskap hade det varit en annan femma. Djärvt.Förmodligen fortfarande irriterande men inte längre poänglöst.

Allmännyttan och deras “Cykla en smoothie” räddar mig dock från nesan att behöva utse gitarristen till vinnare. De har en träningscykel som driver en mixer. Almedalsbesökarna kan antingen själva trampa och blanda sin smoothie eller låta någon av de båda tjejer som bemannar aktiviteten göra det.

Det är en aktivitet för att uppmärksamma allmännyttans energisparkampanj. Den är lågbudget, den “walks the talk”, den erbjuder besökaren något. Det är en vinnare.

Wagner, Lasse Holmqvist, Sertab Erener och framtida berömmelse

Idag är det 200 år sedan Richard Wagner föddes. Det uppmärksammas och högtidlighålls på många håll. Kommer någon av dagens kändisar att uppmärksammas 200 år efter deras födelse? Är det möjligt att åstadkomma en sån berömmelse? Är det önskvärt?

Igår såg jag SVTs program om Lasse Holmqvist. En stor TV-personlighet under 1960, -70 och -80 talen. Trots tre decennier av rikskändisskap är det inte självklart att de som är födda 1990 och senare vet vem han var. En av de intervjuade i programmet sa något i stil med ”att göra TV är som att skriva i vatten”.

Ändå var TV på den tiden något som förenade befolkningen. Först fanns det bara en kanal, sen två. Idag finns det hur många TV-kanaler som helst. Idag är det inte självklart att dina arbetskamrater såg samma program på TV igår som du själv. Då var det det.

Inte nog med att TV-mediet blivit mer diversifierat. Det har inte samma ställning och roll som en gång i tiden. Internet är för många en lika viktig eller viktigare källa till information och underhållning. Och Internet är som bekant inte en källa utan miljoner. Alla top-down- eller centrum-perifierimodeller för spridning av kultur tappar kraft i Internetvärlden.

Kulturen har också demokratiserats. Att bli musikdirektör i Dresden eller hovkapellmästare var på Wagners tid ett slags auktorisation. Institutioner med smak och bildning föreslog och utsåg befattningshavare i musikens tjänst, beslutade vilka stycken som skulle framföras. Andra med smak och bildning recenserade.

Idag möts omdömen från de bildade med ”tycker du ja!”. Allas uppfattning är lika mycket värd. Eller nästan i alla fall. Var och en väljer sina den goda smakens domare. Den och den recensenten brukar ha rätt. Den och den kanalen brukar spela bra musik. Den och den klubben.. osv.

I ett sånt fragmentiserat medielandskap kan man undra om det någonsin kommer att samlas tillräckligt många anhängare av någonting för att det ska leva i 100 år. Med så många plattformar att välja bland – kommer någon att vara tillgänglig om 100 år? Kommer några verk att vara levande om 100 år? Om 50? (Många av 1900-talets stora ”hits” har haft en livslängd på 50 år och mer.)

En annan fråga är om det är önskvärt. Vad är poängen med att spela eller lyssna på 50, 100 eller 200 år gamla låtar? Svaret är ganska enkelt. Om det är bra låtar är det en poäng att lyssna på dem. Vad som är bra och inte är naturligtvis var och ens ensak. Men om musiken inte är tillgänglig får man inte en möjlighet att avgöra om den är bra eller inte. Det kan man kanske leva med i en värld av ständigt ökat utbud av ny musik. Men nog vore det väl synd om du gick miste om en kanonlåt, kanske din absoluta favorit, för att du aldrig fick höra den?

Ur kompositörers, låtskrivares, synvinkel finns det ett annat motiv. Ta som exempel ”White Christmas” av Irving Berlin. Den skrevs 1940 och spelas vid jultid än idag. Hade Berlin levt idag hade han nog varit oerhört stolt. Den som skriver en hit som ”White Christmas” blir också rik.

Ett annat svar på frågan om det är önskvärt är att se på det ur varumärkessynpunkt. Är det önskvärt att bygga ett varumärke som varar i 100 år?

Jag tror att svaret är ja. Även om få företag, institutioner eller privatpersoner har 100-årsperspektiv i sin planering vill alla att det de byggt upp ska leva vidare. Det är få som lägger ned tid och kraft på att bygga varumärken med en förväntad livslängd på 5-10 år.
Hur gör man då för att förbli berömd i flera hundra år? Det är förmodligen den mest intressanta frågan. Svaret är som en tulipanaros. Enkelt att säga men inte lika lätt att åstadkomma. Det handlar om att inte bara bygga utan också kontinuerligt underhålla sitt varumärke.

Men mer om det en annan gång.

Och Sertab Erener? Vem är det? Jo, hon vann Eurovision Song Contest för 10 år sen, 2003. (Vilket var tänkt att illustrera vikten av att inte bara skapa utan också underhålla ett varumärke.)

Cirkusdjur på rymmen – ett gammalt PR-trick

Om just Cirkus Brazil Jack använt sig av det klassiska “djur på rymmen-tricket” vet jag inte. Men de har ett klassiskt cirkustält.

Jag läser i Expressen på nätet att ett gäng kameler rymt från en cirkus i Hässleholm. Årets första rubrik av det slaget. Men det kommer fler. Av något dunkelt skäl rymmer det alltid något exotiskt djur varje gång cirkusen kommer till en ny stad. Av ännu dunklare skäl rapporterar lokaltidningen om rymningen.

Borde man bli irriterad? Över att tidningarna låter sig luras varje år? Över att cirkusarna kör samma trick år efter år, i stad efter stad? Kanske. Men jag ler. I en föränderlig värld är det skönt att ibland se att somligt inte förändras. De äldsta tricken i boken fungerar fortfarande. Man får känslan av att det gäller cirkusar på det hela taget. Tält, djur, sågspån, akrobater, clowner. Inga nymodigheter precis.

Det är värt att tänka på. Man behöver inte alltid anstränga sig till det yttersta för att hitta på något nytt. Också gamla “trick” fungerar i ett modernt medielandskap. Återanvändning är på modet.