Kloka företagare kan dra lärdom av regeringskrisen

Rosenbad. Foto: Holger Ellgaard.

Den regeringskris som utspelas nu kan verka avlägsen den verklighet företagare och företagsledare lever i. Utskottsförhör, misstroendeförklaringar och politiskt rävspel känns främmande. Men alla, inte minst företag, gör fel ibland. Regeringskrisen visar att ett fel kan få stora konsekvenser om man inte hanterar situationen rätt. Frågan blir då: Kan jag som företagare lära mig något av regeringskrisen? Ja, definitivt, svarar jag.

Tro inte att kriser går över eller försvinner av sig själv. Det är lärdomen i kortform. Det är inget nytt. Det är i stort sett det första varje krishanteringsmanual, varje utbildning eller konsult i kriskommunikation försöker inpränta.

Hur gör man då? Jo man gör två saker.
1) Man agerar för att ställa tillrätta eller minimera konsekvenserna av sitt agerande.
2) Man förbereder sig för att kommunicera. Det är inte alltid man behöver kommunicera. Ibland går felen obemärkta förbi. Men man måste vara förberedd om det blir aktuellt och man får inte ägna sig åt önsketänkande när man bedömer behovet.

Ett fel – stora konsekvenser
Den aktuella regeringskrisen är en utmärkt illustration. Den har sitt ursprung i Transportstyrelsens beslut att bryta mot ett antal lagar. Det ledde till att obehöriga utomlands fick tillgång till försvarshemligheter och känsliga personuppgifter. Det beslutet kan man inte lägga regeringen till last. Problemet uppstod när regeringen fick veta vad som skedde. Infrastrukturministern som är ansvarigt statsråd för Transportstyrelsen fick veta det overkligt sent. Försvarsministern och inrikesministern fick veta det tidigare. Det är omständigheter som regeringen har kritiserats för men hade inte orsakat så stor skada om man skött kommunikationen bättre.

Bäddat för kris
När infrastrukturministern till sist ger generaldirektören för Transportstyrelsen sparken nämns inte orsaken. Istället hävdar ministern, som en artighet gentemot generaldirektören, att hon och regeringen har olika syn på hur verksamheten ska bedrivas. Här läggs grunden för en riktigt ordentlig kris.

När det sen blir känt att SÄPO utrett Transportstyrelsens agerande, att generaldirektören erkänt sig skyldig och fått ett strafföreläggande blir krisen ett faktum. Medierna fylls av en blandning av fakta, spekulationer och åsikter. Men regeringen är tyst, statsministern semestrar. Oppositionen samlar sig till misstroendeförklaring mot tre statsråd. Talmannen förbereder sig för att kalla in riksdagen, regeringen samlas och medier spekulerar i om regeringen ska avgå.

Kunde man undvikit krisen?
Hur kunde man undvikit denna kris? Jo, regeringen kunde ha samlat partiledarna redan när den fick veta om Transportstyrelsens lagbrott och informerat om dessa. De kunde då också ha berättat om vilka åtgärder man vidtagit och planerat att vidta för att minimera skadan.

När det hela sedan blev offentligt i och med att generaldirektören fick sitt bötesföreläggande hade situationen varit en helt annan. Regeringen kunde då ha berättat att man agerat på den information man fått. Man hade kunnat förklara att man lagt ut en rökridå runt generaldirektörens avsked för att få mer tid att agera. Man hade också beskurit oppositionens möjligheter att kritisera regeringen.

Det är naturligtvis lätt att ge råd i efterhand men det här är inte nyheter på något sätt. Inte för regeringen och förhoppningsvis inte för dig. Men jag hoppas att du som företagare tar tillvara på den här kunskapen när det hettar till.

E-nummer – Ett kommunikationshaveri att lära av

Bild på rödbeta med blast
Bild på rödbeta med blast
Innehåller E 162.

I stormarknaden står en man och säljer grovt bröd, som man får provsmaka. Det är bakat i Finland av prima råvaror, försäkrar han. ”Inga E-nummer här inte” lägger han till.

Det är ganska typiskt för den inställning till E-nummer man allt oftare stöter på. De ses som liktydiga med konstgjorda tillsatser.

E-nummer var och är ett verktyg för livsmedelssäkerhet. Så gott som alla ingredienser i livsmedel, naturliga som konstgjorda, har flera namn. De har ett namn i vardagsspråk, ett handelsnamn, ett namn som beskriver dess kemiska egenskaper osv. Men de har bara ett E-nummer. E-numret gör det till en entydigt definierad produkt. Det hjälper oss med andra ord att veta vad som finns in livsmedlen och vilken funktion de fyller.

 

Framgångsrik kommunikation är uthållig
När E-nummer av allt fler förknippas med konstgjorda, tveksamma eller skadliga ämnen är det frågan om ett kommunikationshaveri. Det är ingen som tagit som sin uppgift att aktivt kommunicera deras funktion. Det har blivit en intern angelägenhet för livsmedelsindustrin.

Där finns en viktig lärdom att dra för alla. Kommunikation måste vara uthållig.

Jag är övertygad om att när E-numren infördes på 1960-talet följdes det av olika former av upplysnings- och informationskampanjer. De mystiska numren som skulle börja dyka upp på livsmedelsförpackningarna behövde förklaras.

 

Informationsvakuum är din fiende
Men E-numren behöver förklaras igen och igen. Varje ny generation som står framför livsmedelsbutikens hyllor behöver läras upp. Annars uppstår ett informationsvakuum. Sådana vakuum fylls alltid av den information som finns närmast till hands. Vad som är sant spelar ofta mindre roll.

Om du låter bli att kommunicera kommer någon annans kommunikation att styra hur saker uppfattas. Där finns en annan viktig lärdom att dra. Det gäller att ha initiativet i all kommunikation.

 

PS E 162 är rödbetsrött. Ett naturligt färgämne. DS

Drev är inte förklaringen till att kulturministern syns mer än försvarsministern

Försvarsminster Hultqvist och kulturminister Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet
Försvarsminster Hultqvist och kulturminister Bah Kuhnke.
Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet

I P1-programmet Medierna i lördags presenterades statistik som Joanna Lokebratt på Retriever sammanställt. Den visar att Alice Bah Kuhnke har nämnts i media nära 3 000 gånger de senaste 6 veckorna. Hon hamnar därmed på 5:e plats bland de mest omnämnda ministrarna. Hon nämns fler gånger än försvarsministern, trots att media under mätperioden skrivit mycket om ubåtsjakten (eller underrättelseoperationen) i Stockholms skärgård.

I programmet diskuteras om Bah Kuhnke utsatts för ett drev. (Liksom denna blogg gjorde i förra veckan.) Röster för ståndpunkten att det var ett drev och röster mot den kommer till tals i god Public Service-anda.

Jämförelsen med försvarsministern är intressant. Den kan nog av en del tas till intäkt för att kulturministern utsatts för ett drev och av andra för att kvinnor granskas hårdare än män. Just i detta fall kan man utan att darra på manschetten avfärda båda de hypoteserna.

Ny som politiker

En del av skillnaden ligger i att Alice Bah Kuhnke är ny inte bara som minister utan också som politiker. Hon har ingen dokumenterad historia på kulturpolitikens område. Inga motioner i riksdagen eller till Miljöpartiets kongresser, inga debattartiklar eller liknande som kan ge en uppfattning om vad hon vill och vad hon tycker. Det enda sättet att få veta är att fråga.

En annan del av förklaringen är att hennes parti (som det sagts av Miljöpartiets kritiker, får man förmoda) inte har någon väldefinierad kulturpolitik. Fältet blir fritt för en initiativrik minister. Hon är inte bunden av gamla ställningstaganden. Det gör henne ytterligare intressant att bevaka.

Konsensus mot konflikt

Försvarsminister Peter Hultqvist har suttit i riksdagen sen 2006 och har varit ordförande i riksdagens försvarsutskott sen 2011. Hans ställningstaganden är väldokumenterade och välkända av de som följer försvarspolitiken.

Den svenska försvarspoltiken bygger på en bred uppgörelse i riksdagen. En uppgörelse över blockgränsen. Valutgången och regeringsombildningen ändrar inte den saken. Kränkningar av luftrum och territorialvatten blir därför en fråga för försvaret snarare än en politisk fråga. Åtminstone i det kortare perspektivet.

Kulturpolitiken däremot är ett område där de båda blocken står emot varandra. En ny regering innebär (rimligen) en ny politik.

Att medias intresse för kulturministern är större än för försvarsministern behöver därför inga drev- eller genushypoteser för att förklaras.

 

Vaghet och bristande offensiv

Alexandra Sandemalm på Medierna i P1 konstaterar att kritiken har handlat om kulturministers tystnad eller, när hon yttrat sig, hennes vaghet.

– Vi hade inte accepterat en finansminister som efter fyra veckor kan ge som sitt tydligaste besked att finanspolitiken är viktig, säger DNs kulturchef Björn Wiman på tal om hennes debattartikel i hans tidning.

I Medierna konstateras också att de fyra oftare nämnda politikerna får prata sakpolitik. Medan artiklarna om Alice Bah Kuhnke har handlat mer om hennes person och hennes sätt att agera.

Jag kommer att tänka på ett citat som tillskrivits den gamle bankmannen Hans Cavalli-Björkman.
– När jag ser en journalist så springer jag, och oftast hinner jag ifatt.

Varje intervju är en möjlighet för den som har ett budskap. Man kan i och för sig inte alltid styra intervjuerna. Men inte ens i direktsändning, där journalisten eller redaktionen inte i efterhand kan redigera bort frågor och svar, talar Bah Kuhnke om sakfrågor. Hon konstaterar i de intervjuer jag sett att hon vill prata sakfrågor. Men särskilt konkret blir hon inte.
– Satsningar på kulturskolan, mer kultur till barn, fler möjligheter till kulturutövare, nationell strategi för biblioteken, säger hon till ExpressenTV på flygplatsen i Kiruna. Och sammanfattar:
– En kvarts miljard mer till kulturen, tydligare än så kan det inte bli.

Alice Bah Kuhnke-kritiken – Var det ett drev som gick?

Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har fått mycket medial uppmärksamhet på kort tid. Det mesta har handlat om kritik mot henne. Som ett brev på posten har en diskussion om ifall hon är offer för ett drev uppstått. Nästan lika automatiskt har olika, dolda, motiv för kritiken anförts.

Alice Bah Kuhnke intervjuades i P1 Morgon. Efter intervjun kritiserades hon för att ha avfärdat frågor som hypotetiska och framstått som dåligt inläst på sitt fackområde. Hon har skrivit en debattartikel på DN kultur som kritiserats i medier för att vara floskulös och sakna substans. Hon har gett en medarbetare på Expressen två minuter för en intervju, vilket också ledde till kritik och diskussion. I en intervju i ExpressenTV efter ett besök i Kiruna förklarade hon att hon älskar fri press men har viktigare saker att förhålla sig till än den kritik mot henne som framförts där. Det renderade henne också kritiska kommentarer.

Några skribenter i tidningar och ännu fler i sociala medier har menat att hon är utsatt för ett drev.

Jag håller inte med.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beskriver i en krönika drevmekanismen. ”Moderaterna förvärrade Sofia Arkelsten-affären genom att stänga in sig i ett rum en dag och tvinga alla medier, från DN till TV4, att ta fram egna nyheter om Moderaternas partisekreterare bara för att hålla jämna steg med Expressens avslöjande.”

Och det är just det som kännetecknar ett drev. Nyhetskonkurrensen driver redaktionerna att hitta egna vinklar på och nyheter om aktuella händelser.

I fallet med Alice Bah Kuhnke-publiciteten den senaste tiden, är det hennes egna insatser som genererat kritiken. Som i sin tur lett till publiciteten. Nyhetsmedia har inte behövt anstränga sig det minsta. De har inte behövt leta rätt på nya nyheter, gräva fram meningsmotståndare eller missnöjda f d medarbetare. De har fått allting serverat. Det hade varit märkligt om de inte tackat, tagit emot och publicerat.

Det enda som påminner om ett drev i den senaste tidens publicitet runt kulturministern är artikeln om ett samkväm som ordnades på kulturdepartementet. Det är tydligen en tradition att ordna en tillställning för att kulturutskottets ledamöter och medarbetarna på departementet ska lära känna varandra.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur en sådan träff utformas och ministerns insatser där. Det hade tydligen några av deltagarna. Men det hade sannolikt varit en ”icke-nyhet” om det inte var för att Alice Bah Kuhnke varit föremål för kritik redan innan. Där anar jag en viss drevmentalitet.

En besläktad fråga är varför hon utsatts för det förmenta drevet. Det finns de som menar att kritiken bottnar i att hon är kvinna eller i att hon är religiös (Ronnie Sandahl krönikör på Aftonbladet).

Människors motiv för sitt agerande är och förblir ofta fördolda. Men i fallet med den här publiciteten tror jag inte man behöver leta efter dolda motiv. Vanlig nyhetsvärdering har god förklaringskraft i det här fallet. Om kritiken är berättigad eller inte, är inte centralt för nyhetsvärderingen. Vad som driver de som kritiserar kulturministern står det var och en fritt att spekulera om.

 

Länkar:

Alice Bah Kuhnkes debattartikel på DN kultur.
Thomas Mattsons blogginlägg.
Expressenkrönikören Britta Svenssons krönika.
ExpressenTVs intervju i Kiruna med Bah Kuhnke.
Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandals krönika.

Å nej. Inte en strategi till!

Napoleon Bonaparte, här vid slaget vid Austerlitz, hans största seger. Trots sitt strategiska snille slutade det, som bekant, ändå inte så bra för hans del.

Jag kanske kan få föreslå att ditt företag antar en kommunikationsstrategi. Eller en massmediapolicy. Eller en interninformationspolicy, en social mediastrategi, en krishanteringsplan, en…
Nej, men låt mig föreslå en enkel övning ni kan göra själv. En genomgång för att se vilka behov ni verkligen har av kommunikationsstrategi och policys för olika typer av kommunikation.

Eftersom jag också har arbetat i linjebefattningar i stora och mindre företag har jag upplevt den skepsis man ibland känner när konsulter börjar prata strategier och policys. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att konsulter vill lyfta just sitt kompetensområde till en strategisk fråga. Målet är att komma så långt upp i ledningsstrukturen som möjligt. Det är en VD-fråga, allra minst. Egentligen en styrelsefråga. För det är där pengarna finns, kan man ana att de resonerat.

Större företag styrs av policys och andra styrdokument. Ofta är de härledda ur företagets strategier för att nå sina mål. Men alla dessa styrdokument är inte sprungna ur ett upplevt behov. Det är många gånger krav utifrån som styrt. En jämställdhetsplan är ett lagkrav, en miljöpolicy är en nödvändighet för att delta i offentliga upphandlingar osv. Konsulter som föreslår ytterligare ett strategidokument som lösning på ett problem, eller i värsta fall bara ett potentiellt problem, kan därför inte alltid räkna med ett hjärtligt mottagande.

Det mindre företaget har inte samma behov av styrdokument. Ledningen har närmre till verksamheten och kan leda mer direkt. Där är problemet oftare att avgöra vilka kompetenser man behöver för att effektivt stödja kärnverksamheten.

Jag vill därför föreslå en övning som inte är allt för tidskrävande. En övning ni kan genomföra helt på egen hand. Den syftar till att ge svar på om företaget har de kommunikationsfunktioner och de styrdokument för kommunikation man behöver. Saknar vi något? Ägnar vi oss åt saker vi för länge sen glömt varför vi gör?

Verktyget är en lista med drygt 100 frågor på sexton olika områden.

Interninformation
Ekonomisk information
Massmediakontakter
Varumärkesvård
Samhällskontakt (Opinionsbildning och lobbying)
Omvärldsbevakning
Omvärldsanalys
Egna medier
Website
Blogg
Personaltidning
Sociala medier
Krishantering
Sponsring/samarbeten/produktplacering
Bransch- yrkes- och andra organisationer
Besöksverksamhet

Du kan ladda ned den här (PDF)

Vad kostar en kris? Köttfärsen o butikens pris

Diagrammet visar omsättning och vinst i miljontal kronor för den ICA Maxi-butik som exponerades mest i “köttfärsskandalen” 2007.

Den 5 december 2007 sände SVTs Uppdrag Granskning ett program som blev upprinnelsen till den så kallade ”köttfärsskandalen”. I programmet visade man att fyra ICA Maxi-butiker märkte om köttfärspaket med ett nytt bäst-före-datum när det ursprungliga passerats. Det kan ha kostat den mest uppmärksammade butiken så mycket som 8 miljoner kronor.

Programmet fick stor genomslagskraft. Andra medier följde upp och efterspelet, ett åtal för brott mot livsmedelslagen bevakades också av medierna. Två anställda vid en av butikerna dömdes mot sitt nekande till 40 dagsböter à 280 kronor och butiken fick en företagsbot på 100 000 kronor.

Det finns mycket man kan fundera kring när det gäller denna köttfärsskandal. Men eftersom jag arbetar med företags kommunikation bl a i samband med kriser intresserar jag mig mest för vilka konsekvenser detta fick för de drabbade företagen. Att ha hängas ut i massmedia som giriga kapitalister utan hänsyn till kundernas hälsa måste rimligen få svåra konsekvenser.

Det mest uppenbara är risken att förlora kunder. Andra konsekvenser kan vara att man kanske får svårt att behålla kvalificerade medarbetare och rekrytera ersättare för de som slutar. Personalfrågan verkar svår att få grepp om men om det drabbade omsättningen kan man lättare ta reda på.

Jag har tittat på hur omsättning och resultat utvecklats för den mest exponerade ICA Maxi-butiken, åren före och efter köttfärsskandalen.
Man kan konstatera att omsättningen var något lägre ”skandalåret” 2007 än året före och året efter.
Omsättningen sjönk med 27 miljoner 2007 jämfört med 2006. Från 534,3 miljoner till 503,7 miljoner kronor. Det skulle kunna vara effekten av minskad handel de tre sista veckorna på året, dvs efter Uppdrag Granskning. Men det är en ren spekulation eftersom jag bara har tillgång till siffrorna på årsbasis. 2007 tvingades man lägga om golvet i butiken någon som rimligen påverkade omsättningen negativt. Livsmedelshandeln (inkl moms) ökade med c:a 5 procent 2007 enligt SCB och denna ICA-butiks omsättning minskade med c:a 5 procent.

Ser man på den fortsatta utvecklingen i omsättningen för butiken ser man inga effekter av köttfärsskandalen. 2008 ökade omsättningen till 528,7 miljoner och fortsatte sen att öka 2009 (580,1 miljoner), 2010 (583,3 miljoner) och 2011 (589,5 miljoner). Affären ser ut att ha gått i stort sett skadelös ur skandalen.

Men om man också ser på resultatet ser det ut som att köttfärsskandalen blev dyr. 2008 blev vinsten ”bara” 8,76 miljoner kronor. Det kan jämföras med en vinst på 16,8 miljoner 2007 och 16,3 miljoner 2009. Att vinsten blev 8 miljoner lägre 2008 än 2009 trots en ökad omsättning kan betyda att butiken ”köpt” sin omsättning med kampanjer och prissänkningar.

Att spara några tusenlappar på att märka om köttfärs kostade med andra ord miljoner.

Andra frågor man kan fundera över är varför Uppdrag granskning valde just fyra ICA-butiker. Tipset kom från en f d anställd i en av butikerna, så det är ju inte konstigt att just den butiken blev föremål för undersökning. Men att det blev ytterligare tre ICA Maxi och inga andra livsmedelsbutiker? I SVTs Aktuellt den 11 december 2007 uppgav företrädare för Coop och Axfood att det förekommit ommärkning av köttfärs också i deras kedjor. Axfood hade avskedat tre medarbetare på grund av just detta.

Man kan också fundera över hur bra livsmedelslagstiftning vi har när butiker tvingas kasta mat vid ett bestämt datum och inte tillåts göra en bedömning av ifall det är ett tjänligt livsmedel eller ej.

Medias älsklingar och hackkycklingar

Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012
Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012
Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012

Vissa personer lyckas etablera en bra relation till massmedier medan andra redan från början hamnar snett i relationen. Det är inte alltid uppenbart varför. Annie Lööf har inte lyckats få till det ordentligt. Hon har inte blivit mediernas älskling. När hennes första ”affär” nu briserar hanteras den inte lysande. Priset riskerar att bli att hon blir en fullfjädrad hackkyckling.

I Almedalen i år var jag mycket angelägen om att ta en bild på Annie Lööf. Inte för att hon sade eller gjorde något som gav mig anledning att skriva om henne. Men det låg något i luften, något mellan raderna i medias rapportering. Något som sa mig att hon kommer att få det tufft med media. Eftersom jag skriver om massmedierelationer och krishantering anade jag att jag skulle ha nytta av en bild av henne.

En ny partiledare borde väcka nyfikenhet och skapa förväntningar i Almedalen. Men det var glest med det. Centerpartiets dag kom och gick. En ny profil presenterades, partiledaren talade och intervjuades. Men varken Centern eller Annie Lööf kunde hösta in några egentliga framgångar. På något sätt var det tydligt att Annie Lööf inte var en mediaälskling.

När Lööf nu tog en vidlyftig generaldirektör, för en av de rimligen minst betydelsefulla myndigheterna, i örat, skrev tidningarna att det gav henne möjlighet att visa handlingskraft. Mellan raderna var tidningarnas omdömen om henne inte positiva. ”Hennes första tid som minister har varit en sömnig historia” skrev t ex SvD.

Jag vet inte varför det inte har sagt ”klick” mellan centerledaren och medierna. Rent allmänt kan man säga att vissa egenskaper (eller beteenden) hos en person gör det lättare för media att gilla denne. Tillgänglighet är naturligtvis en nyckelfaktor, förmågan att uttrycka sig mediamässigt likaså. Det personliga bemötandet är också viktigt. Det är det i alla relationer.

Man tvingas konstatera att den diffusa ”personkemin” spelar en väldigt viktig roll i relationen till media. Carl Bildt och Anders Borg är två ministrar som av allt att döma lyckas skapa kemi i relationerna till media. Det betyder inte att de är immuna mot negativ publicitet eller granskning. Jag föreställer mig ändå att de har god nytta av denna kemi. Livet är fullt av val. Också journalisters liv. Kanske väljer man att granska någon annan före man väljer en ”bra” minister som ställer upp på intervjuer, går att nå för kommentarer och levererar uttalanden man gärna citerar. Kanske väljer man att granska den som är njugg och kort i tonen före den som är trevlig och tillmötesgående. Kanske. Journalister är, trots vad många tycks tro, också människor.

Men även om Annie Lööf varit en av medias kelgrisar hade hon knappast klarat sig undan den pågående affären med hennes egen representation. Den granskning som DN gjorde framstår, åtminstone med facit i hand, som en rätt självklar mediahandling. DN:s insats belönades också med ett saftigt scoop: Ministern som sparkade GDn för hennes representation har själv fifflat eller i alla fall slarvat med sin egen representation!

Vad nu Annie Lööf än kan ha gjort för ”fel” från början i sina mediarelationer, är hennes hantering av affären på väg att förvärra situationen. Någon har bestämt att partiledaren/ministern inte ska svara på frågor. Kommer det att göra att journalisterna tycker bättre eller sämre om Annie Lööf? Man behöver inte vara expert av något slag för att svara rätt på den frågan.

Varför hon fått det dåliga rådet är en intressant fråga. Men spekulationer runt svaret får anstå till en annan bloggpost.

Rena rama kursen i krishantering fortsätter

Mediabevakningen runt Carema, Juholt och Nordea kallade jag i mitten av november för rena rama kursen för krishanterare. Nu i slutet av december kan det kan var dags för en liten uppföljning. Hur har det gått för skolexemplen?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Nordea försvunnit från rubrikerna, att Juholts problem förvärrats och att Carema arbetar aktivt och framgångsrikt med sin krishantering.

I Nordeas fall har man kanske haft hjälp av att media uppmärksammade ryktesspridningen runt Swedbank i Baltikum. Det är ju ett känt fenomen att massmedia helst ägnar sig åt en sak (bank i detta fallet) i taget. Några andra orsaker är svåra att hitta. Det finns inget som tyder på att initiativ från Nordeas sida gjort att affären är överstånden. Men publicitet och verklighet är ofta olika saker. När Nordea presenterar nästa delårsrapport kan vi kanske få veta om de lyckats hantera publiciteten utan kund-tapp.

Juholt gjorde ett försök att hantera mediakrisen. Han lät sig intervjuas av Dagens Nyheter i en artikel som publicerade på morgonen den 7:e december. Det var samma dag som, SCB:s partisympatiundersökning skulle publiceras. En undersökning som har högre statistisk säkerhet än andra eftersom den bygger på 9 000 intervjuer mot de andra undersökningsinstitutens cirka 1000 intervjuer. I DN-intervjun sa han sig vilja införa nya regleringar för såväl mobiltelefonimarknaden som el-, järnvägs- och apoteksmarknaden. Han sa att han ville att samtliga teleoperatörer ska vara skyldiga att erbjuda alla kunder i hela landet sina tjänster – också långt ute i glesbygden.
– Man kan inte ha rätt att välja bort medborgare för att det är för dyrt, sa han enligt DN.

Här syns för första gången ett offensivt initiativ från Juholt i hans krishantering. Man måste ge honom och hans rådgivare ett erkännande för att ha tänkt och agerat. Ett offensivt utspel samma dag som de visste att nya nedslående opinionssiffror skulle presenteras. Det var en chans att få diskussionen att handla om politik istället för opinion, vilket Juholt upprepade gånger sagt att han vill.
Initiativets brist visade sig dock snart: Mobiltelefoni handlar om teknik snarare än politik. Tillsynsmyndigheten för mobiltelefonin, PTS, förklarade raskt att det var omöjligt att åstadkomma 100-procentig mobiltelefonitäckning i Sverige med hänsyn till ekonomisk rimlighet och skydd för naturvärden.
Dagen därpå backade Juholt och förklarade att han inte alls menat att mobiltäckningen skulle vara 100-procentig.
Ett riktigt tänk förvandlades genom ett slarvig genomförande till ett nytt bakslag. Ett bakslag som förstärker bilden av Juholt som en politiker med en ideologisk retorik men oövertänkt politik.

Att Juholts problem fortsätter och fördjupas visas i den Sifo-undersökning som Aftonbladet publicerade igår. Bara 16 procent av väljarna har förtroende eller stort förtroende för Håkan Juholt. 44 procent saknar helt förtroende för honom.

Det tredje krisexemplet erbjuder till skillnad från de båda andra exempel på hur en aktiv krishantering kan ge goda resultat. Det är känt från bl a artiklar i branschpress att Carema och dess ägare anlitat professionell hjälp (Prime respektive Brunswicks Henry Sténson).
Det är med andra ord ingen slump att Expressen den 27 januari publicerade ett antal artiklar om Carema-skandalen under samlingsvinjetten ”Det andra perspektivet”.

På Expressens website finns en artikel och video-intervju med Kerstin Stålskog, affärsområdeschef för Caremas Äldrevård. Dessutom finns en tidslinje över ”avslöjandena” om Carema dag för dag , en bloggpost från Expressens chefredaktör om varför man gör denna publicering samt två pdf-dokument som kritiserar bevakningen av Carema-skandalen.

Av artiklarna framgår att många av anklagelserna mot Carema, som framförts i Expressens konkurrenter Aftonbladet och DN, är grundlösa eller tvivelaktiga.
Man kan bland annat läsa att professorn i klinisk nutrition vid Uppsala universitet, Tommy Cederholm, säger att det är vanligt att gamla dör av undernäring, att det är relaterat till sjukdom och åldrandet. Man kan också läsa att Caremas kritsierade ”spar-spel” är ett vanligt förekommande instrument för att stimulera diskussioner om arbetet på arbetsplatsen och att det används också på statliga företag och myndigheter.
Man kan även läsa att vägningen av ”blöjor” på äldreboendet är ett förfarande som den ideella föreningen Sinoba, som arbetar med urininkontinens och blåsproblem, anser vara korrekt. Detta görs inte för att spara pengar utan för att patienterna ska få det bästa inkontinensskyddet.
Medias användning av ordet ”blöjor” anses också vara nedsättande, i vården kallas det ”inkontinenskydd”.
DN:s uppgift om att Carema uppmanat de anställda att själva släcka bränder istället för att larma brandkåren visar sig komma från en instruktion från kommunen och inte från Carema.

Jag ska inte skriva någon på näsan vilka slutsaster man kan dra av detta utan bara lämna iaktagelserna som ”food for thought” och konstatera att krishanteringskursen fortsätter.

Rena rama kursen för krishanterare

SvD om Nordeas VD-lägenhet 16 november 2011
Det finns gott om studiematerial i media för närvarande för den som intresserar sig för krishantering. Juholts ställning som partiordförande i SAP utsätts för upprepade attacker som uppmärksammas i massmedia. Nordea uppmärksammas för sin bostadsgenerositet mot sin VD samtidigt som man vill säga upp 2000 medarbetare. Vårdföretaget Carema Care har under ett par veckors tid utpekats för missförhållanden och vårdbrister.

Det finns en hel del att lära sig av dessa exempel för den som vill. För det första visar alla tre exemplen att ”affärer” inte snabbt blåser över. Man måste räkna med att alla avslöjanden triggar nya tips och stimulerar journalister att gräva vidare.

Både Nordea och Juholt har ”lagt korten på bordet” men i båda fallen har det ändå framkommit saker som gett media nya saker att uppmärksamma. I Juholts fall ledde bostadsersättningsfrågan till en granskning av alla hans ersättningar från riksdagen varvid frågetecken kring reseräkningar och en studieresa gav nya rubriker. Därefter har olika former av missnöje med Juholt i det egna partiet blivit nyhetsstoff. Det senare hade han knappast kunnat avstyra i hanteringen av bostadsersättningsfrågan.

I Nordeas fall handlade det om VDs förmåner vilket gjorde det till en styrelsefråga. Styrelseordförandens sätt att hantera frågan lämnade en del i övrigt att önska. Det är ett generellt problem med styrelser. Stora företag har ofta kompetent personal för att hantera problem av detta slag. Deras styrelser har det sällan.

Carema Care har mött kritiken genom att ta ett offensivt initiativ. I en debattartikel på DN-debatt lanserar man ett förslag om ett kvalitetsindex. Ett sådant ska visa att privata vårdgivare inte är sämre än kommunala, menar man. Man försöker med andra ord lyfta bort frågan från det egna företaget. Frågan är om deras kunder, kommunerna, nöjer sig med det. Sannolikt vill de veta hur företaget ska säkra kvalitén i sina verksamheter.

Den viktigaste lärdomen är nog ändå den att man alltid måste fundera över hur det man gör uppfattas av andra när de får det filtrerat av massmedia. Både fallen med Juholt och Carema Care visar också hur viktigt det är att ha medlemmar och medarbetare med sig. En kultur där ledningen lyssnar på och tar till sig kritik gör risken mindre att den som är missnöjd vänder sig till media.

Juholt har problem på hemmaplan
I Juholts fall är problemet krypskytte från de egna leden. Hans motståndare i partiet är snabba att ”läcka” information som är ofördelaktig för partiledaren. Mot bakgrund av partiets ras i opinionssiffrorna blir också uttalat missnöje med honom nyhetsmaterial. Nyhetsredaktionerna förutser naturligtvis kraven på hans avgång och när de kommer är de snabba att förmedla dem till sina konsumenter. Missnöje är också det tema på vilket man söker kommentarer från mer eller mindre framstående partiföreträdare och politiska kommentatorer. Det är en spiral som det är svårt för Juholt att ta sig ur.

Som lök på laxen rapporteras det också om missnöje med Juholt från medarbetarna på partikansliet på Sveavägen. Juholt skyller egna misstag på dem, heter det.

Där tror jag också att vi närmar oss grunden till Juholts problem. Jag har aldrig träffat Juholt. Hela min uppfattning om honom är, så när som på de tal och debattanföranden jag hört direkt, formad av vad jag läst i massmedia. Men på många sätt är den bilden mer relevant än en eventuellt annan mer sann bild av honom. Nästan alla har nämligen fått sin bild av Juholt på det sättet.

Bilden av Juholt är inte smickrande. Han är en god talare med en traditionell socialdemokratisk retorik. Men som person framskymtar en viss omdömeslöshet, en moralisk kompass med frågetecken och social osmidighet. Som politiker framställs han som otydlig och inkonsekvent.

Göran Persson hade också en framtoning som bufflig och osympatisk. Men när han tillträdde som partiledare var inte partisympatierna i fritt fall. Med tiden kunde Göran Persson med stigande självförtroende visa mer sympatiska sidor. Håkan Juholt kan inte räkna med att ha 10 år på sig att bygga en bättre image.

Juholt har ägnat några veckor åt att bygga förtroende i partiet genom att resa runt och träffa partiavdelningar. Nu presenterar han ledningen för den programkommission som ska formulera den socialdemokratiska politiken för framtiden. Den gamle SSU-ordföranden och ministern Lars Engkvist blir huvudsekreterare. Hans resa i partiet har dock inte tystat kraven på hans avgång och det kommer att dröja innan programkommissionens arbete blir konkreta politiska förslag som gör Juholts politik tydlig för väljarna.

Nordea missar signalerna från omvärlden
Nordeas problem är ett annat. Den 2:a november skrev SvD att Nordeas styrelse har beslutat köpa en lägenhet i Stockholm för 22,5 miljoner kronor åt VD:n Christian Clausen och att renovera den för 3,5 miljoner. Det är mycket pengar också för en stor lägenhet i Stockholm. När köpet sker kort efter att banken tillkännagett att man vill säga upp 2000 medarbetare framstår det som ohemult. Man kan också tycka att det vittnar om dåligt omdöme att fatta sådana beslut när det pågår en världsomspännande protest mot banker och det finansiella systemet. Även om den sk occupy-rörelsen inte engagerat de breda folklagren är det svårt att inte se att också ”vanligt folk” börjar bli missnöjda med bankernas vinster och ersättningar till ledningen.

Efter den inledande publiciteten pytsade Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos mer bränsle på brasan genom att i en intervju i SVT säga ”Människor behöver faktiskt bo. 250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör, men Christian leder faktiskt Europas femte största bank” och sa också att han inte tyckte att Clausen ska behöva använda sin inkomst till att betala sin bostad.
”Jag skulle gärna höja hans lön så att han kan köpa fler lägenheter i Stockholm om han så vill”. Det är svårt att tro att vare sig Nordeas personal eller kunder blev särskilt glada åt det beskedet. I massmedia kritiserades det i alla fall hårt.
Några dagar senare hände något så ovanligt som att finansminister Borg i en intervju på tal om Nordeas lägenhetsaffär säger något som i massmedia tolkas som en uppmaning till Nordeas kunder att byta bank. ”Jag tycker man som kund ska ställa krav på sin bank och är man inte nöjd med bankens agerande bör man naturligtvis byta bank.”
Då gör Nordea en insats för att hantera krisen. Det vore onekligen intressant att veta om det var en påtaglig kundflykt som var orsaken. Att döma av det interna brev till medarbetarna som Clausen skrivit och som bl a SvD citerar har banken faktiskt mött starka reaktioner från kunderna:
“Jag är uppriktigt ledsen över de konsekvenser som detta fått i media, eftersom jag vet att många av er behöver förklara och försvara mig inför arga kunder”
Men man får förmoda att Nordeas informationsfolk redan rått Clausen att vara proaktiv. Att berätta hur det låg till.
Clausen gav en intervju för SvD som publicerades den 10 november. I den sa han ”Hade vi vetat vilka reaktioner det här skulle leda till hade vi säkert fattat ett annat beslut.”
Mindre uppmärksammat blev det att han också sa: ”Det har inte heller framkommit så tydligt att jag har en lägenhet i Köpenhamn som jag äger och betalar allt själv för.”
När SvD följer upp bostadsaffären med en artikel den 16 november står det klart att det visserligen är sant att Clausen har en lägenhet i Köpenhamn som han äger och betalar för. Men det visar sig att han köpte den lägenheten i april i år, för 16,5 miljoner kronor. Dessförinnan disponerade han den i fyra år som en förmån från banken. Samtidigt hade han en lägenhet i Stockholm som han betalade banken hyra för att bo i. Enligt SvD sa Clausen i samband med intervjun, som publicerades den 10 november, att han att han under sina år som VD har haft en bostad i Köpenhamn och att hans bostadsförmån alltid varit kopplad till boendet i Stockholm.
Det är lite snårigt och de faktiska förhållandena är heller inte särskilt upprörande. Men att det ändå blir en artikel över ett helt uppslag i SvD beror naturligtvis på att ”affären” är i rullning och att Clausen lämnat felaktiga uppgifter till SvD. Rubriken ”Nordea mörkade lägenhetsaffärer” stort uppdragen på SvDs förstasida hade man nog gärna varit utan.

Carema går på offensiven för att flytta fokus
Carema Cares kris påminner om Juholts på så sätt att det också i Caremas fall är uppgifter från de egna leden som lett till krisen. Journalisten Josefin Hökenberg på DN berättar på webben att det hela började med två mail till redaktionen. Det ena undrade om stadsdelsnämnden i Spånga kollat erfarenheterna från Koppargården när de gav uppdraget att starta ett äldeboende i Spånga åt Carema Care. Det andra var ett mail från den ansvarige läkaren på just Koppargården. Därefter kom ettanonymt brev från anställda på Koppargården med rubriken ”Snälla hjälp oss”.
Publiciteten i DN ledde till reaktioner från många håll. Stockholms stad beslutade säga upp avtalet med Carema Care om driften av Koppargården. Man stoppade också alla centrala upphandlingar av äldreomsorg tills vidare. Falu kommun överväger att bryta avtalet med Carema, enligt DN
Branschorganisationen Vårdföretagarna har bestämt sig för att ta upp Carema till diskussion vilket i en förlängning skulle kunna innebära att företaget utesluts ur Vårdföretagarna. Hovet beslutade ställa in ett planerat besök av kronprinsessan och prins Daniel på ett av Caremas äldreboenden.
Det visade sig snart också att Caremas ägarbolag ägnat sig åt en avancerad, men laglig, skatteplanering som gjort att man undvikit att skatta för mångmiljonbelopp.
Frågan fick snart också politiska dimensioner när motståndare till privat vård i olika sammanhang hävdade att det är så här det går när vinstintressen får styra.
Den 16 november publicerade DN-debatt en artikel av Caremas Cares VD Carl Gyllfors. I debattartikeln vidgår han att de brister som uppdagats i Carema Cares vård och omsorg är oacceptabla. Sen lyfter han frågan bort från det egna bolaget till det politiska planet genom att säga att det inte är ett strukturellt problem som beror på att vården drivs i privat regi. För att bevisa att privata vårdalternativ kan erbjuda minst lika bra eller bättre vård än kommunala verksamheter vill man införa ett kvalitetsindex. Indexet ska baseras på hur de som finns i omsorgen upplever kvalitén.
Några åtgärder för att försäkra sig om att kvalitén i den egna verksamheten inte ska sådana brister som den haft presenterar han dock inte.

Nu kommer nya avgångskrav (Expressen)
S-debattör kräver Juholts avgång. TT-telegram (här i Aftonbladet)

Våning till vd:n för 22,5 miljoner
Nordea mörkar Clausens bostadsförmåner

Carema Cares debattartikel på DN Debatt
De tjänar på vanvården av gamla och sjuka – artikel i DNs serie artiklar om Carema Care

Fem fällor för Juholts krishantering

”Vi får gå till botten med det här” sa Sven-Eric Söder, Socialdemokraternas kanslichef i riksdagen till Aftonbladet med anledning av att han och Juholts assistent har olika uppfattning om när Juholt informerades om att hans boendebidrag var felaktigt. Det är möjligt att det är ett ovanligt profetiskt uttalande.

Håkan Juholt har hanterat krisen runt sitt boendebidrag enligt krishanteringsformulär 1 A. Huvudtanken bakom den krishanteringstaktiken är att få saken överstökad. Genom att erkänna vad som läggs en till last och berätta allting som har med saken att göra berövar man media möjligheten att hitta fler besvärande nyheter. Efter några dagar med allt mer sökta vinklar och kommentarer blåser affären över i massmedia.

I fallet med Juholts boendebidrag från riksdagen har genomförandet stött på flera svårigheter:

1) Han berättade inte hela sanningen
När det efter en dags nyhetsrapportering kom fram att Juholt flyttat in hos sin sambo och inte tvärtom blev det lite svårare att tro på Juholts försäkran att han aldrig tänkt på att det kunde vara fel att begära helt boendebidrag.
Det som kan förefalla vara en betydelselös detalj är det faktum att han flyttade in hos sin sambo. Om det hade varit tvärtom hade man lättare köpt Juholts obetänksamhet. Det är inte det första man tänker på när ens käresta flyttar in: Jag måste meddela riksdagen så jag får rätt boendebidrag. Men när Håkan flyttar in hos Åsa ser det annorlunda ut. Hur tänkte han när det var dags att fylla i ansökan om boendebidrag? ”Va bra. Nu får ju Åsa bo gratis när riksdagen betalar min hyra”

2) Saken blev föremål för polisutredning
I och med att polisen bestämde sig för att inleda en förundersökning försvann utsikterna att mediaintresset skulle avta efter ett par dagar. Också om ärendet prioriteras av polisen kommer det att ta minst en vecka innan utredningen är klar. Även om utredningen kommer fram till att Juholt handlat utan uppsåt kommer saken med automatik upp i nyhetsrapporteringen igen. Timingen är särskilt olämplig med tanke på att den mediabevakning om politiska sakfrågor som kan följa på partiledardebatten i riksdagen i veckan lär dö när polisens utredning är klar.
Skulle Juholt åtalas för detta kommer frågan att leva ett vitalt liv i massmedia under flera månader framöver.

3) Hans uppgifter blev motsagda
Juholts berättelse om hur han blev varse felet blev motsagd inom loppet av något dygn. Det var Peter Cervin, som i massmedia kallas Juholts assistent, som till DI.se uppger att Juholt fick information om hur bidragssystemet fungerade i mitten av augusti i år. Det vill säga ungefär en månad innan Juholt lämnade in sin senaste ansökan om boendebidrag.

4) Han hade fler ”lik i garderoben”
Det dröjde bara några dagar innan massmedia fick nys om ett annat bidrag kring vilket det fanns frågetecken. Denna gång ett riksdagsstipendium för en resa till Vitryssland. I jämförelse med boendebidraget är det småbelopp det handlar om. Lite drygt 11 000 kronor. Juholt sökte bidrag för en 10-dagarsresa. Den blev enligt uppgifter i massmedia bara 4 dagar lång. Därmed ska Juholt ha fått för mycket bidrag. Den redogörelse för resan som Juholt skulle lämna lämnades in fem månader för sent. Juholts sambo lär ha varit med på resan, vilket enligt Expressen varken framgår av ansökan eller reseberättelsen. Om de båda delade hotellrum ska ersättningen vara lägre.
Man kan fråga sig hur stor nyhet, om ens någon, det hade blivit i sig. Men när det läggs till boendebidrags-frågan kanske det är fråga om ett mönster: Är Juholt en systematisk bidragsfuskare? Det är uppenbarligen vad Aftonbladet hoppas tillräckligt mycket för att på sin website meddela att man har en medarbetare (Joachim Kerpner) som nu går igenom alla räkningar som Juholt lämnat in till riksdagen.

5) Han har många motståndare i sitt eget parti som vädrar morgonluft
Håkan Juholt rensade i partiledningen i samband med att han blev partiledare. Utifrån sett var det i flera fall inte särskilt snyggt gjort. Personligen tror jag också att det var dumt gjort i flera fall. Mitt intryck är att mycket kompetens och erfarenhet avpolleterades.
Även om partitoppen är lojal mot Juholt har massmedia inte behövt leta särskilt länge innan de hittat socialdemokrater som offentligt deklarerar att de vill se Juholts avgång. Det ger också bränsle till krisen.


DI.se:s intervju med Peter Cervin

En av flera artiklar i Expressen.