Jag lyssnar inte ofta på radio

En femårig pojke sitter framför en radio med huvudet stött i handen och armbågen på bordet som radion står på.
1965. Robert Hultman lyssnar på radio.

Kanske beror det på mitt sätt att lyssna. Jag lyssnar helst uppmärksamt på både prat och musik. En radio som står på i bakgrunden producerar bara ljudskräp i mina öron. Eftersom jag sällan tycker att jag har tid att ägna åt radiolyssnande blir det mycket lite av den varan.

Så har det alltid varit. När jag var liten hade vi ingen TV men när jag lyssnade på radio satt jag framför och tittade på den, som om det varit en TV. Genom tyget framför högtalaren kunde jag se mina egna bilder bland de svagt glödande rören i apparaten.

Orkestern under etiketten
Som liten lyssnade jag på skivor på samma sätt. Satt och tittade på den snurrande skivan. Fast jag visste att det inte var så föreställde jag mig orkestern spelandes under skivans etikett.

Det är få radioupplevelser som gjort bestående intryck på mig. Jag minns från det jag var 3-4 år att jag lyssnade på vad som måste ha varit modern sakral körmusik – och blev rädd.

Det ska vi fira
Det ska vi fira – programmet dit lyssnarna skrev och bad dem spela en låt för att fira någon på en bemärkelsedag lyssnade jag ofta på. Mamma skrev dit och bad dem fira mig på min 5-årsdag. Det gjorde de inte. Jag minns att mamma var nervös inför och under programmet, rädd att jag skulle bli besviken antar jag. Något besviken blev jag. Men besvikelsen var av det lättare slaget, gränsande till förvåning.

Börsnoteringarna
Till och med sifferrabblandet när börsnoteringarna lästes i radio lyssnade jag på, uppmärksamt och utan att förstå ett jota. Äldre släktingar, tyckte att det var viktigt och man fick vara tyst hela tiden.

Jag minns också Hasse Alfredssons sommarprogram 1974 som jag spelade in på en Philips kassettradio vi köpte för att ha på vår bil- och campingsemester i Skåne. Inspelningen lyssnade jag sen många gånger på. Delar av programmet kan jag fortfarande utantill.

Hemma hos…
Hemma hos med Kjell Alinge och Janne Forsell var, i mitten på 1970-talet, närmast ett kultprogram för mig och mina kompisar. Ofta satt vi tillsammans och lyssnade under andäktig tystnad avbruten då och då av hejdlösa skratt. Vi konsumerade litervis med te.

Jag minns också en bussresa från dåvande högskolan, numera universitetet, i Örebro ned till centralstationen i Örebro. SJ hade ändrat priser eller bestämmelser för studentrabatter till det sämre. Jag var ordförande för Örebro Studentkår och vi ordnade en demonstration. Eftersom vi visste att demonstrationsbenägenheten var liten hos studenterna hyrde vi en buss som skulle ta studenterna till stationen. Allt för att det skulle bli lättare att demonstrera.

Krishantering, ligth
När avgångstiden var passerad med fem, tio minuter hade fortfarande bara sådär fem studenter kommit. Den nästan tomma bussen satte i alla fall fart mot stationen. På vägen hör vi i radio hur en reporter från Radio Örebro rapporterar live från stationen. Pressinbjudan hade i alla fall fungerat.
Reportern berättar att det nu stundar studentprotester. Studenterna är på väg i bussar för att demonstrera vid stationen. Jag ber busschauffören köra en liten omväg, så att reportern ska hinna tröttna och gå hem innan vi kommer fram och avslöjar demonstrationens omfattning. Det funkar. Vi hör i radion hur reportern sammanfattar vår syn på saken och meddelar att sändningstiden nu är slut. Publicitetsarbete och praktisk krishantering, light.

Annika Lantz
Jag har själv varit i radio några gånger. Första gången var i studentration i Örebro. Senast när jag spelade ukulele hos Annika Lantz, i P3, för något år sedan. Jättenervös spelade jag “Christmas Ball Blues” och svarade på frågor från Annika Lantz och Carina Berg. Sen tog jag en taxi till Operabaren och blev bjuden på julbord.

Jag skulle egentligen skriva om radio på TV och Youtube (!) men växlade in på detta stickspår. Men jag lovar att återkomma i mitt egentliga ärende.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmailby feather