SvD lägger ned sin Ipad-tidning

Att publicera en tidskrift som bara är tillgänglig på en teknisk plattform är ingen lysande idé. Därför är det heller inte förvånande att SvDs Ipadmagasin Insikt inte blev ett år gammal. Frågan är varför man ens kommer på en sån tanke.

Svaret finns kanske i den Apple-förhärligande teknikblindhet som en ganska stor skara användare av Apple-produkter hänger sig åt. Jag pratade med en företagare som arbetar med streamad video i somras. Under samtalet ville han visa några exempel och tog fram sin mobiltelefon. En Samsung. Jag frågade om han var nöjd med modellen eftersom jag själv funderar på att skaffa en ny. Han misstolkade nog frågan eftersom han svarade:
– Iphone är nog bra, men jag vill inte vara en del av sekten.

Och nog vilar det lite av sekt över de mest hängivna apple-användarna. Det tycks finnas de som tror att Apple och Steve Jobs uppfunnit såväl datorn som grafiska användargränssnitt, mp3-spelaren och surfplattan. Sen finns en annan skara som vet att Apple nästan alltid varit tvåa på bollen men som hävdar att deras version av saker är bättre än allt annat.

Jag ska inte förringa Apples produkter. Där finns både design och prestanda. Jag var själv en mycket nöjd Macanvändare på det sena 80-talet och tidiga 90-talet. Då fanns det inget som kunde mäta sig med deras produkter på konsumentmarknaden. Jag blev något av en Apple-apostel och det var med sorg i hjärtat jag tvingades in i PC-träsket av en oförstående arbetsgivare. Men utvecklingen har gått framåt och idag kan jag inte se att Apples produkter är bättre eller mer lättanvända än de med Windows eller Android som operativsystem.

Ett ”återfall” i Appleanvändande för några år sen blev en besvikelse. Den första generationen Iphone lämnade mycket i övrigt att önska. ”Apple-systemets” diktatoriska tendenser att organisera innehållet efter eget skön är också oerhört irriterande.
Min nya favorit bland operativsystemen är Ubuntu som med varje ny version blir mindre nördig och mer konsumentfähig.

Det är min syn och mina preferesenser. Med andra värderingar blir favoriterna bland produkter och operativsystem andra. Och till all lycka kan många av oss i den rika i-världen välja det som passar oss. Och vi väljer olika. Det tycks SvD ha betalat dyrt för att lära sig.

Den fruktade bomben som tidiga Macanvändare visste betydde att datorn hängt sig och värdefullt arbete gått förlorat om man inte sparat flitigt under arbetet.

Medias älsklingar och hackkycklingar

Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012
Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012
Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012

Vissa personer lyckas etablera en bra relation till massmedier medan andra redan från början hamnar snett i relationen. Det är inte alltid uppenbart varför. Annie Lööf har inte lyckats få till det ordentligt. Hon har inte blivit mediernas älskling. När hennes första ”affär” nu briserar hanteras den inte lysande. Priset riskerar att bli att hon blir en fullfjädrad hackkyckling.

I Almedalen i år var jag mycket angelägen om att ta en bild på Annie Lööf. Inte för att hon sade eller gjorde något som gav mig anledning att skriva om henne. Men det låg något i luften, något mellan raderna i medias rapportering. Något som sa mig att hon kommer att få det tufft med media. Eftersom jag skriver om massmedierelationer och krishantering anade jag att jag skulle ha nytta av en bild av henne.

En ny partiledare borde väcka nyfikenhet och skapa förväntningar i Almedalen. Men det var glest med det. Centerpartiets dag kom och gick. En ny profil presenterades, partiledaren talade och intervjuades. Men varken Centern eller Annie Lööf kunde hösta in några egentliga framgångar. På något sätt var det tydligt att Annie Lööf inte var en mediaälskling.

När Lööf nu tog en vidlyftig generaldirektör, för en av de rimligen minst betydelsefulla myndigheterna, i örat, skrev tidningarna att det gav henne möjlighet att visa handlingskraft. Mellan raderna var tidningarnas omdömen om henne inte positiva. ”Hennes första tid som minister har varit en sömnig historia” skrev t ex SvD.

Jag vet inte varför det inte har sagt ”klick” mellan centerledaren och medierna. Rent allmänt kan man säga att vissa egenskaper (eller beteenden) hos en person gör det lättare för media att gilla denne. Tillgänglighet är naturligtvis en nyckelfaktor, förmågan att uttrycka sig mediamässigt likaså. Det personliga bemötandet är också viktigt. Det är det i alla relationer.

Man tvingas konstatera att den diffusa ”personkemin” spelar en väldigt viktig roll i relationen till media. Carl Bildt och Anders Borg är två ministrar som av allt att döma lyckas skapa kemi i relationerna till media. Det betyder inte att de är immuna mot negativ publicitet eller granskning. Jag föreställer mig ändå att de har god nytta av denna kemi. Livet är fullt av val. Också journalisters liv. Kanske väljer man att granska någon annan före man väljer en ”bra” minister som ställer upp på intervjuer, går att nå för kommentarer och levererar uttalanden man gärna citerar. Kanske väljer man att granska den som är njugg och kort i tonen före den som är trevlig och tillmötesgående. Kanske. Journalister är, trots vad många tycks tro, också människor.

Men även om Annie Lööf varit en av medias kelgrisar hade hon knappast klarat sig undan den pågående affären med hennes egen representation. Den granskning som DN gjorde framstår, åtminstone med facit i hand, som en rätt självklar mediahandling. DN:s insats belönades också med ett saftigt scoop: Ministern som sparkade GDn för hennes representation har själv fifflat eller i alla fall slarvat med sin egen representation!

Vad nu Annie Lööf än kan ha gjort för ”fel” från början i sina mediarelationer, är hennes hantering av affären på väg att förvärra situationen. Någon har bestämt att partiledaren/ministern inte ska svara på frågor. Kommer det att göra att journalisterna tycker bättre eller sämre om Annie Lööf? Man behöver inte vara expert av något slag för att svara rätt på den frågan.

Varför hon fått det dåliga rådet är en intressant fråga. Men spekulationer runt svaret får anstå till en annan bloggpost.

Föll Juholt för drevet?



Håkan Juholt hann under sin korta tid som S-ordförande uppleva ett av de mest intensiva mediadrev vi haft i landet. Han överlevde det. Möjligen svårt skadeskjuten. Men att han till sist föll beror på att han ideligen satte krokben för sina egna försök att prata politik.

Håkan Juholt har fått utstå en hård mediabevakning och mycket negativ publicitet under sina månader som partiordförande. Det måste ha varit oerhört påfrestande. Man känner med honom. De flesta hade gett upp långt tidigare.

Ett stort drev
Men det är egentligen bara medias hantering av hyrebidragsaffären som i mina ögon var ett riktigt ”drev”. Efter avslöjandet att Håkan Juholt fått hyresbidrag från riksdagen för hela hyran för den lägenhet han och sambon delade var det ett riktigt drev. Media ansträngde sig för att hitta ytterligare besvärande omständigheter och socialdemokrater som ville uttala sig kritiskt. Bilder på bostaden publicerades och grannar intervjuades. Man hittade andra tveksamheter i ett bidrag för en resa och i bilersättningar. En polisutredning om ifall Juholt begått ett brott gav nya rubriker. Sen visade det sig att riksdagens regler var så oklara att det inte var något uppenbart regelfel att begära ersättning för hela hyran även om man delade bostaden. Men att det störde allmänhetens rättskänsla var inte att ta miste på. När saken uppmärksammades i massmedia tyckte också Juholt att det var fel och betalade tillbaka halva bidraget.

Men den ofördelaktiga publicitet runt Håkan Juholt som förekommit i övrigt är inte drevjournalistik. När Juholt högljutt klagar över priset på en dry martini på en krog i Istanbul och recenserar kollegor i politiken är det vanligt kändisskvaller. Juholt ska ha sagt att han smugglat tryckpressar till Solidaritet i Polen – fast han inte gjort det och skulle dessutom ha gjort det vid en tid när tryckpressar kunde föras in öppet och lagligt. När media skriver om det är det heller inte fråga om ett drev utan vanlig hederlig journalistik. En ledande politiker beslås med en lögn. Det måste man skriva om.

Också politik blev “affärer”
En uppfattning som många gett uttryck för är att medias bara intresserat sig för Juholts klavertramp men inte för hans politik. Det är en sanning med modifikation. Faktum är att många av de rubriker Juholt gett upphov till har sin grund i politiska ställningstaganden och utspel. Det gäller socialdemokraternas inställning i fråga om sänkt restaurangmoms. I valrörelsen var man för men när riksdagen beslutar sänka momsen är Juholt emot. När Sverige ska bidra med spaningsflyg till Libyen-insatsen är Juholt först för, sen emot och sen möjligen för igen. När Sverige ska förhandla om medverkan i EUs sk finanspakt är Juholt först kritisk till att Storbritannien ställer sig utanför sen kritisk till svensk medverkan. I ett utspel om ökade regleringar vill Juholt att alla ska ha mobiltäckning i landet. När Post- och telestyrelsen säger att det inte går backar han och hävdar att han inte menade 100-procentig täckning.

Det vore konstigt om inte massmedia intresserade sig för dessa motsägelser. Är det ja eller nej – är det 100 procent eller ej?

Diskussionerna i ett stort parti som socialdemokraterna, som aspirerar på att få regera efter nästa val, är av ganska stort allmänintresse. En skuggbudget (alltså ett oppositionspartis alternativ till regeringens förslag till statsbudget) brukar refereras ganska utförligt av media som också ställer kritiska frågor. När det läcker uppgifter om oenighet om innehållet och kritik mot partiledningens hantering, av i detta fallet anslaget till a-kassan, blir det naturligtvis också detta intressant.

Nystarten som kom av sig
I mitten av december gjorde sig Juholt oanträffbar. Det blev jul och nyår. Juholt åkte på semester och försvann från löpsedlarna i en månad.

När det sen blev dags för Håkan Juholts come-back var det på den årliga Folk- och försvarskonferensen. Försvarsfrågor är Juholts specialområde. Han har suttit i försvarsutskottet sedan han kom in i riksdagen 1994. Utvilad, förberedd och på ”hemmaplan”. Förutsättningarna tycktes optimala. Ändå gör han självmål. Han anklagar regeringen för att ha gjort upp med Sverigedemokraterna om försvaret, fast de inte satt i riksdagen när det senaste försvarsbeslutet fattades.

Man kan knappast anklaga massmedia för att detta är mer intressant än det han sa i sitt anförande på konferensen. (Vilket faktiskt också refererades.) Skulle de ha sagt: Det blev visst lite fel där, Håkan. Men det struntar vi i. Berätta istället om hur socialdemokraterna vill ordna försvaret i framtiden?

Ingen ljusning i sikte
Samtidigt måste det ha stått klart för alla att det är och var Håkan Juholt. Också de som i längsta hoppats att Juholt skulle kunna göra en omstart och inte ideligen behöva försvara och förklara sig måste ha insett att det inte skulle ske. Håkan Juholts väg skulle om han suttit kvar fortsatt ha kantats av klavertramp och ”skandaler”.

Det hade inte dröjt länge förrän nästa fråga kommit upp i media. Om Juholt inte hade serverat något innan dess hade media redan en ”skandal”i februari att se fram emot. Den europeiska konferens för ledande socialdemokrater som Juholt aviserat skulle äga rum i Oskarshamn i februari. Någon sådan konferens skulle sannolikt inte bli av ens om Juholt suttit kvar. Vilka rubriker hade det gett?

Andra som bloggat om Juholts avgång:


Deepedition: Det är inte mediernas fel att Juholt avgår

Paul Ronge: Mediedrevet som fällde Juholt
Svd, redaktionschefens blogg: Den här gången var det inget drev
Expressen, Mattsons blog: Det handlade om politik och inte om pressen

Själv har jag tidigare skrivit om Juholt:
Rena rama kursen i krishantering fortsätter
Fem fällor för Juholts krishantering
Går det så går det eller är det mänskligt att fela?
Kulturen försvann på 100 dagar
Socialdemokraternas bakvända förnyelseprocess

Rena rama kursen i krishantering fortsätter

Mediabevakningen runt Carema, Juholt och Nordea kallade jag i mitten av november för rena rama kursen för krishanterare. Nu i slutet av december kan det kan var dags för en liten uppföljning. Hur har det gått för skolexemplen?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Nordea försvunnit från rubrikerna, att Juholts problem förvärrats och att Carema arbetar aktivt och framgångsrikt med sin krishantering.

I Nordeas fall har man kanske haft hjälp av att media uppmärksammade ryktesspridningen runt Swedbank i Baltikum. Det är ju ett känt fenomen att massmedia helst ägnar sig åt en sak (bank i detta fallet) i taget. Några andra orsaker är svåra att hitta. Det finns inget som tyder på att initiativ från Nordeas sida gjort att affären är överstånden. Men publicitet och verklighet är ofta olika saker. När Nordea presenterar nästa delårsrapport kan vi kanske få veta om de lyckats hantera publiciteten utan kund-tapp.

Juholt gjorde ett försök att hantera mediakrisen. Han lät sig intervjuas av Dagens Nyheter i en artikel som publicerade på morgonen den 7:e december. Det var samma dag som, SCB:s partisympatiundersökning skulle publiceras. En undersökning som har högre statistisk säkerhet än andra eftersom den bygger på 9 000 intervjuer mot de andra undersökningsinstitutens cirka 1000 intervjuer. I DN-intervjun sa han sig vilja införa nya regleringar för såväl mobiltelefonimarknaden som el-, järnvägs- och apoteksmarknaden. Han sa att han ville att samtliga teleoperatörer ska vara skyldiga att erbjuda alla kunder i hela landet sina tjänster – också långt ute i glesbygden.
– Man kan inte ha rätt att välja bort medborgare för att det är för dyrt, sa han enligt DN.

Här syns för första gången ett offensivt initiativ från Juholt i hans krishantering. Man måste ge honom och hans rådgivare ett erkännande för att ha tänkt och agerat. Ett offensivt utspel samma dag som de visste att nya nedslående opinionssiffror skulle presenteras. Det var en chans att få diskussionen att handla om politik istället för opinion, vilket Juholt upprepade gånger sagt att han vill.
Initiativets brist visade sig dock snart: Mobiltelefoni handlar om teknik snarare än politik. Tillsynsmyndigheten för mobiltelefonin, PTS, förklarade raskt att det var omöjligt att åstadkomma 100-procentig mobiltelefonitäckning i Sverige med hänsyn till ekonomisk rimlighet och skydd för naturvärden.
Dagen därpå backade Juholt och förklarade att han inte alls menat att mobiltäckningen skulle vara 100-procentig.
Ett riktigt tänk förvandlades genom ett slarvig genomförande till ett nytt bakslag. Ett bakslag som förstärker bilden av Juholt som en politiker med en ideologisk retorik men oövertänkt politik.

Att Juholts problem fortsätter och fördjupas visas i den Sifo-undersökning som Aftonbladet publicerade igår. Bara 16 procent av väljarna har förtroende eller stort förtroende för Håkan Juholt. 44 procent saknar helt förtroende för honom.

Det tredje krisexemplet erbjuder till skillnad från de båda andra exempel på hur en aktiv krishantering kan ge goda resultat. Det är känt från bl a artiklar i branschpress att Carema och dess ägare anlitat professionell hjälp (Prime respektive Brunswicks Henry Sténson).
Det är med andra ord ingen slump att Expressen den 27 januari publicerade ett antal artiklar om Carema-skandalen under samlingsvinjetten ”Det andra perspektivet”.

På Expressens website finns en artikel och video-intervju med Kerstin Stålskog, affärsområdeschef för Caremas Äldrevård. Dessutom finns en tidslinje över ”avslöjandena” om Carema dag för dag , en bloggpost från Expressens chefredaktör om varför man gör denna publicering samt två pdf-dokument som kritiserar bevakningen av Carema-skandalen.

Av artiklarna framgår att många av anklagelserna mot Carema, som framförts i Expressens konkurrenter Aftonbladet och DN, är grundlösa eller tvivelaktiga.
Man kan bland annat läsa att professorn i klinisk nutrition vid Uppsala universitet, Tommy Cederholm, säger att det är vanligt att gamla dör av undernäring, att det är relaterat till sjukdom och åldrandet. Man kan också läsa att Caremas kritsierade ”spar-spel” är ett vanligt förekommande instrument för att stimulera diskussioner om arbetet på arbetsplatsen och att det används också på statliga företag och myndigheter.
Man kan även läsa att vägningen av ”blöjor” på äldreboendet är ett förfarande som den ideella föreningen Sinoba, som arbetar med urininkontinens och blåsproblem, anser vara korrekt. Detta görs inte för att spara pengar utan för att patienterna ska få det bästa inkontinensskyddet.
Medias användning av ordet ”blöjor” anses också vara nedsättande, i vården kallas det ”inkontinenskydd”.
DN:s uppgift om att Carema uppmanat de anställda att själva släcka bränder istället för att larma brandkåren visar sig komma från en instruktion från kommunen och inte från Carema.

Jag ska inte skriva någon på näsan vilka slutsaster man kan dra av detta utan bara lämna iaktagelserna som ”food for thought” och konstatera att krishanteringskursen fortsätter.

Kollar du in GPS:en innan du kliver ur sängen?

Var femte smartphoneanvändare i USA kollar in Facebook innan de kliver upp ur sängen på morgonen. Omkring 15 procent av världens smartphoneanvändare ger sig ut på internet innan de klivit upp, många läser epost, skickar SMS eller chattar.

Det är intressanta men knappast förvånande siffror. När mobiltelefonen allt oftare ersätter väckarklockan blir det naturligtvis lätt så att man kollar sina mail eller ger sig ut på nätet när man ändå har telefonen i handen.

Alla uppgifterna kommer från en artikel i Ericsson Business Review nr 3 2011 författad av Michael Björn, chef för Ericsson Consumer Labs. Det som förvånade honom var att så många som två procent uppgav att de använde sig av GPS-funktioner redan innan de klev upp på morgonen. Jag kan förstå hans förvåning. Man undrar givetvis vad som ligger bakom ett sådant behov. Har man festat så till den grad att man inte vet i vilken säng man vaknar upp?

Men den förklaring som Michael Björn erbjuder är mer anständig. Det handlar förmodligen om människor som ska besöka en kund eller göra en annan resa på morgonen och vill hitta den bästa vägen.

Men två procent av användarna gör att insikten närmast kan hänföras till kuriosasamlingen. Viktigare data är uppgifterna om när på dygnet och var smartphoneanvändare använder sin telefon för annat än att prata i. Det visar sig att skillnaderna är ganska stora mellan de regioner som redovisas i artikeln. (Nordamerika, norra och västra Europa, Sydeuropa, utvecklade Asien och Australasien.) I Sverige används arbetsresor till bland annat Facebookande och on-line-spel. I USA är däremot GPS och kartor populärare tillämpningar under arbetsresor. Skillnaderna hänger naturligtvis ihop med hur arbetsresorna sker. I Sverige åker vi kommunalt till jobbet. I USA åker man bil.

Under lunchen är det också många som använder sina smartphones. Och även här finns det regionala skillnader. I USA är Facebook stort under lunchen. I Sydeuropa passar man på att skicka SMS och i Nordeuropa kombinerar man de båda. I Asien chattar man gärna under lunchen.

Med sådan kunskap i bagaget kan man lättare välja när och hur man tror att man bäst når sina målgrupper.

Förvånansvärt få advertorials på webben

Advertorial på aftonbladet.se
Advertorial på aftonbladet.se
Advertorial på aftonbladet.se

Advertorials, dvs annonser med text som påminner om redaktionell text, är ingen stor grej på webben. Åtminstone inte på svenska sajter. Jag gjorde nyligen en genomgång av svenska online-magasin och nyhetssajter som erbjuder annonser i form av advertorials. Till min förvåning kunde jag konstatera att det inte var många.
När jag redovisade uppdraget för mina uppdragsgivare i London upptog listan endast aftonbladet.se, svd.se, dn.se och msn.se. Det finns några till, t ex atl.nu (lantbrukets affärstidning), som inte var intressanta i sammanhanget.

Det som överraskade mig mest var dock att inga sajter på områdena hälsa, livsstil, fitness eller mat erbjöd annonsering med advertorials. Det är ju annars ett område där papperspublikationerna har mycket av den varan. Annonser som berättar om olika naturmedels välgörande effekter kan nog alla dra sig till minnes utan problem.

När jag nu skriver att en tidning erbjuder advertorials så menar jag att materialet i advertorial-annonsen finns på tidningens URL. Det är naturligtvis ingenting, åtminstone inte i princip, som hindrar att man från en annons länkar till en advertorial på en helt annan sajt. Då blir utbudet av nättidsskrifter genast mycket större.

Min gissning är att det här är ett område där vi kommer att få se en hel del hända de närmaste åren.

Är den brända bocken bra för Gävle?

Expressen 2 december 2011

I år brann bocken i Gävle redan den 2 december. Jag hann inte ens ta reda på vad spelbolagen erbjöd för odds för att den skulle brinna innan jul. Det är utan tvekan så att bocken “satt Gävle på kartan”. Bocken och dess ovissa öde innehåller mycket som gör det till en bra story för nyhetsmedia. Och inte bara i Sverige. Den uppmärksammas också utomlands och inte så få kollar in den på webben. Man kan dock fråga sig vilken nytta Gävle har haft av denna uppmärksamhet.

Varje år sedan 1966 har köpmännen på söder i Gävle låtit ställa upp en stor halmbock. Bocken har de flesta år gått upp i lågor, trots försök med impregnering och bevakning för att förhindra det. Normalt sett är en händelse som upprepas för 45:e gången inte en nyhetshändelse. Men när en ny bock ställs upp i Gävle är det en nyhetshändelse. Orsaken är naturligtvis den ovissa utgången. Hade brännandet av bocken varit en organiserad händelse dagarna efter jul hade det inte varit intressant. Men nu kan man inte veta om bocken får finnas till jul eller om den kommer att brinna innan det.

Att Gävleborna har delade meningar om hurvida det är bra att bocken brinner eller inte är ytterligare en krydda i berättelsen. Konflikter är aldrig fel när det handlar om nyheter. Det finns också inslag av kampen mellan gott och ont i berättelsen om bocken. Köpmännen anstränger sig för att hitta effektiva sätt att skydda sin bock. Impregnering, övervakning med webkameror och staket. I år hade man planerat att dränka bocken i vatten som skulle bli till is. Men det varma vädret satte käppar i hjulet för planen. Bockbrännarnas uppfinningsrikedom står inte bockbyggarnas efter. Kan man inte komma fram till bocken kan man tända eld på den med brinnande pilar från pilbågar. Häromåret hade bockbrännarna enligt uppgift också hackat webkamrorna så att bilderna därifrån uppdaterades så sällan att man hann tända på mellan uppdateringarna.

Trots publiciteten tror jag inte att någon PR-konsult skulle våga föreslå ett liknande upplägg. Det är för många osäkra faktorer inblandade – tänk om ingen satt eld på bocken. Det tog dessutom tid innan det blev en nyhet med någon spridning. Sådan uthållighet har nästan ingen som hungrar efter publicitet.

Men det viktigaste skälet till att ingen PR-konsult bör föreslå något liknande är att nyttan med publiciteten är tveksam. Har bocken lett till fler företagsetableringar i Gävle? Har bockpubliciteten gynnat turistnäringen? Har ens allmänhetens bild av Gävle påverkats av publiciteten? (Och i så fall hur?) Har det bidragit till ökad självkänsla hos Gävleborna?

Jag tror att svaret är nej på alla frågorna. Men bockbränningen är inte unik ur den aspekten. Publicitet i all ära men det gäller också att ta vara på det intresse eller den uppmärksamhet den genererar. Att planera bortom publiciteten är minst lika viktigt som att planera för den.

Rena rama kursen för krishanterare

SvD om Nordeas VD-lägenhet 16 november 2011
Det finns gott om studiematerial i media för närvarande för den som intresserar sig för krishantering. Juholts ställning som partiordförande i SAP utsätts för upprepade attacker som uppmärksammas i massmedia. Nordea uppmärksammas för sin bostadsgenerositet mot sin VD samtidigt som man vill säga upp 2000 medarbetare. Vårdföretaget Carema Care har under ett par veckors tid utpekats för missförhållanden och vårdbrister.

Det finns en hel del att lära sig av dessa exempel för den som vill. För det första visar alla tre exemplen att ”affärer” inte snabbt blåser över. Man måste räkna med att alla avslöjanden triggar nya tips och stimulerar journalister att gräva vidare.

Både Nordea och Juholt har ”lagt korten på bordet” men i båda fallen har det ändå framkommit saker som gett media nya saker att uppmärksamma. I Juholts fall ledde bostadsersättningsfrågan till en granskning av alla hans ersättningar från riksdagen varvid frågetecken kring reseräkningar och en studieresa gav nya rubriker. Därefter har olika former av missnöje med Juholt i det egna partiet blivit nyhetsstoff. Det senare hade han knappast kunnat avstyra i hanteringen av bostadsersättningsfrågan.

I Nordeas fall handlade det om VDs förmåner vilket gjorde det till en styrelsefråga. Styrelseordförandens sätt att hantera frågan lämnade en del i övrigt att önska. Det är ett generellt problem med styrelser. Stora företag har ofta kompetent personal för att hantera problem av detta slag. Deras styrelser har det sällan.

Carema Care har mött kritiken genom att ta ett offensivt initiativ. I en debattartikel på DN-debatt lanserar man ett förslag om ett kvalitetsindex. Ett sådant ska visa att privata vårdgivare inte är sämre än kommunala, menar man. Man försöker med andra ord lyfta bort frågan från det egna företaget. Frågan är om deras kunder, kommunerna, nöjer sig med det. Sannolikt vill de veta hur företaget ska säkra kvalitén i sina verksamheter.

Den viktigaste lärdomen är nog ändå den att man alltid måste fundera över hur det man gör uppfattas av andra när de får det filtrerat av massmedia. Både fallen med Juholt och Carema Care visar också hur viktigt det är att ha medlemmar och medarbetare med sig. En kultur där ledningen lyssnar på och tar till sig kritik gör risken mindre att den som är missnöjd vänder sig till media.

Juholt har problem på hemmaplan
I Juholts fall är problemet krypskytte från de egna leden. Hans motståndare i partiet är snabba att ”läcka” information som är ofördelaktig för partiledaren. Mot bakgrund av partiets ras i opinionssiffrorna blir också uttalat missnöje med honom nyhetsmaterial. Nyhetsredaktionerna förutser naturligtvis kraven på hans avgång och när de kommer är de snabba att förmedla dem till sina konsumenter. Missnöje är också det tema på vilket man söker kommentarer från mer eller mindre framstående partiföreträdare och politiska kommentatorer. Det är en spiral som det är svårt för Juholt att ta sig ur.

Som lök på laxen rapporteras det också om missnöje med Juholt från medarbetarna på partikansliet på Sveavägen. Juholt skyller egna misstag på dem, heter det.

Där tror jag också att vi närmar oss grunden till Juholts problem. Jag har aldrig träffat Juholt. Hela min uppfattning om honom är, så när som på de tal och debattanföranden jag hört direkt, formad av vad jag läst i massmedia. Men på många sätt är den bilden mer relevant än en eventuellt annan mer sann bild av honom. Nästan alla har nämligen fått sin bild av Juholt på det sättet.

Bilden av Juholt är inte smickrande. Han är en god talare med en traditionell socialdemokratisk retorik. Men som person framskymtar en viss omdömeslöshet, en moralisk kompass med frågetecken och social osmidighet. Som politiker framställs han som otydlig och inkonsekvent.

Göran Persson hade också en framtoning som bufflig och osympatisk. Men när han tillträdde som partiledare var inte partisympatierna i fritt fall. Med tiden kunde Göran Persson med stigande självförtroende visa mer sympatiska sidor. Håkan Juholt kan inte räkna med att ha 10 år på sig att bygga en bättre image.

Juholt har ägnat några veckor åt att bygga förtroende i partiet genom att resa runt och träffa partiavdelningar. Nu presenterar han ledningen för den programkommission som ska formulera den socialdemokratiska politiken för framtiden. Den gamle SSU-ordföranden och ministern Lars Engkvist blir huvudsekreterare. Hans resa i partiet har dock inte tystat kraven på hans avgång och det kommer att dröja innan programkommissionens arbete blir konkreta politiska förslag som gör Juholts politik tydlig för väljarna.

Nordea missar signalerna från omvärlden
Nordeas problem är ett annat. Den 2:a november skrev SvD att Nordeas styrelse har beslutat köpa en lägenhet i Stockholm för 22,5 miljoner kronor åt VD:n Christian Clausen och att renovera den för 3,5 miljoner. Det är mycket pengar också för en stor lägenhet i Stockholm. När köpet sker kort efter att banken tillkännagett att man vill säga upp 2000 medarbetare framstår det som ohemult. Man kan också tycka att det vittnar om dåligt omdöme att fatta sådana beslut när det pågår en världsomspännande protest mot banker och det finansiella systemet. Även om den sk occupy-rörelsen inte engagerat de breda folklagren är det svårt att inte se att också ”vanligt folk” börjar bli missnöjda med bankernas vinster och ersättningar till ledningen.

Efter den inledande publiciteten pytsade Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos mer bränsle på brasan genom att i en intervju i SVT säga ”Människor behöver faktiskt bo. 250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör, men Christian leder faktiskt Europas femte största bank” och sa också att han inte tyckte att Clausen ska behöva använda sin inkomst till att betala sin bostad.
”Jag skulle gärna höja hans lön så att han kan köpa fler lägenheter i Stockholm om han så vill”. Det är svårt att tro att vare sig Nordeas personal eller kunder blev särskilt glada åt det beskedet. I massmedia kritiserades det i alla fall hårt.
Några dagar senare hände något så ovanligt som att finansminister Borg i en intervju på tal om Nordeas lägenhetsaffär säger något som i massmedia tolkas som en uppmaning till Nordeas kunder att byta bank. ”Jag tycker man som kund ska ställa krav på sin bank och är man inte nöjd med bankens agerande bör man naturligtvis byta bank.”
Då gör Nordea en insats för att hantera krisen. Det vore onekligen intressant att veta om det var en påtaglig kundflykt som var orsaken. Att döma av det interna brev till medarbetarna som Clausen skrivit och som bl a SvD citerar har banken faktiskt mött starka reaktioner från kunderna:
“Jag är uppriktigt ledsen över de konsekvenser som detta fått i media, eftersom jag vet att många av er behöver förklara och försvara mig inför arga kunder”
Men man får förmoda att Nordeas informationsfolk redan rått Clausen att vara proaktiv. Att berätta hur det låg till.
Clausen gav en intervju för SvD som publicerades den 10 november. I den sa han ”Hade vi vetat vilka reaktioner det här skulle leda till hade vi säkert fattat ett annat beslut.”
Mindre uppmärksammat blev det att han också sa: ”Det har inte heller framkommit så tydligt att jag har en lägenhet i Köpenhamn som jag äger och betalar allt själv för.”
När SvD följer upp bostadsaffären med en artikel den 16 november står det klart att det visserligen är sant att Clausen har en lägenhet i Köpenhamn som han äger och betalar för. Men det visar sig att han köpte den lägenheten i april i år, för 16,5 miljoner kronor. Dessförinnan disponerade han den i fyra år som en förmån från banken. Samtidigt hade han en lägenhet i Stockholm som han betalade banken hyra för att bo i. Enligt SvD sa Clausen i samband med intervjun, som publicerades den 10 november, att han att han under sina år som VD har haft en bostad i Köpenhamn och att hans bostadsförmån alltid varit kopplad till boendet i Stockholm.
Det är lite snårigt och de faktiska förhållandena är heller inte särskilt upprörande. Men att det ändå blir en artikel över ett helt uppslag i SvD beror naturligtvis på att ”affären” är i rullning och att Clausen lämnat felaktiga uppgifter till SvD. Rubriken ”Nordea mörkade lägenhetsaffärer” stort uppdragen på SvDs förstasida hade man nog gärna varit utan.

Carema går på offensiven för att flytta fokus
Carema Cares kris påminner om Juholts på så sätt att det också i Caremas fall är uppgifter från de egna leden som lett till krisen. Journalisten Josefin Hökenberg på DN berättar på webben att det hela började med två mail till redaktionen. Det ena undrade om stadsdelsnämnden i Spånga kollat erfarenheterna från Koppargården när de gav uppdraget att starta ett äldeboende i Spånga åt Carema Care. Det andra var ett mail från den ansvarige läkaren på just Koppargården. Därefter kom ettanonymt brev från anställda på Koppargården med rubriken ”Snälla hjälp oss”.
Publiciteten i DN ledde till reaktioner från många håll. Stockholms stad beslutade säga upp avtalet med Carema Care om driften av Koppargården. Man stoppade också alla centrala upphandlingar av äldreomsorg tills vidare. Falu kommun överväger att bryta avtalet med Carema, enligt DN
Branschorganisationen Vårdföretagarna har bestämt sig för att ta upp Carema till diskussion vilket i en förlängning skulle kunna innebära att företaget utesluts ur Vårdföretagarna. Hovet beslutade ställa in ett planerat besök av kronprinsessan och prins Daniel på ett av Caremas äldreboenden.
Det visade sig snart också att Caremas ägarbolag ägnat sig åt en avancerad, men laglig, skatteplanering som gjort att man undvikit att skatta för mångmiljonbelopp.
Frågan fick snart också politiska dimensioner när motståndare till privat vård i olika sammanhang hävdade att det är så här det går när vinstintressen får styra.
Den 16 november publicerade DN-debatt en artikel av Caremas Cares VD Carl Gyllfors. I debattartikeln vidgår han att de brister som uppdagats i Carema Cares vård och omsorg är oacceptabla. Sen lyfter han frågan bort från det egna bolaget till det politiska planet genom att säga att det inte är ett strukturellt problem som beror på att vården drivs i privat regi. För att bevisa att privata vårdalternativ kan erbjuda minst lika bra eller bättre vård än kommunala verksamheter vill man införa ett kvalitetsindex. Indexet ska baseras på hur de som finns i omsorgen upplever kvalitén.
Några åtgärder för att försäkra sig om att kvalitén i den egna verksamheten inte ska sådana brister som den haft presenterar han dock inte.

Nu kommer nya avgångskrav (Expressen)
S-debattör kräver Juholts avgång. TT-telegram (här i Aftonbladet)

Våning till vd:n för 22,5 miljoner
Nordea mörkar Clausens bostadsförmåner

Carema Cares debattartikel på DN Debatt
De tjänar på vanvården av gamla och sjuka – artikel i DNs serie artiklar om Carema Care

Om fem år är Internet vårt primära medium

“En kvalificerad gissning är att internet om 5 år är vårt primära medium, och det är mobilt, öppet, peer-to-peer och skräddarsytt efter mina behov. Mobilt dels i betydelsen internet i andra apparater än dator, dels i att innehållet bryts ner i bitar och sprids ut över webben.” Det skriver Hans Kullin på sin blogg Media Culpa.
Inget är så svårt att förutsäga som framtiden. Att framskriva en trend och säga att så här kommer det att se ut i framtiden är ett vanligt misstag bland prognosmakare. Ofta inträffar oförutsedda saker som ger utvecklingen en helt annan riktning, saktar in eller skyndar på den. Men Kullins argumentation är övertygande och den är välunderbyggd.

Hans Kullin konstaterar att den sista årskullen från generation Y (födda 1977-94) når 18 års ålder 2012. I och med att de utgör nästan 23% av den svenska befolkningen kommer deras beteenden kommer att få allt större påverkan både socialt och ekonomiskt, menar han.

“För unga vuxna mellan 15-29 år gäller redan idag att internet är det största mediet (tillsammans med tv)… Lägger vi sedan till utvecklingen på både hårdvara och mjukvara så kan vi nog se tillräckligt många indikationer för att våga påstå att svenskarnas genomsnittliga mediekonsumtion om 5 och 10 år har förändrats rejält mot idag.”

Det är svårt att se att någonting på allvar kan hota den utveckling Kullin beskriver. En ekonomisk kris likt den som följde på börskraschen i New York 1929 skulle naturligtvis påverka utvecklingen. Den alltmer utbredda Internetanvändningen i tredje världen kan kanske skapa nya användarmönster på Internet. Det skulle eventuellt kunna påverka utvecklingen i okänd riktning. Jag tror dock inte att huvuddragen i utvecklingen kommer att påverkas.

Även om saker inte skulle utvecklas så fort som Kullin förutspår (men 5-10 år är eoner av tid i Internetsammanhang) eller skulle få en delvis annan inriktning blir slutsatsen densamma. Och den är inte ny: Internet kommer att bli den viktigaste kanalen för all typ av kommunikation. Svårigheten för företag och organisationer, och i någon mån också för individer, är att hålla jämna steg med utvecklingen. Att springa före är kostsamt och heller inte optimalt. Så länge t ex tidningar är ett spritt och läst medium är det dumt att avstå från att kommunicera med hjälp av dem. Att försumma kommunikationen på Internet vore ännu dummare.

För tio år sedan var opinionsbildarnas framgångsrecept för att få upp en fråga på dagordningen en debattartikel på DN-debatt med uppföjlning i TV4:s morgonsoffa. Idag har varken DN-debatt eller morgonsofforna den genomslagskraften. Med den utveckling som Kullin beskriver kommer det inte att finnas några medier med ett så dominerande inflytande att de kommer att bestämma vad “alla” talar om på fikrasten på jobbet. I ett allt mer fragmentiserat medielandskap och allt mer tribaliserat samhälle ställs opinionsbildare och marknadsförare för nya utmaningar.

Media Culpa – Medielandskapet 2012: En personifierad digital mediepytt

Fem fällor för Juholts krishantering

”Vi får gå till botten med det här” sa Sven-Eric Söder, Socialdemokraternas kanslichef i riksdagen till Aftonbladet med anledning av att han och Juholts assistent har olika uppfattning om när Juholt informerades om att hans boendebidrag var felaktigt. Det är möjligt att det är ett ovanligt profetiskt uttalande.

Håkan Juholt har hanterat krisen runt sitt boendebidrag enligt krishanteringsformulär 1 A. Huvudtanken bakom den krishanteringstaktiken är att få saken överstökad. Genom att erkänna vad som läggs en till last och berätta allting som har med saken att göra berövar man media möjligheten att hitta fler besvärande nyheter. Efter några dagar med allt mer sökta vinklar och kommentarer blåser affären över i massmedia.

I fallet med Juholts boendebidrag från riksdagen har genomförandet stött på flera svårigheter:

1) Han berättade inte hela sanningen
När det efter en dags nyhetsrapportering kom fram att Juholt flyttat in hos sin sambo och inte tvärtom blev det lite svårare att tro på Juholts försäkran att han aldrig tänkt på att det kunde vara fel att begära helt boendebidrag.
Det som kan förefalla vara en betydelselös detalj är det faktum att han flyttade in hos sin sambo. Om det hade varit tvärtom hade man lättare köpt Juholts obetänksamhet. Det är inte det första man tänker på när ens käresta flyttar in: Jag måste meddela riksdagen så jag får rätt boendebidrag. Men när Håkan flyttar in hos Åsa ser det annorlunda ut. Hur tänkte han när det var dags att fylla i ansökan om boendebidrag? ”Va bra. Nu får ju Åsa bo gratis när riksdagen betalar min hyra”

2) Saken blev föremål för polisutredning
I och med att polisen bestämde sig för att inleda en förundersökning försvann utsikterna att mediaintresset skulle avta efter ett par dagar. Också om ärendet prioriteras av polisen kommer det att ta minst en vecka innan utredningen är klar. Även om utredningen kommer fram till att Juholt handlat utan uppsåt kommer saken med automatik upp i nyhetsrapporteringen igen. Timingen är särskilt olämplig med tanke på att den mediabevakning om politiska sakfrågor som kan följa på partiledardebatten i riksdagen i veckan lär dö när polisens utredning är klar.
Skulle Juholt åtalas för detta kommer frågan att leva ett vitalt liv i massmedia under flera månader framöver.

3) Hans uppgifter blev motsagda
Juholts berättelse om hur han blev varse felet blev motsagd inom loppet av något dygn. Det var Peter Cervin, som i massmedia kallas Juholts assistent, som till DI.se uppger att Juholt fick information om hur bidragssystemet fungerade i mitten av augusti i år. Det vill säga ungefär en månad innan Juholt lämnade in sin senaste ansökan om boendebidrag.

4) Han hade fler ”lik i garderoben”
Det dröjde bara några dagar innan massmedia fick nys om ett annat bidrag kring vilket det fanns frågetecken. Denna gång ett riksdagsstipendium för en resa till Vitryssland. I jämförelse med boendebidraget är det småbelopp det handlar om. Lite drygt 11 000 kronor. Juholt sökte bidrag för en 10-dagarsresa. Den blev enligt uppgifter i massmedia bara 4 dagar lång. Därmed ska Juholt ha fått för mycket bidrag. Den redogörelse för resan som Juholt skulle lämna lämnades in fem månader för sent. Juholts sambo lär ha varit med på resan, vilket enligt Expressen varken framgår av ansökan eller reseberättelsen. Om de båda delade hotellrum ska ersättningen vara lägre.
Man kan fråga sig hur stor nyhet, om ens någon, det hade blivit i sig. Men när det läggs till boendebidrags-frågan kanske det är fråga om ett mönster: Är Juholt en systematisk bidragsfuskare? Det är uppenbarligen vad Aftonbladet hoppas tillräckligt mycket för att på sin website meddela att man har en medarbetare (Joachim Kerpner) som nu går igenom alla räkningar som Juholt lämnat in till riksdagen.

5) Han har många motståndare i sitt eget parti som vädrar morgonluft
Håkan Juholt rensade i partiledningen i samband med att han blev partiledare. Utifrån sett var det i flera fall inte särskilt snyggt gjort. Personligen tror jag också att det var dumt gjort i flera fall. Mitt intryck är att mycket kompetens och erfarenhet avpolleterades.
Även om partitoppen är lojal mot Juholt har massmedia inte behövt leta särskilt länge innan de hittat socialdemokrater som offentligt deklarerar att de vill se Juholts avgång. Det ger också bränsle till krisen.


DI.se:s intervju med Peter Cervin

En av flera artiklar i Expressen.

Går det så går det eller är det mänskligt att fela?


Håkan Juholt har fått för mycket ersättning för dubbelt boende. 170 000 kronor, tydligen. Tur att han har pengar så han kan betala tillbaka. Det är inte alla som har har det.

Har Juholt medvetet försökt blåsa riksdagen eller har han bara varit obetänksam? Slarvat, chansat eller missat? Var och en får göra sin tolkning av vad som ligger bakom att Juholt fått för mycket bostadsbidrag från Riksdagen.

Oavsett vilket svar som är det rätta är det en diskussion som Juholt inte behöver. Beroende på vilken slutsats väljarna kommer till kan det skada honom mycket eller lite. Helt säkert är det i alla fall att han inte går stärkt ur “affären”. I media läggs denna miss tacksamt till listan av tidigare misslyckanden: Skuggbudgeten, Libyeninsatsen, hotellincidenten i Istanbul.

Man kan dock konstatera att Juholt hanterar “krisen” enligt formulär 1A:
Erkänn felet, uttryck sympati med eventuellt drabbade, ta ansvar för det inträffade, berätta vilka åtgärder du vidtar och vad du gör för att det inte ska upprepas.
Det brukar fungera bra.

Andra som skriver om samma sak:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/juholt-informerades-redan-i-somras_6532235.svd
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13741591.ab
http://www.expressen.se/nyheter/1.2584097/juholt-har-vetat-om-hyresmissen-i-en-manad

Edit: Jag skrev först 90 000 kronor, för det var vad Aftonbladet påstod. Nu har Aftonbladet ändrat siffran till 170 000. Jag som okritiskt vidarebefodrar uppgiften anpassar mig därefter.

Bayeuxtapeten – PR som den var år 1070

Jag var i Normandie i helgen. Där såg jag bland annat Bayeuxtapeten. Det är en nära 1000 år gammal och 70 meter lång broderad väggprydnad. De broderade bilderna skildrar händelserna som ledde fram till slaget vid Hastings 1066. Syftet var rimligen att berätta en berättelse som gav legitimitet åt Willhelm Erövrarens anspråk på den Engelska tronen.

Tapeten lär från början ha visats under några dagar vartannat år i katedralen i Bayeux. Numera hänger den permanent i ett särskilt museum.

Mitt besök i Normandie ägnades huvudsakligen åt att besöka landstigningsstränderna och andra betydelsefulla platser från de allierades invasion 1944. Bara några dagar innan resan till Normandie visades, som av en slump, filmen “Den längsta dagen” på TV. Filmen som är från 1962 skildrar landstigningen och händelserna närmast före.

Man kan se tapeten som 1070-talets motsvarighet till 1960-talets film. Båda berättar om ett betydelsefullt slag och förberedelserna för det. Tapeten ägnar i och för sig mycket mer uppmärksamhet åt det som ledde fram till slaget än filmen. I båda fallen är det segraren som skriver historien. (Fast så är det ju nästan alltid.) En historia som förklarar varför det var nödvändigt att göra som man gjorde. Varför de offer som gjordes inte var i onödan. Och inte minst att det var rätt sida som vann och att världen som en följd av detta är en bättre plats än den annars skulle ha varit.

En tanke som slår mig: En tapet eller kanske en tavla som skildrar ett företags historia med de viktigaste produkterna och händelserna avbildade skulle förmodligen funka också idag. Den skulle väcka större intresse än den videoproduktion med samma innehåll de flesta företag skulle satsa på istället.

En av scenerna från Bayeuxtapeten. Den föreställer provianteringen inför avresan till England.
(Som gammal underhållsofficer gläds jag åt att 2 av 50 scener just handlar om hur man löser underhållsproblematiken.)