Världskändis – men till vilken nytta?

Gävles mesta kändis. Bocken som satt staden på världskartan. Men till viken nytta? Foto: Tony Nordin.
Gävles mesta kändis. Bocken som satt staden på världskartan. Men till viken nytta?
Foto: Tony Nordin.

 

Ögnar man igenom statistiken över befolkningsutvecklingen framstår det som att den bästa tillväxtstrategin för en kommun är att ligga nära Stockholm. Kan man av geografiska skäl inte göra det verkar den nästa bästa strategin vara att ha ett universitet. En halmbock framstår däremot inte som ett framgångsrecept.

En halmbock verkar heller inte ha någon positiv effekt på näringslivet i en kommun, på invånarnas ekonomi eller på deras allmänna attityd till kommunen.

Jag har skrivit om Gävlebocken tidigare. Uppvuxen i Gävle räknar jag mig som en vän av bocken. Men jag är tveksam till den nytta som bockens officiella företrädare tillskriver den. Jag förstår att bockens betydelse för Gävleborna ökat sedan jag flyttade från staden. Nu är det av allt att döma folkfest när bocken invigs och stor förstämning när den bränns eller förstörs.

 

En osannolik världstjärna

Sedan slutet på 1980-talet har bocken också blivit en kändis utanför Gävle, ja rent av runt om i världen. Vadslagningsbyråer ger odds på bockens överlevnad och webbkameror gör den tillgänglig över hela internet. Bocken har egna Twitter-, Facebook- och Instagramkonton. Ja, Bocken t o m bloggar.

Svenska Dagbladet publicerar idag (21/12 2014) en sex sidor lång artikel om Gävlebocken. Av artikeln framgår att bockkomittén räknat in följare från 120 länder och att man fått mejl från Afrika med bilder på en elefant som avsändaren tyckte kunde vara en lämplig flickvän till bocken.

Jag läser också att det skrivits (minst) en avhandling om bocken. ”Att brännmärka en julbock – Gävlebocken som city brand”. Företrädare för Bocken berättar också i artikeln hur marknadsförare hör av sig för att lära sig hur man skapar en symbol som sticker ut på det sätt som Gävlebocken gör.

 

Köpmännens julhandelsdragplåster blev hela stadens angelägenhet

Det är inget fel i att Gävlebocken blivit en internationellt känd symbol för staden. En symbol som Gävleborna dessutom är stolta över. Men frågan är om de har haft någon nytta av den.

Från början var bocken ett inslag i marknadsföringen för handlarna på det relativt nybyggda söder i Gävle. Hur framgångsrikt det var, har jag ingen uppfattning om. Men det är inte orimligt att det fick julhandlande Gävlebor att gå över ån efter sina julklappar.

Idag är ambitionen högre. Bocken ska sätta Gävle på kartan. På världskartan till och med. Hur väl man lyckats kan jag inte säga. Men även om man varit mycket framgångsrika är frågan om man lyckats förvalta denna uppmärksamhet. Det gäller ju allt publicitetsarbete. Man måste ta vara på den.

 

Bocken har knappast gjort Gävle större

Om befolkningstillväxt är ett mått på en kommuns framgång tycks inte Bocken ha gjort någon påtaglig skillnad. Gävle hade 1965 (året innan den första Gävlebocken) drygt 82 000 invånare. Eskilstuna och Sundsvall hade någorlunda jämförbart stora befolkningar knappt 87 000 respektive knappt 86 000 invånare. 2013 hade Gävles befolkning ökat med 18 procent. Eskilstunas med 15 procent och Sundsvalls med 13. Rikets befolkningsökning var under samma period 24 procent. Om Bocken kan förklara Gävles större tillväxt har den i alla fall inte hjälp staden att hålla jämna steg med riket.

Men eftersom det inte var förrän på 1990-talet som Bocken på allvar blev en angelägenhet utanför hemstaden är det kanske mer rättvisande att göra jämförelsen från då. Mellan 1990 och 2013 ökade rikets befolkning med 10,5 procent, Gävles med 10, Eskilstunas med 11 och Sundsvalls med blygsamma 3,4 procent. Slutsatsen blir inte helt enkel. Eskilstuna gjorde bättre ifrån sig än både Gävle och riket som helhet, utan bock. Sundsvall å sin sida gick det sämre för, utan bock.

Men också Eskilstunas och Gävles befolkningstillväxt är blygsam i förhållande till andra kommuner. Kommuner som Huddinge, Södertälje, Botkyrka och Sundbyberg har haft en ojämförligt mycket större tillväxt. Trots dessa kommuners förtjänster kan man nog ändå utgå från att närheten till Stockholm är den avgörande faktorn.

 

Ett universitet är dubbelt så bra som en bock

Men även om vi jämför med en kommun som Umeå, på betryggande avstånd från huvudstaden, är Gävles tillväxt måttlig. 1965 var Umeås befolkning bara 77 procent av Gävles. 2013 hade Umeå 22 procent fler invånare än Gävle. Umeås befolkning har vuxit med 87 procent under den tiden och Gävles med 18. Sedan 1990 har Umeås befolkning vuxit med 20 procent och Gävles med 10.

Det känns inte som en djärv slutsats att anta att det är universitetet som varit motorn i Umeås tillväxt. Så även om Bocken skulle vara förklaringen bakom Gävles större tillväxt i förhållande till Sundsvalls måste man konstatera att ett universitet är mer verkningsfullt än en halmbock.

 

Bocken är ingen företagsmagnet

Befolkningstillväxt är nu inte allt här i världen. Men om man tittar på ”näringslivsstatistik” finns det ingenting som tyder på att Bocken och dess uppmärksamhet har gett Gävle ett försprång.

I Svenskt Näringslivs rankning av näringslivsklimat i kommunerna 2014 hamnar Gävle på 235:e plats. Klart distanserad av Umeå (124:e plats), Sundsvall (153:e plats) och Eskilstuna (180:e plats)

Också i Företagarnas och UC:s undersökning ”Årets företagarkommun” som bl a baseras på omsättningsökning och företagsetableringar hamnar Gävle efter jämförelsekommunerna 2014. Räknar man ut en genomsnittlig placering i undersökningen de senaste fem åren går det lite bättre. Då hamnar Gävle med en snittplacering på 114,4 före både Sundsvall (79,8) och Eskilstuna (123). Umeå är dock en klar stjärna i sammanhanget med en 5:e plats i genomsnitt.

Tittar man på Ekonomifaktas siffror om nyföretagande per 1000 invånare 2014 placerar sig Gävle med sina 9,3 någon tiondel före Eskilstuna med 9,1. Sundsvalls siffra är 10,4 och Umeås 10. Man skönjer ingen tydlig ”bock-effekt”.

AMS siffror över den öppna arbetslösheten 2013 (hämtade fån Ekonomifaktas webbsajt) visar en någorlunda likartad bild. Eskilstuna 14,2 procent, Gävle12,8, Sundsvall 9,9 och Umeå 7,2.

 

Gävleborna har inte blivit rikare…

Om man överger ”kommunperspektivet” och närmar sig ett mer medborgarnära perspektiv kanske det ser annorlunda ut?

Men om man börjar med skattesatsen 2015 (också den hämtad från Ekonomifakta) ser en eventuell bock-effekt ut att vara negativ. Gävle har den högsta skattesatsen med 33,77 procent, följt av Umeås 33,60, Sundsvalls 33,28 och Eskilstunas 32,85.

Bocken tycks inte heller ha bidragit till högre inkomster. Medianinkomsten 2013 låg i Gävle på 247 607 kronor. Bara i Eskilstuna var den lägre 231 060. I Umeå var den 252 278 och i Sundsvall högst med 258 744.

Gävleborna klarar sig lite bättre när man jämför förmögenhet per person (2007 enl SCB)

Rangordnar man kommunerna efter störst genomsnittlig nettoförmögenhet per person är man rikast i Umeå av de fyra kommunerna. Kommunen hamnar på 143:e plats. Gävle kommer tvåa på 210:e plats. Eskilstuna hamnar inte långt efter på 215:e plats. Sundsvall ligger på 225:e plats.

 

…eller nöjdare

Fortsätter man att söka en bock-effekt ur ett individperspektiv ligger det nära till hands att studera de undersökningar som görs av hur medborgarna uppfattar sin kommun som bostadsort.

SCB publicerar en undersökning där ”Medborgarnas bedömning av kommunen som en plats att bo och leva på” redovisas med NRI. Ett index där högre NRI är bättre än lägre. Den genomförs inte varje år i alla kommuner varför jämförelsen mellan ”våra” fyra kommuner baseras på siffror från 2013 och för Umeås del 2014. Umeå får högst betyg, 67. Sundsvall kommer på andra plats med 61. Gävle får 57 och Eskilstuna 53.

Tidningen Fokus gör en liknande undersökning kallad ”Här är det bäst att bo”. Det är en rankning av alla kommuner. En låg siffra är med andra ord en bättre placering än en högre. 2014 kom Umeå på 17:e plats, Gävle, Sundsvall och Eskilstuna kom direkt efter varandra på platserna 52, 53 och 54.

Det är sammanfattningsvis svårt att se vilken nytta Gävle kan ha haft av att Bocken ”satt kommunen på kartan”.

SvDs artikel om julbocken.

 

“Only in the gravest cases should you show your clients faces”

When the clients moans and sighs
make his logo twice the size.
Should he still prove refractory
show a picture of his factory
Only in the gravest cases
should you show your clients faces

Så lyder en vers av okänt ursprung.*) Den är spridd bland reklammakare i engelsktalande länder. Den förklarar hur en del reklam kan bli så dålig. Åtgärderna i dikten är nämligen kända metoder att få kunden på gott humör.

Kunder är ofta orimligt förtjusta i sin logotyp. De vill gärna använda den som illustration snarare än som avsändare.

Kunder är också ofta väldigt stolta över sina anläggningar. Med viss rätt, i många fall. Det är stora investeringar gjorda. En karta med säljorganisationens regionindelning och orter med kontor utmärkta kan vara en ersättning. Alla företag har ju inte anläggningar. De har dock det gemensamt med bilder på anläggningar att företagets kunder oftast skiter högaktningsfullt i båda delarna.

Har man som reklambyrå ändå inte lyckats blidka kunden kan man ta till den sista utvägen: Bilder på kunden.

valaffischer2014

*) Versen tillskrivs ofta den begåvade skotske reklammannen David Ogilvy. Men den engelske poeten John Betjeman framhålls också som upphovsman.

Wagner, Lasse Holmqvist, Sertab Erener och framtida berömmelse

Idag är det 200 år sedan Richard Wagner föddes. Det uppmärksammas och högtidlighålls på många håll. Kommer någon av dagens kändisar att uppmärksammas 200 år efter deras födelse? Är det möjligt att åstadkomma en sån berömmelse? Är det önskvärt?

Igår såg jag SVTs program om Lasse Holmqvist. En stor TV-personlighet under 1960, -70 och -80 talen. Trots tre decennier av rikskändisskap är det inte självklart att de som är födda 1990 och senare vet vem han var. En av de intervjuade i programmet sa något i stil med ”att göra TV är som att skriva i vatten”.

Ändå var TV på den tiden något som förenade befolkningen. Först fanns det bara en kanal, sen två. Idag finns det hur många TV-kanaler som helst. Idag är det inte självklart att dina arbetskamrater såg samma program på TV igår som du själv. Då var det det.

Inte nog med att TV-mediet blivit mer diversifierat. Det har inte samma ställning och roll som en gång i tiden. Internet är för många en lika viktig eller viktigare källa till information och underhållning. Och Internet är som bekant inte en källa utan miljoner. Alla top-down- eller centrum-perifierimodeller för spridning av kultur tappar kraft i Internetvärlden.

Kulturen har också demokratiserats. Att bli musikdirektör i Dresden eller hovkapellmästare var på Wagners tid ett slags auktorisation. Institutioner med smak och bildning föreslog och utsåg befattningshavare i musikens tjänst, beslutade vilka stycken som skulle framföras. Andra med smak och bildning recenserade.

Idag möts omdömen från de bildade med ”tycker du ja!”. Allas uppfattning är lika mycket värd. Eller nästan i alla fall. Var och en väljer sina den goda smakens domare. Den och den recensenten brukar ha rätt. Den och den kanalen brukar spela bra musik. Den och den klubben.. osv.

I ett sånt fragmentiserat medielandskap kan man undra om det någonsin kommer att samlas tillräckligt många anhängare av någonting för att det ska leva i 100 år. Med så många plattformar att välja bland – kommer någon att vara tillgänglig om 100 år? Kommer några verk att vara levande om 100 år? Om 50? (Många av 1900-talets stora ”hits” har haft en livslängd på 50 år och mer.)

En annan fråga är om det är önskvärt. Vad är poängen med att spela eller lyssna på 50, 100 eller 200 år gamla låtar? Svaret är ganska enkelt. Om det är bra låtar är det en poäng att lyssna på dem. Vad som är bra och inte är naturligtvis var och ens ensak. Men om musiken inte är tillgänglig får man inte en möjlighet att avgöra om den är bra eller inte. Det kan man kanske leva med i en värld av ständigt ökat utbud av ny musik. Men nog vore det väl synd om du gick miste om en kanonlåt, kanske din absoluta favorit, för att du aldrig fick höra den?

Ur kompositörers, låtskrivares, synvinkel finns det ett annat motiv. Ta som exempel ”White Christmas” av Irving Berlin. Den skrevs 1940 och spelas vid jultid än idag. Hade Berlin levt idag hade han nog varit oerhört stolt. Den som skriver en hit som ”White Christmas” blir också rik.

Ett annat svar på frågan om det är önskvärt är att se på det ur varumärkessynpunkt. Är det önskvärt att bygga ett varumärke som varar i 100 år?

Jag tror att svaret är ja. Även om få företag, institutioner eller privatpersoner har 100-årsperspektiv i sin planering vill alla att det de byggt upp ska leva vidare. Det är få som lägger ned tid och kraft på att bygga varumärken med en förväntad livslängd på 5-10 år.
Hur gör man då för att förbli berömd i flera hundra år? Det är förmodligen den mest intressanta frågan. Svaret är som en tulipanaros. Enkelt att säga men inte lika lätt att åstadkomma. Det handlar om att inte bara bygga utan också kontinuerligt underhålla sitt varumärke.

Men mer om det en annan gång.

Och Sertab Erener? Vem är det? Jo, hon vann Eurovision Song Contest för 10 år sen, 2003. (Vilket var tänkt att illustrera vikten av att inte bara skapa utan också underhålla ett varumärke.)

Å nej. Inte en strategi till!

Napoleon Bonaparte, här vid slaget vid Austerlitz, hans största seger. Trots sitt strategiska snille slutade det, som bekant, ändå inte så bra för hans del.

Jag kanske kan få föreslå att ditt företag antar en kommunikationsstrategi. Eller en massmediapolicy. Eller en interninformationspolicy, en social mediastrategi, en krishanteringsplan, en…
Nej, men låt mig föreslå en enkel övning ni kan göra själv. En genomgång för att se vilka behov ni verkligen har av kommunikationsstrategi och policys för olika typer av kommunikation.

Eftersom jag också har arbetat i linjebefattningar i stora och mindre företag har jag upplevt den skepsis man ibland känner när konsulter börjar prata strategier och policys. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att konsulter vill lyfta just sitt kompetensområde till en strategisk fråga. Målet är att komma så långt upp i ledningsstrukturen som möjligt. Det är en VD-fråga, allra minst. Egentligen en styrelsefråga. För det är där pengarna finns, kan man ana att de resonerat.

Större företag styrs av policys och andra styrdokument. Ofta är de härledda ur företagets strategier för att nå sina mål. Men alla dessa styrdokument är inte sprungna ur ett upplevt behov. Det är många gånger krav utifrån som styrt. En jämställdhetsplan är ett lagkrav, en miljöpolicy är en nödvändighet för att delta i offentliga upphandlingar osv. Konsulter som föreslår ytterligare ett strategidokument som lösning på ett problem, eller i värsta fall bara ett potentiellt problem, kan därför inte alltid räkna med ett hjärtligt mottagande.

Det mindre företaget har inte samma behov av styrdokument. Ledningen har närmre till verksamheten och kan leda mer direkt. Där är problemet oftare att avgöra vilka kompetenser man behöver för att effektivt stödja kärnverksamheten.

Jag vill därför föreslå en övning som inte är allt för tidskrävande. En övning ni kan genomföra helt på egen hand. Den syftar till att ge svar på om företaget har de kommunikationsfunktioner och de styrdokument för kommunikation man behöver. Saknar vi något? Ägnar vi oss åt saker vi för länge sen glömt varför vi gör?

Verktyget är en lista med drygt 100 frågor på sexton olika områden.

Interninformation
Ekonomisk information
Massmediakontakter
Varumärkesvård
Samhällskontakt (Opinionsbildning och lobbying)
Omvärldsbevakning
Omvärldsanalys
Egna medier
Website
Blogg
Personaltidning
Sociala medier
Krishantering
Sponsring/samarbeten/produktplacering
Bransch- yrkes- och andra organisationer
Besöksverksamhet

Du kan ladda ned den här (PDF)

Tele2 dammar av sina Comviq-rötter

Reklam för Comviq 2012
Reklam för Comviq 2012
Tele2 dammar av gamla värderingar och budskap i sin nya Comviq-reklam

”Krångla inte till det i onödan. Det lär man sig i en kiosk”. Jag kan nästan höra Lars-Johan Jarnheimers röst. Comviqs nuvarande reklamkampanj är ett eko av företagets gamla budskap och knyter öppet an till de värderingar och den affärsidé på vilka företaget grundades.

Det är inte många av företagets ledande befattningshavare idag som var med på pionjärtiden. Om ens någon. Comviq skulle vara prisledande. Det var det mest centrala i affärsidén. Budskapet var ”billigast, billigast, billigast” kommunicerat på alla tänkbara sätt.

Av det följde sparsamhet som en nödvändighet. För att lyckas krävdes det också att företaget var snabbfotat, nytänkande och prestigelöst. Företaget var en utmanare, en monopolbrytare. Alltsammans var viktiga delar i företagskulturen. Stora trötta företag och deras sätt att arbeta var varnande exempel. På Comviq (och Tele2 efter sammanslagningen) förekom aldrig lunch-till-lunch-möten. Inga påkostade konferenser eller extravaganser. Man skulle kanske tro att medarbetarna klagade på det men inte. Tvärtom var alla stolta över företagets sparsamhet.

Med Harri Koponen som VD tycks den företagskulturen ha eroderat. Marknadspositionen har blivit otydligare och profilen diffus. Nu tycks man vilja återta sin gamla position och lyfter varumärket Comviq ett snäpp samtidigt som man dammar av de gamla budskapen. Det ska bli intressant att se om det ”bara” är marknadskommunikation eller om man avser att väcka liv i den gamla företagskulturen.

Jag kom in i företaget, som informationschef, när Comviq slogs samman med Tele2 (och Kabelvision). Dessförinnan hade jag jobbat som PR-konsult åt Comviq i några år.

Lars-Johan Jarnheimer brukade samla personalen till månadsmöten på Bond Street. Det var den gata som löpte som huvudled genom kontorslandskapet i den gamla modemfabriken på Borgarfjordsgatan i Kista.
På dessa möten brukade Lars-Johan ofta referera till sina erfarenheter från den korvkiosk på Öland där han jobbat. (Sommarjobb gissar jag.)

Lars-Johan brukade också framhålla kovkiosken som sin ”reservutgång”.
– Skulle jag få sparken kan jag alltid börja jobba i kiosken igen, sa han ibland.
Några fallskärmar kunde man inte räkna med på Comviq. Förekom de så talade man i så fall tyst om saken. Ett korvkioskjobb låg mer i linje med företagets sparsamhet och prestigelöshet.

Är det Good Bye Mr Bond?


Dags för premiären av en ny Bond-film – Skyfall. Det är den 23:e filmen i den ”officiella” Bondserien. Jag ser fram emot att se den. Men med viss bävan. Kommer den att kvala in som en riktig Bond-film? Det unika Bond-innehållet har nämligen tunnats ut betänkligt i de senaste filmerna. De blir allt mer lika ”vanliga” actionfilmen.

Filmmakarna har gett sig in på en riskabel väg för ta upp kampen om biobesökarna. Det verkar som om man velat lyfta actioninnehållet och samtidigt ”problematisera” James Bond. Man vill ge honom ett djup och personliga relationer med flera bottnar. Det är en väg som kommer att leda till Bonds slutliga undergång.

Bondfilmerna har alltid haft konkurrens av andra filmer. Det som gjort Bondfilmerna till en vinnare i det långa loppet har rimligen varit den unika krydda som just det ”Bondiga” tillför. Alla element i en Bondfilm kan vilken filmakare som helst med tillräcklig budget inkludera i vilken actionrulle som helst. Alla utom en – James Bond. Men om James Bond blir som vilken actionhjälte som helst är också han utbytbar.

Vad är då det ”Bondiga” och hur kan jag påstå att det har tunnats ut?

De mest uppenbara Bondingredienserna finns naturligtvis med också i de senaste filmerna. Repliken ”Bond. James Bond” finns där. Dry Martinin, likaså. Att chefen heter M och att Bond får sina oumbärliga ”gadgets” från Q är också självklarheter.

Men det är inte ramverket som är kärnan i en James Bond-film. Miss Moneypenny har visat sig umbärlig. (MI6 har väl down-sizat.) Liksom Universal Exports. (Behöver inte underrättelsetjänster täckverksamheter längre?) Det har visat sig att det går utmärkt att göra Bondfilmer utan sånt som en gång var självklara ingredienser.

Det viktigaste, ja det som definierar James Bond, är enligt min mening detta: James Bond njuter av flärd och klär sig med stil. Han är snabb i tanken och i replikerna. Filmerna utspelar sig i exotiska miljöer och motståndarna är inga vanliga skurkar. Och inte minst – kvinnorna faller för James Bond.

Flärd-elementet är oftast väl tillgodosett i filmerna. Sen spelar det mindre roll om det är en Vesper, en Dry Martini eller t o m en Vodkatini som Bond läppjar. Att product placement-avtal fått Bond att byta bort sin Dom Perignon mot Bollinger må väl vara hänt. Favoritårgången, 1953, lär ändå ha passerat bäst före-datum. Om den ens går att uppbringa. Det viktiga är att det är lyx. Det samma kan sägas om bilar, kläder och allt annat. Men här vilar en fara i product placementavtal. Ta bilar som exempel. En Ford eller Volvo blir inte en prestigebil för att James Bond kör den. Däremot tunnas Bondkaraktären ut när man kompromissar med hans exklusiva smak

Exotiska platser är en annan ingrediens som Bondfilm-makarna värnat om. Men det har också orsakat dem bryderi. Världen har krympt betänkligt under de 50 år Bondfilmerna producerats. Idag går det charterresor till det som en gång var exotiska resmål. I jakten på spektakulära resmål har James Bond skickats ut både i rymden och till nordpolen. Filmmakarna tycks ändå ha avfärdat det spåret som en återvändsgränd. Däremot går det fortfarande att hitta spännande miljöer. Filmmakarna har också börjat återanvända gamla resmål. Istanbul och Venedig för att ta två exempel.

”Bondbrudarna” hänger naturligtvis med. Lika snygga och lika eleganta som alltid. Men de har gått från att vara dubbade baddräktsmodeller till kvalificerade medarbetare. Men oavsett om de jobbar för MI6 eller motståndarna faller de förr eller senare för James Bonds charm. Så ska det vara och så är det för det mesta i Bondfilmerna. Jag kan inte påminna mig något undantag.

Det som blivit mer och mer av en bristvara i Bondfilmerna är snabbtänktheten, slagfärdigheten och självdistansen. James Bond möter motståndare med överlägen styrka eller överlägsna arsenaler. Att han ändå vinner striderna beror på att han förmår utnyttja situationen, platsens beskaffenhet och använder saker i sin omgivning som vapen. Med Daniel Craig i rollen som Bond har han blivit starkare och mer stryktålig men mindre smart.

Ingen Bond-skådis har lyft ögonbrynet lika högt som Roger Moore men frågan är om Daniel Craig har lyft det en enda gång i sin Bondgestaltning. Jag tycker att Craig gör en bra och trovärdig Bond men inte får han några snabba repliker att leverera och glimten i ögat ser man inget av. Jag hoppas att Skyfall innebär en vändpunkt.

Skurkarna har också förlorat lite av sin särart och sin storslagenhet. En James Bond-skurk strävar inte efter personlig rikedom. En James Bond-skurk strävar efter världsherravälde. James Bond-skurkar omger sig med medarbetare med besynnerliga kompetenser och bisarra metoder.

Om Bond faller för kvinnornas charm eller om han har ett tvångsmässigt behov av att förföra kvinnor är ointressant, åtminstone för filmen. På samma sätt är hans relation till chefen ointressant. James Bond har inte något intressant djup i sin personlighet. Han är ytlig. Han ska vara ytlig. Han ska avfärda alla försök att analysera honom med en kvickhet och en Dry Martini.

SvD lägger ned sin Ipad-tidning

Att publicera en tidskrift som bara är tillgänglig på en teknisk plattform är ingen lysande idé. Därför är det heller inte förvånande att SvDs Ipadmagasin Insikt inte blev ett år gammal. Frågan är varför man ens kommer på en sån tanke.

Svaret finns kanske i den Apple-förhärligande teknikblindhet som en ganska stor skara användare av Apple-produkter hänger sig åt. Jag pratade med en företagare som arbetar med streamad video i somras. Under samtalet ville han visa några exempel och tog fram sin mobiltelefon. En Samsung. Jag frågade om han var nöjd med modellen eftersom jag själv funderar på att skaffa en ny. Han misstolkade nog frågan eftersom han svarade:
– Iphone är nog bra, men jag vill inte vara en del av sekten.

Och nog vilar det lite av sekt över de mest hängivna apple-användarna. Det tycks finnas de som tror att Apple och Steve Jobs uppfunnit såväl datorn som grafiska användargränssnitt, mp3-spelaren och surfplattan. Sen finns en annan skara som vet att Apple nästan alltid varit tvåa på bollen men som hävdar att deras version av saker är bättre än allt annat.

Jag ska inte förringa Apples produkter. Där finns både design och prestanda. Jag var själv en mycket nöjd Macanvändare på det sena 80-talet och tidiga 90-talet. Då fanns det inget som kunde mäta sig med deras produkter på konsumentmarknaden. Jag blev något av en Apple-apostel och det var med sorg i hjärtat jag tvingades in i PC-träsket av en oförstående arbetsgivare. Men utvecklingen har gått framåt och idag kan jag inte se att Apples produkter är bättre eller mer lättanvända än de med Windows eller Android som operativsystem.

Ett ”återfall” i Appleanvändande för några år sen blev en besvikelse. Den första generationen Iphone lämnade mycket i övrigt att önska. ”Apple-systemets” diktatoriska tendenser att organisera innehållet efter eget skön är också oerhört irriterande.
Min nya favorit bland operativsystemen är Ubuntu som med varje ny version blir mindre nördig och mer konsumentfähig.

Det är min syn och mina preferesenser. Med andra värderingar blir favoriterna bland produkter och operativsystem andra. Och till all lycka kan många av oss i den rika i-världen välja det som passar oss. Och vi väljer olika. Det tycks SvD ha betalat dyrt för att lära sig.

Den fruktade bomben som tidiga Macanvändare visste betydde att datorn hängt sig och värdefullt arbete gått förlorat om man inte sparat flitigt under arbetet.

SAAB laddar för framtiden

Bakänden på en bil med en stor elkontakt i förgrunden.

Bakänden på en bil med en stor elkontakt i förgrunden.
National Electric Vehicle Sweden, NEVS, ser ut att vara en bra framtid för SAAB. Elbilar andas framtid och avancerad teknik. Värden som Saab alltid strävat efter att förknippas med.

Personbilstillverkaren Saab har alltid framhållit släktskapet med flygplanstillverkaren Saab. De första Saabarnas design med lågt luftmotstånd utvecklades av samma ingenjörer som tidigare utvecklat flygplan. Men sedan dess har det som är gemensamt med flygtillverkning och -utveckling blivit mindre. Ändå har Saabs bilar många gånger varit tidiga med nyheter. De har alltid varit framhjulsdrivna. Idag tillverkar alla utom ett fåtal biltillverkare framhjulsdrivna bilar. Saab var bland de allra första med turbo i personbilar. Idag är det bilindustrins främsta teknik för att öka effektuttaget ur motorer. Saabentusiater kan göra listan lång. Och även om mycket på den listan blir bil-nördigt har Saab lyckats behålla en image som “ingenjörsbil” med smarta lösningar och lagom avancerad teknik för en sportig familjebil.

Att Saab nu ser ut att bli elbilstillverkare är en logisk fortsättning. Elbilar är nästa smarta lösning. Elbilar är det gröna bilister sätter sitt hopp till. Och bilisterna blir allt grönare. Även om Saab också kommer att producera bensin- och dieselbilar kommer elbilsproduktionen att vara en profilprodukt. Det finns få elbilstillverkare och det är få traditionella biltillverkare som tillverkar elbilar. Med elbilar har Saab alla förutsättningar att stärka sin teknikprofil.

Att NEVS inte är intresserad av de gamla GM-bilarna är förståeligt och smart. Genom turerna runt Saab har GM visat sig vara oerhört rädda för att någon skulle kunna producera och sälja deras bilmodeller bättre än de själva. Kanske förståeligt eftersom det vore rätt genant för en av världens äldsta och största biltillverkare. Ett samarbete med GM skulle innebära en överhängande risk för att biljätten ständigt skulle försöka lägga krokben för Saab.

Imagemässigt är det också smart. GM representerar själva motsatsen till Saab. Den amerikansk bilkultur som GM är rotad i utmärks inte av nytänkande vare sig designmässigt eller teknologiskt. Ett samarbete med GM skulle innebära att man tvingades ägna tid och kraft åt att visa att man inte gjorde typiska GM-produkter. Saab var alltid tvungna att framhålla att ingenjörerna i Trollhättan skulle sätta sin prägel på bilarna. Alfa Romeo hade samma problem när man byggde bilar baserade på GMs bottenplattor.

Summa summarum kan alla vi som gillat Saab hoppas på nya spännande bilmodeller. Men det känns ändå som att man behöver reservera sig lite. Det har ju sett hoppfullt utnågra gånger tidigare också…

Är den brända bocken bra för Gävle?

Expressen 2 december 2011

I år brann bocken i Gävle redan den 2 december. Jag hann inte ens ta reda på vad spelbolagen erbjöd för odds för att den skulle brinna innan jul. Det är utan tvekan så att bocken “satt Gävle på kartan”. Bocken och dess ovissa öde innehåller mycket som gör det till en bra story för nyhetsmedia. Och inte bara i Sverige. Den uppmärksammas också utomlands och inte så få kollar in den på webben. Man kan dock fråga sig vilken nytta Gävle har haft av denna uppmärksamhet.

Varje år sedan 1966 har köpmännen på söder i Gävle låtit ställa upp en stor halmbock. Bocken har de flesta år gått upp i lågor, trots försök med impregnering och bevakning för att förhindra det. Normalt sett är en händelse som upprepas för 45:e gången inte en nyhetshändelse. Men när en ny bock ställs upp i Gävle är det en nyhetshändelse. Orsaken är naturligtvis den ovissa utgången. Hade brännandet av bocken varit en organiserad händelse dagarna efter jul hade det inte varit intressant. Men nu kan man inte veta om bocken får finnas till jul eller om den kommer att brinna innan det.

Att Gävleborna har delade meningar om hurvida det är bra att bocken brinner eller inte är ytterligare en krydda i berättelsen. Konflikter är aldrig fel när det handlar om nyheter. Det finns också inslag av kampen mellan gott och ont i berättelsen om bocken. Köpmännen anstränger sig för att hitta effektiva sätt att skydda sin bock. Impregnering, övervakning med webkameror och staket. I år hade man planerat att dränka bocken i vatten som skulle bli till is. Men det varma vädret satte käppar i hjulet för planen. Bockbrännarnas uppfinningsrikedom står inte bockbyggarnas efter. Kan man inte komma fram till bocken kan man tända eld på den med brinnande pilar från pilbågar. Häromåret hade bockbrännarna enligt uppgift också hackat webkamrorna så att bilderna därifrån uppdaterades så sällan att man hann tända på mellan uppdateringarna.

Trots publiciteten tror jag inte att någon PR-konsult skulle våga föreslå ett liknande upplägg. Det är för många osäkra faktorer inblandade – tänk om ingen satt eld på bocken. Det tog dessutom tid innan det blev en nyhet med någon spridning. Sådan uthållighet har nästan ingen som hungrar efter publicitet.

Men det viktigaste skälet till att ingen PR-konsult bör föreslå något liknande är att nyttan med publiciteten är tveksam. Har bocken lett till fler företagsetableringar i Gävle? Har bockpubliciteten gynnat turistnäringen? Har ens allmänhetens bild av Gävle påverkats av publiciteten? (Och i så fall hur?) Har det bidragit till ökad självkänsla hos Gävleborna?

Jag tror att svaret är nej på alla frågorna. Men bockbränningen är inte unik ur den aspekten. Publicitet i all ära men det gäller också att ta vara på det intresse eller den uppmärksamhet den genererar. Att planera bortom publiciteten är minst lika viktigt som att planera för den.

Vart tar SAAB vägen?

Saab 93b 1959 års modell. Foto: Martin Bergstrand

Det tycks vara klart att kinesiska företag köper biltillverkaren SAAB. Frågan är vart SAAB nu tar vägen – både tillverkningen och varumärket.

Personligen trodde, hoppades, jag länge att SAAB skulle hitta nya ägare som kunde återuppta produktionen. Men de senaste veckorna har jag inte trott att det skulle bli verklighet. Istället hoppades jag på en annan framtid för SAAB. Jag föreställde mig att företagets tillgångar skulle styckas i en konkurs och hoppades att något företag skulle köpa varumärket och starta tillverkningen av en riktig sportbil med namnet SAAB.

Tillverkningen
Nu får SAAB kinesiska ägare, liksom Volvo tidigare fått. Precis som när Volvo såldes till Kina spekuleras det nu i om tillverkningen kommer att fortsätta i Sverige. Vid ett första påseende kan det vara svårt att se varför kinesiska företag skulle vilja tillverka bilar i Sverige när de rimligen kan göra det mycket billigare i Kina. Man ska inte överdriva det know-how som finns i monteringsverkstäderna. Det man kan där, kan man också lära sig i Kina.

Men om de nya ägarna är intresserade av att sälja bilar i Europa är det inte så dumt att ha tillverkning där. Trollhättan ligger i och för sig inte särskilt centralt ur ett europeiskt perspektiv men det ligger betydligt närmare än Kina. Men att bilar för den växande kinesiska marknaden skulle tillverkas i Trollhättan kan man rimligen glömma.

Utveckling
Utvecklingen av nya bilmodeller antas allmänt innebära både att det finns ingenjörskompetens och att det utvecklar och attraherar sådan. Att utvecklingen fortsatt sker i Sverige brukar därför ofta framhållas som viktigare än själva tillverkningen. Detta ur något slags strategiskt nationellt och regionalt perspektiv. Om kineserna delar den uppfattningen är det rimligt att tro att utvecklingen flyttas till Kina i den utsträckning och i den takt det är företagsekonomiskt motiverat.

Varumärket då?
Jag vet ingenting om den kinesiska bilmarknaden, annat än att den är stor och växande. Det är naturligtvis grunden för de nya ägarnas intresse för SAAB. Det innebär också att SAAB förr eller senare kommer att sälja fler bilar i Kina än i resten av världen. Utvecklingen av nya modeller kommer att styras av den kinesiska marknadens efterfrågan. Om SAAB inte tillverkar olika modeller för sina olika marknader kommer varumärket SAAB att formas av bilar som utvecklas för den kinesiska marknaden. Frågan blir då om man satsar på en lyxbil eller en folkbil. Mitt intryck är att bilar från “utländska” tillverkare riktas mot lyxbilsköparna i Kina.

Men inte heller på en stor marknad som den kinesiska lär det inte finnas plats för hur många lyxbilstillverkare som helst. Med tiden kommer de att behöva profilera sig inom segmentet eller tillverka bilar för massorna. Kanske kan jag då hoppas på min riktiga sportbil av märket SAAB.

GT/Expressen om affären
Aftonbladet om affären
SvD om affären
DN om affären

Tidningen Resumé intervjuar motorjournalisten Håkan Mattson som säger att han inte tror att de nya ägarna är intresserade av varumärket SAAB, som han menar är extremt misshandlat och övervärderat. Personligen undrar jag dock om det inte har ett värde på den kinesiska lyxbilsmarknaden just för att det är ett utländskt varumärke. Det är rimligen också en tillgång att ha en lång och delvis innovativ historia som biltillverkare när man ska etablera sig på en ny marknad.

Dagens Media intervjuar varumärkeskonsulten Christian Ihre som är inne på samma linje som jag:
– Det verkar som att konsumentlogiken är att bilens arv och ursprung är det viktiga, snarare än vem som är ägare, säger han till Dagens Media.

Jag har tidigare skrivit om GMs brister i kommunikationen vid försäljningen av SAAB
och om att siten 24/ Wall Street har SAAB med på sin lista över varumärken som kommer att dö under 2011

”Doers” snackade på TEDx Almedalen


Twingly och Greatness PR förtjänar en eloge för sina välarrangerade TEDx i Almedalen både i år och förra året. I år var temat ”Doers” med Anna Sterner, Martin Frey, Britt-Marie Ahlenius, Per Cromwell, Sara Damber och Nils Landgren som talare.

Både Anna Sterner (Tidningsutgivarna) och Frey (Blocket) varvade berättelser om vad de gjort med reflektioner över vad som kännetecknar en doer och hur det yttrar sig i handling. Efter deras båda framträdanden började konturerna av en doer avteckna sig. Själv fångade jag upp ett och annat som jag tror kan stärka mina egna doer-sidor.

Britt-Marie Ahlenius berättade också om sin egen karriär. Helt klart har hon åstadkommit mycket och dessutom låtit tala om sig. Men med någon timmes distans till hennes anförande är det nog en annan egenskap som framträder tydligare än just den dådkraft man förknippar med en doer: Envishet. Ahlenius berättelse om hur hon förändrat Riksrevisionen under stort motstånd präglas av uthållighet, tålamod och envishet.

Ahlenius förvånade åtminstone mig när hon sa att hon tror att det som gör en doer är medfödda egenskaper i hjärnan. Samma eller liknande egenskaper som finns i hjärnan hos de som får sina kickar när de söker fara. Jag delar inte hennes uppfattning, för vad den nu kan vara värt. Några må ha bättre förutsättningar än andra att bli doers men jag tror att det är fråga om en inställning och om metoder och arbetssätt.

Per Cromwell, från kommunikationsbyrån Studio Total, hade stuvat om sitt vanliga anförande för att göra det roligare för oss. Det var förmodligen ett misstag. För den som argumenterar att berättelsen är det centrala i kommunikationen blir det naturligtvis besvärande att den egna historien hackar. Vi fick höra om byråns mest kända berättelser. Den när Gudrun Schyman eldade upp 100 000 kronor i Almedalen förra året och om Kulturpartiet för ytterligare några år sedan. Vi fick också veta att byrån föreslagit ett bryggeri som ville lansera ett nytt öl att man skulle hyra helikoptrar och legosoldater och flyga till Lybien och slå en ölflaska i huvudet på Kadaffi.

Sara Damber, initiativtagare till Friends och Playing for change, berättade engagerat om sina egna upplevelser som ledde fram till bildandet av Friends och om andra doers hon träffat som genom egna initiativ bidrar till att göra världen till en bättre plats. Det centrala budskapet, som jag uppfattade det, är att var och en har makt att förändra. Några egna reflektioner kring vad som utmärker en doer gjorde hon inte. Men kanske är det så enkelt att en sann doer hellre gör än reflekterar över görandet.

Nils Landgren bjöd på sitt livs historia i kondenserat format. Också här är det en berättelse om någon som gör saker som inte alla andra gör. Och som gör dem trots att omvärlden är oförstående eller hånande. Att välja trombon som instrument i barndomens Degerfors, att bli musiker istället för att arbeta på bruket, att bli kapellmästare trots att han spelar trombon, att bilda ett band med två trummisar, en kontrabas och en trombon… Med Nils Landgrens närvaro, hjärtlighet och öppenhjärtlighet blir det en inspirerande och varm berättelse.

Men Nils Landgrens dådkraft har inte inskränkt sig till den personliga sfären. Han berättade också om sitt arbete tillsammans med Läkare utan gränser som bland annat inneburit konserter i slummen i Nairobi. I det sammanhanget knöt han också an till Per Cromwells anförande genom att säga att för de 100 000 kronor Schyman eldade upp hade 200 barn fått mat så de levt till vuxen ålder.

Som kronan på verket avslutade Landgren med att spela ett medley med Ack Värmeland du sköna och Mission Impossible-signaturen medan han plockade isär sin trombon och sen ihop den igen. Därpå som extranummer ”Vem kan segla förutan vind” där publiken överraskade med att sjunga med.

– – –
(Nils Landgren raljerade lite över det engelska uttrycker doers, som han gav ett riktigt närkingskt uttal när han sa ”Jag är en doers”. Direkt översatt blir väl doer närmast ”görare”. Men att säga ”jag är en görare” låter barnsligt. På svenska vill vi gärna att våra substantiv ska vara lite mer avancerade än något ett barn hade kunnat hitta på. Engelsktalande verkar inte vara lika känsliga. Därför tvingas vi hålla till godo med uttryck som ”handlingskraftig människa” eller möjligen ”dådkraftig människa”.)

Saab, Nokia och Sony Ericsson på lista över dödsdömda varumärken

Siten 24/7 Wallstreet listar varje år 10 varumärken de tror kommer att dö under året. De är inte överdrivet träffsäkra. Av de på förra årets lista är sju fortfarande kvar. Att årets lista upptar Saab och Nokia känns väl inte helt gripet ur luften. Att Myspace finns med på listan är inte heller en stor överraskning. Från att ha varit på allas läppar hör man nu nästan aldrig talas om Myspace. Själv har jag nästan slutat använda tjänsten. Listan publicerades för drygt en vecka sen. Häromdagen såldes Myspace för 35 miljoner dollar. Var det en dödsstöt? Den som lever får se.

Mer förvånande, åtminstone för mig, är att hitta Sony Ericsson där men kanske är det så att de har en mycket starkare position på den svenska marknaden än i resten av världen. De övriga varumärkena på listan (som har en tydlig amerikansk slagsida) är Sony Pictures, Soap Opera Digest (nån som vet vad det är?), American Apparel, Sears (eller Kmart), Kellogg’s Corn Pops och A&W (en till okändis).

Listan finns här