Min gode vän Magnus Ljungkvist är en av upphovspersonerna till S2013, en site för diskussioner om socialdemokraternas politik inför kongressen 2013. Den kongress som ska lägga fast den nya politiken. Jag tycker det verkar vara ett utmärkt initiativ.
Men den socialdemokratiska förnyelseprocessen verkar bakvänd för mig som utomstående. Först väljer man en ny partiordförande, sen stakar man ut den politik han förväntas föra. Att det är så är nu inte S2013s fel men det är rimligen ett problem för dem.
Den nye ordföranden börjar, som vi sett, sitt ordförandeskap med att skräddarsy den politiska ledningen i sitt parti. Talespersoner och gruppledare i riksdagen byts ut. Jag förmodar att det är för att få personer som delar hans syn på viktiga politiska frågor som ligger bakom. Att det inte handlar om personkemi utgår jag från. Att det skulle handla om att utse röstmagneter tror jag inte heller. (De nyutnämnda får förlåta mig för denna slutsats. Det är inte illa menat.)
Hur går det om den nya partiordföranden inte gillar den nya politiken? Ska man byta partiordförande igen? Ska man låta partiordföranden ha vetorätt? Ska partiledaren lojalt föra en politik han inte sympatiserar med?
Gissningsvis blir lösningen kompromisser mellan ordförandens och partiets syn på vilken politik som ska föras. Det finns då en uppenbar risk att partiets politik inte blir särskilt tydlig. Och om man får tro S2013 är det otydlighet som varit den socialdemokratiska politikens brist. “Två valförluster visar att det socialdemokratiska alternativet varit luddigt för väljarna” skriver man på Newsmill.
S2013 om sig själva på Newsmill
by 