Jag kunde inte låta bli att köpa en liten fin anteckningsbok med en gammal världskarta på omslaget.
– Litet praktiskt format. Den kan man ha med sig i kavajfickan, sa jag. Fast jag tänkte nog mest bara “Fin anteckningsbok. Den vill jag ha”.
Väl hemma inser jag att det var ett rätt onödigt inköp. Precis som de där trevliga anteckningsböckerna med mollskinnspärmar. Det är ett rent nöje att skriva i dem med en reservoarpenna. Men det är opraktiskt, som nöjen ofta är.
Att ha med sig en anteckningsbok när man har en telefon som man kan göra anteckningar i är onödigt. Det tar bara plats i fickorna. Reservoarpennan må vara ett nöje att skriva med men också den är opraktisk. Den får stanna hemma och göra tjänst vid skrivbordet, då och då.
Nä, telefonen vinner varje gång. Och än en gång tvingas jag inse att mina anteckningsböcker och min penna är museiföremål. Synd men sant.
Eftertanke: När jag idag var ute på lunchen och skulle göra en anteckning insåg jag att anteckningsboken och pennan har en fördel. Solen sken, anteckningsboken låg i innerfickan men pennan hade jag glömt! Fram med telefonen och anteckna. Men först var jag tvungen att uppsöka skugga. För i solsken lyser telefonens skärm inte tillräckligt starkt.
by 