Kan jag få tre timmar av din tid?

En man i hatt lyssnar till partiledartal i Almedalen.
En man i hatt lyssnar till partiledartal i Almedalen.
Partiledartalen drar alltid stor publik. Andra arrangörer får anstränga sig mer för att hitta sin publik.

Almedalsveckan. Politiker och opinionsbildare, men mest av allt är det kommunikationsproffsens vecka. Därför blir jag förvånad när jag stöter på arrangemang som går så på tvärs mot vad alla kommunikatörer vet. 3 392 evenemang ordnas under 88 timmar.*) Hur klokt är det då att arrangera ett evenemang som varar i tre timmar? Anar man en viss hemmablindhet?

Man behöver inte vara någon mästerlig kommunikationsstrateg för att inse en sak: Man gör det onödigt svårt för sig när man bjuder in till tretimmarsevenemang. Särskilt när tid är en ovanligt snål resurs och konkurrensen om uppmärksamheten extra stor.

Ändå finns tretimmarsevenemangen i programmet. Världsnaturfonden, Stockholm Water Institute och Stockholm Environement Institute ordnar seminariet ”Nej tack, jag är nöjd med min tjock-TV! Är nöjda människor farliga för samhällsekonomin?”. Det börjar 10:30 och slutar 13:15, så det når inte riktigt upp till 3-timmarsribban. Lyckligtvis serverar man också lunch så själva seminariet är förmodligen inte mer än två timmar.

Mat och mingel
Naturskyddsföreningen och Ekologiska Lantbrukarna vill lägga beslag på sina intressenter mellan 16:00 och 19:00 för att lyssna på ”Sverige får fler och fler ekokonsumenter – men varför får vi inte fler ekoproducenter?” Också här döljer sig en måltid och mingelmöjlighet inom tidsramen. Så paneldebatten varar förmodligen inte längre än två timmar här heller.

Genusföretagarna och Diversity Partners diskuterar ”Mångfaldssamhället – hur samverkar vi mot främlingsfientlighet?” mellan 08:00 och 11:00. Eftersom det ingår förtäring, enligt programmet, får man förmoda att deras morgonpigga deltagare får frukost innan de bänkar sig för att lyssna på två timmars diskussion.

“Predikar för de redan frälsta”
Jag lovar att detta inte är ett koncept som lockar någon som inte redan har en uppfattning i de frågor som avhandlas. Om jag är lite nyfiken avsätter jag inte tre, eller ens två, timmar av min tid.

Men jag tror jag förstår hur det kan bli så snett. För att få en allsidig belysning bjuder man in många till panelen. Och så tänker man att man ska vara snälla mot paneldeltagarna och låter de få 15 minuter var som inledning. Sen ska de diskutera också. Så får man lägga till tid för en frågestund och plötsligt var det svårt att klämma in allt på två timmar.

Världens största utmaningar
Motsatsen står Linköpings universitet för. ”Världens största utmaningar” avhandlas på en halvtimme! (10:00 -10:30)

Det är en utmaning. Vem som helst förstår att ämnet är för stort för att klaras av på så kort tid. (Redan det gör mig nyfiken). Men inte ens relativt avgränsade frågeställningar som nöjda människors eventuella farlighet för samhällsekonomin eller hur man samverkar mot främlingsfientlighet går att utreda på två timmar. Universitets approach verkar därför långt mer fruktbar. Bjud på ”food for thought” som kan leda till fortsatt engagemang. Och kräv ett minimum av deltagarna tid. Då får man fler deltagare.

Almedalsverkan börjar på söndag (29/6) och pågår till och med söndagen därpå (6/7). Det här inlägget får väl karaktäriseras som ”uppsnack” om jag lånar en term från TV-kanalernas fotbollsstudior.


*) Om man räknar med att en dag i Almedalen varar mellan 08:00 till partiledartalets början 19:00. Under Almedalsveckan 2014 arrangeras 38,5 evenemang i timmen. Det betyder att ett evenemang i genomsnitt skulle behöva vara drygt en och en halv minut för att en person skulle kunna delta i alla. De skulle dessutom behöva vara på samma plats för att eliminera transporttid. Inte nog med det. De skulle behöva följa direkt på varandra utan någon paus.

På var sin sida av Almedalen

Mediedebatt TUPå ena sidan av Almedalen håller Tidningsutgivarna och Medievärlden paneldebatt “Ska pressavdelningarna få sabotera journalistiken”. Där får Carl Bildt och hans mediestab kraftig kritik. På andra sidan Almedalen sitter Carl Bildt själv samtidigt tillsammans med Mona Sahlin och Per Schlingmann och intervjuas om valrörelser av TV4.

Det om något är väl en illustration till den demokratiska funktion Almedalsveckan har.

Om man vill kan man också tycka att det är en illustration till det betydelselösa i den upprördhet som panelen i TU-debatten ger uttryck för. Carl Bildt kan göra journalistkårn hur upprörd som helst, de vill fortfarande intervjua honom.

Men för den som känner sig frestad att annamma Carl Biltds attityd i medieumgänget finns det skäl att tänka två gånger. Carl Biltd har en sällsynt kombination av position och erfarenhet som gör att han kan komma undan med det han gör. Vi andra gör klokt i att vara ödmjuka och visa media respekt.

<aCarl Bildt-bild

Vinnare i Almedalen

Cykla en smoothieHalva Almedalsveckan har förflutit och det är väl egentligen på tok för tidigt att utse vinnare av något slag. Ändå dristar jag mig att utse vinnaren i min egen tävling där en bra idé slår en bra budget. Vinnaren blir Allmännyttan.

Årets Almedalsvecka är en rekordvecka i antal arrangemang och förmodligen också i antal besökare. Aldrig har det varit riktigt så trångt på Donners plats som i år. Dessvärre slås inga rekord när det gäller idéhöjden i arrangemang och opinionsbildning. Det mesta rymms i spannet från tråkigt till gediget.

Den typ av aktiviteter jag särskilt spanar efter i Almedalen har det varit glest med. Jag är intresserad av kombinationen bra idé – liten budget. Det brukar alltid finnas ett tiotal hyffsade exempel att glädja sig åt. Men i år det varit dåligt med det.

Länge trodde jag att jag skulle tvingas utse en poänglös och irriterande gitarrist till vinnare. Det går nämligen omkring en yngling med gitarr här i Visby. Han ställer sig bredvid talare vid arrangemangen och spelar gitarr, ja till och med vid musikkåren från Blekinge som spelar här några gånger per dag. Grabben lever på sin charm och fyrar av ett leende mot irriterade betraktare. Utdelningen är häpnadsväckande. De flesta, och särskilt damerna, smälter.

Störande element beskurenDet hela blir i slutändan ändå poänglöst och mest irriterande. Hade han haft ett budskap hade det varit en annan femma. Djärvt.Förmodligen fortfarande irriterande men inte längre poänglöst.

Allmännyttan och deras “Cykla en smoothie” räddar mig dock från nesan att behöva utse gitarristen till vinnare. De har en träningscykel som driver en mixer. Almedalsbesökarna kan antingen själva trampa och blanda sin smoothie eller låta någon av de båda tjejer som bemannar aktiviteten göra det.

Det är en aktivitet för att uppmärksamma allmännyttans energisparkampanj. Den är lågbudget, den “walks the talk”, den erbjuder besökaren något. Det är en vinnare.

Palmes postuma popularitet

Olof Palme i Almedalen

Olof Palme i Almedalen
Olof Palme i Almedalen. Foto: Hans Hemlin
Olof Palme är en socialdemokratisk ikon. Men hans stjärnstatus sträcker sig utanför hans parti. Varför, har jag då och då frågat mig. För oss som var med är det lätt att förstå att hans anhängare entusiasmerades och hans motståndare provocerades. Men hans status måste väl ändå vila på ett starkare fundament än så?

Så här 26 år efter sin död är han åter rubrikernas man. Nu är det en film som aktualiserat honom. Vad är det som gör att Olof Palme ständigt återkommer i medierna? Det ouppklarade mordet är naturligtvis en förklaring. Men han är inte bara ett mordoffer. Långt ifrån. Det är något mer som väcker vårt intresse. Frågan är om det är hans liv, hans person eller hans politik. Eller en kombination av dem.

Den ursprungliga texten blev alldeles för lång för ett blogginlägg. Till och med sammanfattningen blev ganska lång. Här kommer den:

Jag ställer mig frågan varför Palme fortfarande är populär eller åtminstone aktuell. Jag landar i att det handlar om hans personlighet.

Ingen röstmagnet
Han vann inga stora segrar i valen åt sitt parti. Tvärtom förlorade det regeringsmakten för första gången på 44 år under hans ledning. Med hans tillträde började socialdemokratins långa nedgång i valresultaten.

Satans mördare
Han var provocerande i vissa politiska uttalanden. Inte minst utrikespolitiska. Utrikespolitiskt kunde han både kritisera och stödja diktatorer. Vilka som stöddes och vilka som kritiserade var tydligt ideologiskt styrt. Han kunde fördöma i uppseendeväckande skarpa ordalag men också mer återhållet om än tydligt. Den varierande skärpan var sannolikt resultatet av realpolitiska överväganden.

Pappaledighetens pappa
Hans namn har ingen särskilt stark koppling till någon av de reformer som genomfördes under hans tid som statsminister. Flera av reformerna lever vidare än idag och var sannolikt inte särskilt kontroversiella när de beslutades. Tre av fyra beslutades under den s k lotteririksdagen där socialdemokraterna inte hade majoritet ens med stöd av kommunisterna. Viktigare beslut bör alltså ha haft stöd också av borgerliga politiker i riksdagen.

Det är hur som helst sällan hans namn förekommer i samband med de reformer som nämns som de viktigaste under hans statsministertid: Pappaledigheten, daghemsutbyggnaden, den fria aborten och särbeskattningen.

Socialismens sista suck?
Den stora inrikespolitiska kontroversen under Palmes tid var löntagarfonderna. Löntagarfonderna var kanske socialismens sista suck i Sverige. Ursprungligen ett LO-förslag som skulle föra över ägandet av de viktigaste industrierna till facket. När det nådde riksdagen efter att ha passerat det socialdemokratiska partiets kongress hade det mildrats. Men det var fortfarande ett starkt företagarfientligt förslag. Det röstades igenom i riksdagen men revs sedan upp när riksdagen åter fick en borgerlig majoritet.

Löntagarfonder har sedan dess varit stendöda. Ingen, utom möjligen SSU, har försökt blåsa liv i dem. Olof Palmes medarbetare Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”

Paradoxal personlighet
Det fanns många motsägelser i Olof Palmes person. Det tror jag är förklaringen till att vi fortfarande intresserar oss för honom. Andra har säkert varit eller är lika motsägelsefulla men få har varit lika offentligt exponerade under så lång tid som Palme. Därtill kommer ett antal ”affärer”, påstådda eller faktiska skandaler, som då och då får ny aktualitet genom nya fakta eller påståenden.

Politikern Palme kan inte mäta sig med kändisen Palme som förklaring till det långvariga intresset för honom.

Jag har ingen aning om detta är att slå in öppna dörrar eller om det möjligen är ytterligt provocerande. Jag har läst väldigt lite Palme-litteratur. Det här är helt enkelt min egen bild baserad på någon dags internetstudier av fenomenet Olof Palme.

Här följer den långa versionen för den som orkar:

Palmes val
Någon röstmagnet var han inte, Olof Palme. Han blev partiordförande och statsminister efter ett rekordval där hans parti fått 50,1 procent av rösterna. Men med hans första val som statsminister började socialdemokratins popularitet dala i riksdagsvalen. För att hitta ett valresultat som var sämre för socialdemokraterna än Olof Palmes bästa valresultat måste man gå tillbaka till 1956. Då fick socialdemokraterna 44,6 procent av rösterna. Tittar man på hans sämsta resultat, 42,7 procent i valet 1976, får man gå tillbaka till 1932 för att hitta sämre siffror. Då fick man 41,7 procent.

Man kan naturligtvis tänka sig att han hade en positiv påverkan på sitt partis röstetal och att det hade gått ännu sämre utan honom. Men förklaringen till hans ikonstatus bland socialdemokrater är inte så enkel som att han ledde partiet från valseger till valseger.

Men vad har gett honom denna stjärnstatus bland svenska politiker? Är det hans politiska reformer? Vilka var de?

Söker man på nätet får man leta ett tag innan man hittar några svar på den frågan. Vid sidan av mordet på honom är det framför allt hans utrikespolitiska ställningstaganden som står i fokus. Så varför inte börja med dem.

Satans mördare
Det står tämligen klart att hans ställningstaganden men framför allt vassa formuleringar satte Sverige på kartan. I den diplomatiska världen är det något oerhört att en statsminister kallar ledningen i ett land (Tjeckoslovakien 1975) ”diktaturens kreatur” eller en diktator för ”satans mördare” (Spaniens Franco samma år). Lika anmärkningsvärt var det när han 1968 tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva demonstrerade mot USAs krigsinsats i Vietnam.

Jag tror inte man behöver ifrågasätta Olof Palmes ärlighet i dessa ställningstaganden. Men samtidigt kan jag inte frigöra mig från känslan av att det fanns realpolitiska hänsyn bakom vilka krig, vilka länder och vilka diktatorer som blev föremål för dessa vassa formuleringar.

Opinionen mot USAs krig i Vietnam var stark i stora dela delar av världen. Vid demonstationen 1968 var det tydligt. Liksom när Palme i ett tal 1972 lade till USAs bombning av Hanoi till en lista över kända krigsförbrytelser. Till och med i USA var stödet för kriget lågt. Enligt samtida gallupundersökningar stödde bara runt 35 procent landets befolkning dess militära insats i Vietnam. Stödet hade varit fallande under hela kriget. Det var med andra ord mer eller mindre riskfritt att ta i ordentligt 1968 och 1972. (Demonstrationen ledde dock till att de diplomatiska förbindelserna var frostiga under flera år.) När Palme talade om samma sak i Gävle 1965 var formuleringarna försiktigare.

Palme var tydlig i sitt fördömande av Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Men han undvek provocerande uttalanden av de slag han använde om Franco och Husák, liksom liknelser som den i ”Hanoitalet”. Kanske är det skillnaden mellan Palmes retorik modell 68 och 75 som är förklaringen. Men förmodligen är det ett klokt beslut fattat i ljuset av det potentiella hot Sovjetunionen utgjorde mot Sverige. Ett hot som USA, Spanien eller Tjeckoslovakien aldrig utgjort.

Varför kritisera Tjeckoslovakien men inte Östtyskland? Stavas svaret handelsrelationer?

Helt klart fanns det också ideologiska skygglappar. Varför Franco men inte Fidel? Varför vara för en turistbojkott mot Spanien men åka på officiellt besök till Kuba? Hur kunde Palme i ett gemensamt uttalande med Fidel Castro kalla de Röda Khmerernas maktövertagande i Kambodja ”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”?

Helt säkert gjorde sig Palme och Sverige namn i många länder i tredje världen. Hur väl detta engagemang gick hem här hemma är mer osäkert. Biståndsfrågor och frihetskamp i avlägsna delar av världen var inte stora frågor hos allmänheten ens på 1970-talet. Dessutom var de socialistiska förtecknen på länder och organisationer som fick stöd inte okontroversiellt bland de som faktiskt engagerade sig i u-ländernas väl och ve.

I den utsträckning utrikespolitiken bidragit till Olof Palmes ställning som politisk stjärna i Sverige är det förmodligen utslag av olika former av stolthet över att en svensk spelat någon roll i internationell politik. Vi har inte så många seriösa pretendenter till sådana anspråk. Förutom Palme är det väl Dag Hammarskjöld och möjligen Carl Bildt.

Pappaledighetens pappa
Då återstår det inrikespolitiska fältet. Vilka betydelsefulla politiska reformer genomfördes under Palmes tid? Är några av den digniteten att det kan förklara Palmes stjärnstatus?

För mig fanns inga självklara sådana reformer. Efter lite letande på nätet hittar jag några reformer som återkommer. Kjell Östberg, professor i historia, nämner i en intervju föräldraförsäkringen, daghemsutbyggnaden och den fria aborten. Anders Ferm lägger i en artikel i Fokus till särbeskattningen. På Olof Palmes minnesfonds website listar man ”lagar om anställningsskydd, arbetsmiljö, hälso- och miljöfarliga ämnen, styrelserepresentation, studieledighet och förtroendemännens ställning.”

Det finns ingen anledning att göra sig lustig över lagar om hälso- och miljöfarliga ämnen, studieledighet eller förtroendemännens ställning men det är knappast frågor där en politikers engagemang får honom att framstå som en stor statsman.

Föräldraförsäkring, daghem, fri abort och särbeskattning då? Jo. Där döljer sig större förändringar än man kanske tror. Särskilt om man ser den som helhet.

Särbeskattningen som infördes 1971 innebär att gifta par beskattas individuellt. Innan dess lades inkomsten för ett gift par samman och de beskattades för halva inkomsten var.

Föräldraförsäkringen började som moderskapspenning1947. Reformen 1974 innebar att ersättningstiden ökades från 90 till 180 dagar. Men framför allt gav den nya föräldrapenningen också pappor rätt till ersättning.

Förskolelagen 1975 innebar att alla sexåringar samt barn från fyra år med “fysiska, sociala, språkliga eller andra handikapp” skulle garanteras plats på förskola.

Den abortlag som antogs av riksdagen 1975 ger, enligt Wikipedia, ”den gravida kvinnan rätt att i varje situation själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan.”

Till min förvåning framstår Olof Palmes politiska gärning på det nationella planet som en insats för jämställdheten mellan könen. Särskilt för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta. Idag är principerna inte kontroversiella. Det vore intressant att se hur det var när besluten fattades. Men jag hittar inga lättillgängliga uppgifter (dvs på nätet).

Men jag konstaterar att besluten om föräldraförsäkringen, förskolelagen och abortlagen fattades på den s k lotteririksdagens tid, när socialdemokraterna inte hade majoritet tillsammans med kommunisterna. Det betyder att besluten antingen fattades med stöd av borgerliga politiker eller med lottens hjälp.
Det leder till en annan, lika förvånande, slutsats (om än möjligen förhastad). De mest betydelsefulla reformerna som genomfördes under den stridbare Palmes tid var inga djupt ideologiskt särskiljande beslut.

Socialismens sista suck?
Men så var det det där med löntagarfonderna.

Löntagarfonderna var från början ett förslag från LO som syftade till att föra över ägandet av den svenska industrin till fackföreningarna. 1971 beslutade LO på sin kongress utreda frågan. 1976 presenterades ett förslag som LO antog. LO och socialdemokraterna arbetade fram en modell som antogs av socialdemokraternas kongress 1978. När socialdemokraterna återkommit i regeringsställning lades en modifierad version av förslaget fram i riksdagen och röstades igenom i riksdagen 1983.

Om föräldrapenning, daghem och aborter inte var ideologiskt präglade frågor så var löntagarfonderna i högsta grad det. Det var det mest socialistiska förslag som sett dagens ljus i vårt land. I alla fall efter andra världskriget. Det privata ägandet av, åtminstone de viktigaste, produktionsmedlen skulle avskaffas.

Förslagen väckte starka reaktioner, debatten blev livlig och demonstationer mot förslaget hölls på många håll i landet. Den största samlade uppemot 75 000 deltagare. (Som alltid är sådana siffror ifrågasatta).

Löntagarfonderna var inte Olof Palmes idé. Han fick det som en ovälkommen present från LO och partikongressen. Olof Palme var enligt flera källor emot förslaget. Hans finansminister Kjell-Olof Feldt var det. Förmodligen var många andra ledande socialdemokrater det också. Palmes rådgivare och FN-ambassadören Anders Ferm har skrivit att det ”var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier.”

Efter den borgerliga valsegern 1991 revs beslutet om löntagarfonderna upp. Löntagarfonderna var inte mer populära hos socialdemokraterna än att regeringen kunde träffa en uppgörelse med socialdemokraterna om saken. Men det var efter Palmes tid.

Löntagarfondsfrågan bör knappast ha bidragit till Olof Palmes popularitet på något håll. Det är rimligt att socialisationsivrarna blev besvikna över att förlaget vattnats ur när det blev proposition. Det bör också ha varit tydligt att Palme inte var någon större anhängare av förslaget. De som ogillade fonderna kände naturligtvis en måttlig värme mot den man som tog förslaget till riksdagen.

En paradoxal personlighet
Personligen blir jag rätt övertygad om att vårt intresse för Olof Palme inte bottnar i hans gärning som politiker utan mer i hans personlighet. Ser man till hans förda politik har jag svårt att se att han på något självklart sätt framstår som en stor samhällsbyggare, omvälvare eller ideolog. Ser man till hans person ser man på ett helt annat sätt en intelligent, vältalig, medvetet och omedvetet provocerande man med en för tiden ovanligt internationell utblick.

Men det är också en personlighet som bjuder på många paradoxer. Nästan ingen i hans samtid missade paradoxen i att han som kom från ett överklasshem blev företrädare för arbetarklassen. Att det var så svårsmält framstår som svårbegripligt. Men man ska komma ihåg att den sociala rörligheten var mindre på 1960-talet än den är idag.

Det finns också motsägelsefulla bilder av Palme som debattör. Många uppfattade honom som arrogant och vass. Andra berättar om hur han både lyssnat och ägnat mycket tid åt att argumentera för sin ståndpunkt. Jag gissar att det beror på om han hyste en förhoppning om att vinna över den han talade med till sin egen ståndpunkt eller inte.

Bilderna av Palme som gavs var också motsägelsefulla. En statsminister som bor i ett radhus i Vällingby, kör en liten Fiat till jobbet och hyr en enkel stuga på Fårö på somrarna å ena sidan. En statsminister som spelar tennis i Kungliga tennishallen med en arrogant, kedjerökande miljonär å andra sidan. För säkerhets skulle kanske man ska tillägga att tennis inte var någon folksport på den tiden.

Flera av de ”affärer” Palme var inblandad i dyker då och då upp igen på löpsedlarna. I IB-affären, bordellhärvan och Geijeraffären dyker det fortfarande upp nya fakta, påstående och vittnesmål. Sen finns det en rad obesvarade frågor på både det politiska och personliga planet som bidrar till intresset för hans person. Boforsaffären, Harvardaffären, Shirley Maclaine. Namn som ger näring åt spekulationer, liksom naturligtvis mordet i februari 1986.

Det finns andra människor som är lika motsägelsefulla som Olof Palme. Men få har haft samma centrala plats i politiken som han. Han stod i det politiska rampljuset under 30 år. Därför har hans motsägelsefullhet blivit något av en nationell angelägenhet.

Många planerar redan för Almedalen 2013

Människor och tält i Almedalen

Människor och tält i Almedalen
Almedalen. Hjärtat i svensk politik och opinionsbildning under en vecka varje år.
Trots att det är nio månader kvar till nästa Almedalsvecka är många redan igång med planeringen för Almedalsveckan 2013. 37 procent av de som hade ett arrangemang 2012 uppger att de är igång med planeringen för arrangemang 2013. Detta enligt Dagens Opinion som citerar en undersökning från företaget Netigate. Enligt samma undersökning kommer 81 procent av arrangörerna från 2012 att vara med också 2013.

Är det då någon mening med att vara i Almedalen? Mitt svar blir ja. Med tillägget: Om man har en tydlig idé om varför man är där. Varför ska man då vara där? Det finns som jag ser det fem goda skäl att vara i Almedalen.

Träffa politiker och andra beslutsfattare. Almedalen är utan jämförelse den bästa chansen att nå så många politiker och opinionsbildare som möjligt på så kort tid som möjligt. Också för den som verkar i Stockholm är möjligheterna mycket större än annars. De som är här är här för att träffa andra och höra vad de tycker. Öppenheten i Almedalen saknar motstycke också i vårt öppna samhälle. För den som bor utanför Stockholm är skillnaden ännu större.

Skapa debatt och sätta en fråga på agendan. Chansen att få en kvalificerad skara åhörare är kanske bättre i Almedalen än någon annanstans. De som är där är, som sagt, i hög grad där för att lyssna och lära. Men med 1900 arrangemang under åtta dagar är konkurrensen hård. Här gäller det att ha kvalificerat material att presentera. Nya fakta och undersökningar är nästan ett måste. Gammal skåpmat räcker inte. Man ska inte underskatta kändisfaktorn. Relevanta och gärna aktuella kändisar i panelen är ett plus. Men framför allt gäller det att vara ute i god tid. De du vill ska komma måste i god tid kunna planera in ditt evenemang i sin Almedalsagenda.

Skapa publicitet. Här gäller det att inte ha för höga förväntningar. Trots att de stora tidningarna och etermedierna är välrepresenterade i Almedalen producerar de flesta inte mer än ett par, tre kanske fyra artiklar eller inslag per dag från Almedalen. Och då är dagens partiledartal ett av de givna ämnena. Om resten av utrymmet är konkurrensen benhård. Publicitetsknepen är många och listiga. Men det är bara ett fåtal som ger utdelning. Man ska dock inte glömma att också bransch- och fackmedier är på plats. Där ser chanserna till publicitet annorlunda ut.

Synas i bloggosfären. Den sk “bloggosfären” frodas i Almedalen. Bloggare och twittrare med inflytande på det offentliga samtalet på nätet är välrepresenterade i Almedalen. Till skillnad från “gammelmedia” behöver de inte hushålla med spaltutrymme eller sändningstid. De öser på allt vad de orkar och jagar nyheter, åsikter och skvaller efter bästa förmåga. Man kan delta i Almedalen med målet att får sina åsikter refererade i bloggosfären eller för att knyta kontakter för framtida försök.

Förutom att veta varför man är i Almedalen skadar det inte att veta hur.

Mingel. Almedalen är känt för sina mingel. Ofta framställs det som att minglen och rosévinet som ofta serveras där är det egentliga skälet till att deltagarna åker till Almedalen. Mingelarrangemang är uppskattade och vem vet, kanske hade Almedalen inte varit lika välbesökt utan dem. Det finns hur som helst gott om dem under veckans första dagar. Mot slutet av veckan vill inte så många lägga sina mingel eftersom deltagarna börjar troppa av efter onsdagen.

Att arrangera ett mingel kan vara ett led i en strävan att skapa en allmän godwill för sin sak, ståndpunkt, organisation eller företag. Det kan vara värt att fundera över om man vill konkurrera med de stora minglen i början av veckan, som ofta är lite prestigefulla att delta i, eller erbjuda de som är kvar i slutet av veckan ett arrangemang. Humor och underhållning med politisk udd är publikmagneter i Almedalen. Risken med arrangemang av detta slag är att folk kommer dit, har trevligt och går därifrån utan att ha fått något budskap med sig.

Att delta i mingel är ett sätt att träffa de opinonsbildare och beslutsfattare man vill nå. Men det fungerar också bra att söka upp dem i samband med seminarier, tal och föreläsningar. Man ska inte heller glömma barerna och restaurangerna. Att stövla fram till någon mitt i middagen är naturligtvis inte sätt att skapa sympati för sin sak. Men med iakttagande av lite takt och ton kan man närma sig både ledande politiker, organisationsföreträdare och företagsledare.

30 juni-7 juli 2013 är det dags för nästa Almedalsvecka. Arrangemanget har vuxit år för år och 2012 hölls 1 900 seminarier under Almedalsveckan. Med åtta partier i riksdagen har veckan vuxit till åtta dagar, eftersom grundkonceptet är att varje parti har “sin” dag under veckan. Men åtta dagar är i mesta laget för de flesta. Helt klart avtar mängden besökare i slutet av veckan. Åtminstone har det varit så de senaste åren då måndag till och med onsdag varit de “heta” dagarna.

Dagens Opinion om Netigates undersökning

Medias älsklingar och hackkycklingar

Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012
Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012
Centerledaren Annie Lööf i Almedalen 2012

Vissa personer lyckas etablera en bra relation till massmedier medan andra redan från början hamnar snett i relationen. Det är inte alltid uppenbart varför. Annie Lööf har inte lyckats få till det ordentligt. Hon har inte blivit mediernas älskling. När hennes första ”affär” nu briserar hanteras den inte lysande. Priset riskerar att bli att hon blir en fullfjädrad hackkyckling.

I Almedalen i år var jag mycket angelägen om att ta en bild på Annie Lööf. Inte för att hon sade eller gjorde något som gav mig anledning att skriva om henne. Men det låg något i luften, något mellan raderna i medias rapportering. Något som sa mig att hon kommer att få det tufft med media. Eftersom jag skriver om massmedierelationer och krishantering anade jag att jag skulle ha nytta av en bild av henne.

En ny partiledare borde väcka nyfikenhet och skapa förväntningar i Almedalen. Men det var glest med det. Centerpartiets dag kom och gick. En ny profil presenterades, partiledaren talade och intervjuades. Men varken Centern eller Annie Lööf kunde hösta in några egentliga framgångar. På något sätt var det tydligt att Annie Lööf inte var en mediaälskling.

När Lööf nu tog en vidlyftig generaldirektör, för en av de rimligen minst betydelsefulla myndigheterna, i örat, skrev tidningarna att det gav henne möjlighet att visa handlingskraft. Mellan raderna var tidningarnas omdömen om henne inte positiva. ”Hennes första tid som minister har varit en sömnig historia” skrev t ex SvD.

Jag vet inte varför det inte har sagt ”klick” mellan centerledaren och medierna. Rent allmänt kan man säga att vissa egenskaper (eller beteenden) hos en person gör det lättare för media att gilla denne. Tillgänglighet är naturligtvis en nyckelfaktor, förmågan att uttrycka sig mediamässigt likaså. Det personliga bemötandet är också viktigt. Det är det i alla relationer.

Man tvingas konstatera att den diffusa ”personkemin” spelar en väldigt viktig roll i relationen till media. Carl Bildt och Anders Borg är två ministrar som av allt att döma lyckas skapa kemi i relationerna till media. Det betyder inte att de är immuna mot negativ publicitet eller granskning. Jag föreställer mig ändå att de har god nytta av denna kemi. Livet är fullt av val. Också journalisters liv. Kanske väljer man att granska någon annan före man väljer en ”bra” minister som ställer upp på intervjuer, går att nå för kommentarer och levererar uttalanden man gärna citerar. Kanske väljer man att granska den som är njugg och kort i tonen före den som är trevlig och tillmötesgående. Kanske. Journalister är, trots vad många tycks tro, också människor.

Men även om Annie Lööf varit en av medias kelgrisar hade hon knappast klarat sig undan den pågående affären med hennes egen representation. Den granskning som DN gjorde framstår, åtminstone med facit i hand, som en rätt självklar mediahandling. DN:s insats belönades också med ett saftigt scoop: Ministern som sparkade GDn för hennes representation har själv fifflat eller i alla fall slarvat med sin egen representation!

Vad nu Annie Lööf än kan ha gjort för ”fel” från början i sina mediarelationer, är hennes hantering av affären på väg att förvärra situationen. Någon har bestämt att partiledaren/ministern inte ska svara på frågor. Kommer det att göra att journalisterna tycker bättre eller sämre om Annie Lööf? Man behöver inte vara expert av något slag för att svara rätt på den frågan.

Varför hon fått det dåliga rådet är en intressant fråga. Men spekulationer runt svaret får anstå till en annan bloggpost.

Att misslyckas i Almedalen

Att vara på plats i Almedalen är ingen garanti för att lyckas.

Att ha ett evenemang i Almedalen betyder inte med automatik att man når viktiga beslutsfattare eller får igång en debatt. Almedalsveckan brukar bjuda på åtminstone några bra exempel på hur man kan få uppmärksamhet. En uppmärksamhet som sen i varierande utsträckning förvaltas förståndigt. I år har jag, när halva veckan gått, inte sett något som imponerat.

Däremot har jag sett mycket som är överraskande dåligt med tanke på att Almedalen är en samlingsplats för vad som borde vara en elit av svenska kommunikatörer. I avsaknad av sånt som imponerar är det frestande att peka ut misslyckanden. Men vad som är lyckat eller misslyckat beror på vilka mål man har. Eftersom jag inte vet vilka mål olika aktörer har för sina aktiviteter, vet jag strängt taget inte heller vad som är lyckat eller misslyckat. Jag har dock svårt att tro att den talare som håller ett anförande på ett folktomt torg i ett i övrigt myllrande Almedalen har lyckats. Och det är en reell risk man löper i Almedalen. Jag har sett det med egna ögon.

Med fler än 1800 programpunkter under en vecka blir konkurrensen hård om deltagarnas tid och uppmärksamhet. Hur många som planerar sin Almedalsvecka med det officiella programmmet i handen är inte lätt att veta. Men säkert är det många som använder programmet när de väljer vad de ska göra mellan sina självklara punkter. Med det i åtanke är det häpnadsväckande många arrangemang som har rena sömnpiller som rubrik.

Att ha en kader med “uniformerade” deltagare är ett sätt att väcka uppmärksamhet som jag skrivit gillande om tidigare. De förekommer naturligtvis i år också. Dessvärre tycks det vara så att ju mer uppseendeväckande utstyrsel, desto mindre tycks förmågan att svara på frågor och argumentera vara.

Att använda sig av kändisar är också ett grepp som fungerar i Almedalen. Här hämtas kändisarna med fördel från den politiska arenan. Men det går utmärkt att göra magplask i denna gengre också i en ankdamm som Almedalen. En Almedalstidning utgiven av en PR-byrå som ordnar ett antal seminarier under Almedalen lyckades enligt min mening få det förra språkröret Wetterstrand att framstå som lätt patetisk. Man förkunnar att hon nu gör come back i Almedalen – på ett seminarium om inomhusklimat! I själva verket har hon långt fler uppgifter här i Almedalen. Varav de flesta nog i allmänhet får anses röra större frågor.

Den smarta påverkarens nyckel till Almedalen


Politikertal, seminarier och debatter i all ära. Almedalens unika kvalitet ligger i möjligheten till informella möten och diskussioner. Mycket fokus ligger på några få prestigemingel. Men den som vill diskutera sina hjärtefrågor med beslutsfattare har många tillfällen även om man inte är inbjuden till rosévinsminglen.

Vilka mingel som står högst i kurs beror delvis på vilken bransch man är verksam i. Men eftersom så många i Almedalen är kommunikatörer av något slag blir några mingel med kommunikatörer och politiker de verkliga prestigeminglen. PR-byrån Primes rosémingel är en institution i Almedalen. I dag slingrade sig kön dit något hundratal personer lång längst Strandgatan. I morgon samlas omkring 900 personer i en av Visbys vackra kyrkoruiner för Makthavare.ses mingel. Också det en institution sedan några år. I förrgår var det PR-byrån Grayling som samlade kommunikatörer och namnkunniga politiker som Filippa Reinfeld och Tobias Billström.

Dagens Medias mingel samlar med sina politiker-DJ:s också lite politiker men mest partysugna mediamänniskor. Men den som inte lyckats få en inbjudan till prestigeminglen behöver inte gråta sig till sömns för det. Förlusten kan begränsas till två glas gratis rosévin. Visserligen går det att knyta kontakter effektivare när många är samlade men alla som är på dessa mingel är också med på debatter och seminarier.

Den som går igenom programmet för Almedalen kan göra en lista över människor man vill prata med. Sen är det bara att besöka de evenemang de medverkar i. Många av dessa har ett regelrätt mingel efter. De flesta har i alla fall en paus i programmet som ger tillfälle till samtal. Det fina med Almedalen är att talare och paneldeltagare sällan skyndar sig iväg när deras programpunkt är avklarad. “Alla” är i Almedalen för att träffa andra, för att få veta vad andra tycker. Iaktar man bara allmän hyffs behöver man inte vara orolig för att uppfattas som påträngande.

Kulturen försvann på 100 dagar


Drygt 100 dagar efter sitt första tal som partiledare var det dags för Håkan Juholt att hålla sitt jungfrutal i Almedalen. Det var ett tal som bitvis innehöll riktigt bra retorik. Men led av sin längd.

Den retoriska höjdpunkten var när Juholt på tal om barnfattigdom refererade till Majblommekommiténs bok ”En helt vanlig dag”. En av ansökningarna till kommittén kom från ”en familj som vill att deras barn ska få få den stora upplevelsen att en gång i livet få gå på Liseberg och se de vackra lamporna”.

Mycket av sitt, i mitt tycke för långa, tal ägnade Juholt åt en genomgång av politik-område för politik-område där han berättade vad Socialdemokraterna vill. För det mesta i generella ordalag men några gånger med konkreta förslag. Att det emellanåt saknades konkreta förslag tycker jag dock inte är någon stor brist i ett tal av detta slag. Problemet med denna typ av genomgångar är att de lätt blir tråkiga för den som inte följer politiken på nära håll.

Retoriken återfanns också på ett meta-plan. När Juholt säger att ”tunnelbanan måste gå, tågen måste gå… dagis måste vara bra, hemtjänsten måste fungera…” är det underförstått att det inte är så och att det är regeringens fel. Underförstått är också att en socialdemokratisk regering får dessa saker att fungera.

Juholts genomgång av politiken område för område har också en närmast genial funktion. Man anar att syftet är inte så mycket är att presentera socialdemokratisk politik som att måla en bild av ett land där orättvisorna växer och människors framtidstro kvävs. Samtidigt är det ett vågspel. Den som inte känner igen sig i beskrivningen riskerar att alieneras.

Personligen tycker jag att det mest anmärkningsvärda är att kulturen, som intog hedersplatsen i hans installationstal på s-kongressen, inte nämdes över huvud taget i hans tal så här 100 dagar senare.

”Doers” snackade på TEDx Almedalen


Twingly och Greatness PR förtjänar en eloge för sina välarrangerade TEDx i Almedalen både i år och förra året. I år var temat ”Doers” med Anna Sterner, Martin Frey, Britt-Marie Ahlenius, Per Cromwell, Sara Damber och Nils Landgren som talare.

Både Anna Sterner (Tidningsutgivarna) och Frey (Blocket) varvade berättelser om vad de gjort med reflektioner över vad som kännetecknar en doer och hur det yttrar sig i handling. Efter deras båda framträdanden började konturerna av en doer avteckna sig. Själv fångade jag upp ett och annat som jag tror kan stärka mina egna doer-sidor.

Britt-Marie Ahlenius berättade också om sin egen karriär. Helt klart har hon åstadkommit mycket och dessutom låtit tala om sig. Men med någon timmes distans till hennes anförande är det nog en annan egenskap som framträder tydligare än just den dådkraft man förknippar med en doer: Envishet. Ahlenius berättelse om hur hon förändrat Riksrevisionen under stort motstånd präglas av uthållighet, tålamod och envishet.

Ahlenius förvånade åtminstone mig när hon sa att hon tror att det som gör en doer är medfödda egenskaper i hjärnan. Samma eller liknande egenskaper som finns i hjärnan hos de som får sina kickar när de söker fara. Jag delar inte hennes uppfattning, för vad den nu kan vara värt. Några må ha bättre förutsättningar än andra att bli doers men jag tror att det är fråga om en inställning och om metoder och arbetssätt.

Per Cromwell, från kommunikationsbyrån Studio Total, hade stuvat om sitt vanliga anförande för att göra det roligare för oss. Det var förmodligen ett misstag. För den som argumenterar att berättelsen är det centrala i kommunikationen blir det naturligtvis besvärande att den egna historien hackar. Vi fick höra om byråns mest kända berättelser. Den när Gudrun Schyman eldade upp 100 000 kronor i Almedalen förra året och om Kulturpartiet för ytterligare några år sedan. Vi fick också veta att byrån föreslagit ett bryggeri som ville lansera ett nytt öl att man skulle hyra helikoptrar och legosoldater och flyga till Lybien och slå en ölflaska i huvudet på Kadaffi.

Sara Damber, initiativtagare till Friends och Playing for change, berättade engagerat om sina egna upplevelser som ledde fram till bildandet av Friends och om andra doers hon träffat som genom egna initiativ bidrar till att göra världen till en bättre plats. Det centrala budskapet, som jag uppfattade det, är att var och en har makt att förändra. Några egna reflektioner kring vad som utmärker en doer gjorde hon inte. Men kanske är det så enkelt att en sann doer hellre gör än reflekterar över görandet.

Nils Landgren bjöd på sitt livs historia i kondenserat format. Också här är det en berättelse om någon som gör saker som inte alla andra gör. Och som gör dem trots att omvärlden är oförstående eller hånande. Att välja trombon som instrument i barndomens Degerfors, att bli musiker istället för att arbeta på bruket, att bli kapellmästare trots att han spelar trombon, att bilda ett band med två trummisar, en kontrabas och en trombon… Med Nils Landgrens närvaro, hjärtlighet och öppenhjärtlighet blir det en inspirerande och varm berättelse.

Men Nils Landgrens dådkraft har inte inskränkt sig till den personliga sfären. Han berättade också om sitt arbete tillsammans med Läkare utan gränser som bland annat inneburit konserter i slummen i Nairobi. I det sammanhanget knöt han också an till Per Cromwells anförande genom att säga att för de 100 000 kronor Schyman eldade upp hade 200 barn fått mat så de levt till vuxen ålder.

Som kronan på verket avslutade Landgren med att spela ett medley med Ack Värmeland du sköna och Mission Impossible-signaturen medan han plockade isär sin trombon och sen ihop den igen. Därpå som extranummer ”Vem kan segla förutan vind” där publiken överraskade med att sjunga med.

– – –
(Nils Landgren raljerade lite över det engelska uttrycker doers, som han gav ett riktigt närkingskt uttal när han sa ”Jag är en doers”. Direkt översatt blir väl doer närmast ”görare”. Men att säga ”jag är en görare” låter barnsligt. På svenska vill vi gärna att våra substantiv ska vara lite mer avancerade än något ett barn hade kunnat hitta på. Engelsktalande verkar inte vara lika känsliga. Därför tvingas vi hålla till godo med uttryck som ”handlingskraftig människa” eller möjligen ”dådkraftig människa”.)

Starka känslor i vägen för humorn

Ola Söderholm på Comedy Centrals Politik-roast under Almedalsveckan

Det är svårt att vara rolig. Att vara rolig på politikens bekostnad verkar särskilt svårt. Comedy Central hade samlat en panel av delvis mycket namnkunniga stå-upp-are i Almedalen till en Politik-roast. Aron Flam, Lasse Nilsen, Ola Söderholm, Martin Lagos, Zirat Piradeh och Özz Nujen. De lyckades i mycket varierande utsträckning. Märkligt nog var det de mindre kända namnen i samlingen som var bäst.

Det känns som att det krävs distans till det man ska vara rolig om. Den som älskar eller hatar något löper en uppenbar risk att starka känslor och inte komisk talang får styra framställningen. Jag tror att det var det som drabbade både Zirat Piradeh och Özz Nujen. Det Zirat Piradeh levererade på roasten hade varit ett underhållande politiskt anförande om det funnits en politisk linje. Nu blev det något som kanske kan ses som en vag hyllning till demokratin kryddad med en och annan lustighet.

Özz Nujen föll i mina ögon platt. Några inledande lustigheter stökades snabbt över, liksom för att han hade bråttom fram till den avslutande uppgörelsen med Sverigedemokraterna. En uppgörelse som dessvärre helt saknade humor men hade mycket av något som liknade hat.

Bäst var i mina ögon den relativt unga norrlänningen Ola Söderholm. Men också Martin Lagos och Lasse Nilsen drog ned välförtjänta skrattåskor. Aron Flam var inledningvis mycket vass och rolig. Han verkade dock störas av att några av hans skämt inte gick hem och hittade efter det liksom inte riktigt tillbaka.

I september-oktober någon gång ska roasten sändas på Comedy Central.

Mediedrevsdebatt utan nerv


Forskaren Mia-Marie Hammarlin, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, förre pressekreteraren i statsrådsberedningen Edvard Unsgaard, Hovets informationschef Bertil Ternert, tidigare hovreportern Daniel Nyhlén, PR-konsulten och tidigare journalisten Staffan Dopping utgjorde den namnkunniga panelen vid Ullman PR och Marknadsföreningens diskussion om drevjournalistik. Någon riktig glöd blev det aldrig i diskussionen. Det mesta som sades var välgenomtänkt, nästan diplomatiskt och föga provocerande.

Edvard Unsgaard tvingades avgå till föld av publiciteten som följde hans Facebookuppdatering (var det väl) om arbetslinjens förtjänster när städfirman snabbt städade bort bajs i trappuppgången. Han visade stor förståelse för att media fungerar som de gör. Problemet menade han mera är hur andra reagerar på publiciteten. Han skulle gärna se att folk hade mer is i magen, om jag tolkar honom rätt.

Bertil Ternert var märkligt upptagen vid anonyma källor. De gör det svårt att värdera den information media refererar menar han. För mig framstår det som ett rätt märklig och egentligen oväsentligt bekymmer. Han bör dock ha fått en del bra tips med sig från panelens journalister som berättade om när och hur media lyssnar på hovets önskemål om att värna kungafamiljens privatliv.

Thomas Mattsson har helt klart en välgenomtänkt policy för vad hans tidning ska publicera och inte. Statsmannamässigt avstod han också från att kommentera andra mediers publiceringsbeslut. I fallet med aftonbladets nya Littorin-artiklar med konstaterandet att hans tidning inte skrivit om Littorin på ett år

Staffan Dopping och Bertil Ternet konstaterade båda att de som ”går i täten” för ett drev oftast har mer på fötterna än de medier som hakar på. Dopping konstaterade att det paradoxalt nog ofta är ”fin-media” som hamnar i den sitsen.

Daniel Nylén försvarade den dedicerade ”kungajournalistiken” och menade att det är ett av de svåraste jobben en journalist kan ha.