Kloka företagare kan dra lärdom av regeringskrisen

Rosenbad. Foto: Holger Ellgaard.

Den regeringskris som utspelas nu kan verka avlägsen den verklighet företagare och företagsledare lever i. Utskottsförhör, misstroendeförklaringar och politiskt rävspel känns främmande. Men alla, inte minst företag, gör fel ibland. Regeringskrisen visar att ett fel kan få stora konsekvenser om man inte hanterar situationen rätt. Frågan blir då: Kan jag som företagare lära mig något av regeringskrisen? Ja, definitivt, svarar jag.

Tro inte att kriser går över eller försvinner av sig själv. Det är lärdomen i kortform. Det är inget nytt. Det är i stort sett det första varje krishanteringsmanual, varje utbildning eller konsult i kriskommunikation försöker inpränta.

Hur gör man då? Jo man gör två saker.
1) Man agerar för att ställa tillrätta eller minimera konsekvenserna av sitt agerande.
2) Man förbereder sig för att kommunicera. Det är inte alltid man behöver kommunicera. Ibland går felen obemärkta förbi. Men man måste vara förberedd om det blir aktuellt och man får inte ägna sig åt önsketänkande när man bedömer behovet.

Ett fel – stora konsekvenser
Den aktuella regeringskrisen är en utmärkt illustration. Den har sitt ursprung i Transportstyrelsens beslut att bryta mot ett antal lagar. Det ledde till att obehöriga utomlands fick tillgång till försvarshemligheter och känsliga personuppgifter. Det beslutet kan man inte lägga regeringen till last. Problemet uppstod när regeringen fick veta vad som skedde. Infrastrukturministern som är ansvarigt statsråd för Transportstyrelsen fick veta det overkligt sent. Försvarsministern och inrikesministern fick veta det tidigare. Det är omständigheter som regeringen har kritiserats för men hade inte orsakat så stor skada om man skött kommunikationen bättre.

Bäddat för kris
När infrastrukturministern till sist ger generaldirektören för Transportstyrelsen sparken nämns inte orsaken. Istället hävdar ministern, som en artighet gentemot generaldirektören, att hon och regeringen har olika syn på hur verksamheten ska bedrivas. Här läggs grunden för en riktigt ordentlig kris.

När det sen blir känt att SÄPO utrett Transportstyrelsens agerande, att generaldirektören erkänt sig skyldig och fått ett strafföreläggande blir krisen ett faktum. Medierna fylls av en blandning av fakta, spekulationer och åsikter. Men regeringen är tyst, statsministern semestrar. Oppositionen samlar sig till misstroendeförklaring mot tre statsråd. Talmannen förbereder sig för att kalla in riksdagen, regeringen samlas och medier spekulerar i om regeringen ska avgå.

Kunde man undvikit krisen?
Hur kunde man undvikit denna kris? Jo, regeringen kunde ha samlat partiledarna redan när den fick veta om Transportstyrelsens lagbrott och informerat om dessa. De kunde då också ha berättat om vilka åtgärder man vidtagit och planerat att vidta för att minimera skadan.

När det hela sedan blev offentligt i och med att generaldirektören fick sitt bötesföreläggande hade situationen varit en helt annan. Regeringen kunde då ha berättat att man agerat på den information man fått. Man hade kunnat förklara att man lagt ut en rökridå runt generaldirektörens avsked för att få mer tid att agera. Man hade också beskurit oppositionens möjligheter att kritisera regeringen.

Det är naturligtvis lätt att ge råd i efterhand men det här är inte nyheter på något sätt. Inte för regeringen och förhoppningsvis inte för dig. Men jag hoppas att du som företagare tar tillvara på den här kunskapen när det hettar till.

Musiken gick fram i mediebruset

Pantamera_beskuren

Panta mera vinner i år min Almedalstävling där en bra idé slår en bra budget. Levande musik är ett bra sätt att nå igenom mediebruset i Almedalen. En liten ensemble med gitarrer, dragspel, saxofon och stämsång räckte långt. Det var inte första året kvartetten vandrade runt i Visby med en låda med texten ”Panta så spelar vi”. Man kan nog fila på konceptet för att öka genomslaget men de syntes och hördes till en överkomlig budget.

I år har det varit ovanligt svårt att utse vinnaren i min Almedalstävling. Det har varit ganska få exempel på väl genomförda kampanjer med en bra idé och en liten budget. Kampanjen #ochjagprotesterade, som MakeEquals genomförde, hade en bra idé och liten budget och därtill ett angeläget budskap. Men kampanjen förutsatte nazistiska NMRs deltagande för att fungera. Mitt pris förutsätter att deltagandet kan stå på egna ben. Min poäng är nämligen att hitta exempel på sådant som låter sig kopieras.

OchJagprotesterade_mindre

Uniformerade deltagare har jag tidigare lyft fram som ett bra sätt att synas i Almedalen. I år fanns det flera exempel på det. Men alla försöken har haft det gemensamt att de inte haft tillräckligt många deltagare och varit för kortvariga.

2grupperuniformerade_beskuren

Förrförra årets vinnare i min tävling var ”Köttskatten”. I åtminstone tre år har förespråkarna för en köttskatt stått på Donnersgatan, vilket är precis vid Almedalsscenen, och samlat namn. Varje dag, hela dagarna med en amatörmässigt målad skylt. Få besökare lär ha missat dem. Men i år hade man bytt budskap och samlade nu namn för att kräva att regeringen gör något för att halvera köttkonsumtionen till 2030. Om man inte längre vill kräva en köttskatt är det förståeligt men ur kommunikationssynpunkt är det många steg bakåt. De börjar om från noll. Det ska man inte göra i onödan.

MTR-cykel

Märkliga fordon kan man se ett och annat under Almedalsveckan. Inga bilar dock eftersom Almedalsområdet är bilfritt (bortsett från en och annan lastbil som tränger sig fram i gränderna med varor). En knallröd cykelbil med MTR-dekaler fångade mångas uppmärksamhet. Men ett problem med uppseendeväckande fordon är att de riskerar att stjäla uppmärksamheten från det man vill kommunicera.

GameofPhones

Lite samma problem hade Ateas ”Game of Phones”. En intressant installation som fångade besökarnas uppmärksamhet. Många lät sig fotograferas sittande på tronen men hur många uppfattade vem som gjort den och varför? Budgeten för tronen gissar jag för övrigt diskvalificerar den från deltagande i min tävling.

Tidigare vinnare:
Tomma kartonger (2016)
Köttskatten (2015)
Martin Borgs, Slöseriombudsmannen (2014)
Cykla en smoothie, Allmännyttan (2013)
Almedalsbordellen, Järfälla Tjejjour (2010)

Några bilder från Almedalen 2017

 

Almedalen. Parken med dammen och stadsmuren i bakgrunden
Själva Almedalen är relativt lugn och fridfull också under Almedalsveckan.

Jag har roat mig med att fotografera partiledarna i Almedalen i år. Bilderna har jag lagt upp på mitt Instagram-konto. Det är de minst lajkade bilderna någonsin på mitt konto!

Det minst lyckade partiledarfotot. Det var dåligt med ljus i tältet där pressträffen ägde rum
Det minst lyckade partiledarfotot. Det var dåligt med ljus i tältet där pressträffen ägde rum

 

Annie Lööf gjorde ett avspänt intryck när hon intervjuades av Expressens Niklas Svensson.
Annie Lööf gjorde ett avspänt intryck när hon intervjuades av Expressens Niklas Svensson.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
Kristdemokraternas Ebba Busch Thor.
Kristdemokraternas Ebba Busch Thor.
Språkröret Gustav Fridolin.
Språkröret Gustav Fridolin.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra.
Anna Kinberg Batra sprack upp i ett leende när mångfaldsdemonstrationen som passerade utanför tältet brast ut i en talkörshälsning till henne.
Anna Kinberg Batra sprack upp i ett leende när mångfaldsdemonstrationen som passerade utanför tältet brast ut i en talkörshälsning till henne.

Politikerna och politikertalen får mest uppmärksamhet i mediernas rapportering från Almedalen. Ändå är de bara en bråkdel av det som sker under veckan. I år konstaterade medierna också att säkerhetsnivån har höjts. Bastanta blomlådor i betong som blockerade infarterna till Almedalsområden var kanske det tydligaste uttrycket. Antalet uniformerade poliser var inte påtagligt större men däremot syntes fler livvakter och privata säkerhetsvakter.

Säkerhet_i_Almedalen

Drygt 4 000 evenemang och 40 000 besökare under åtta dagar. Veckan varar söndag till söndag men tyngdpunkten ligger på måndag till och med onsdag både vad gäller evenemang och besökare. Trycket på boende och resor är högt. Många gotlänningar hyr ut sina bostäder till besökare under veckan.

Axaj_mindre
En städbolags-VD jag pratade med berättar att veckan innan Almedalsveckan kallas Ajax-veckan i folkmun. Då städar folk nämligen ur sina bostäder inför uthyrningen.

Att få en plats på båtarna eller flyget till ön är svårt i början av veckan, liksom hem i slutet. Flygbolagen har täta turer. På måndagsförmiddagen var det bara drygt en minut mellan planen som landade på Visby flygplats. Rena rama luftbron. I strömmen av flygplan kom också några mindre plan som jag gissar var chartrade av Almedalsbesökare. Jag gillar flygplan, så jag tog mig tid att plåta några.

IMG_1044 IMG_1057 IMG_1090 Visby_flygplats_1 SAS-Bombardierplan_1Jag plåtade inte bara partiledare utan passade också på att konterfeja några andra “kändisar”. Partiledarutmanaren Birgitta Ohlsson, Överbefälhavaren Micael Bydén, Försvarsminister Hultqvist och Säpochefen Anders Thornberg för att nämna några.

Birgitta Ohlsson

IMG_1161 Säpos Anders Thornberg Försvarsminister Hultqvist  I år var miljö (hållbarhet) det största ämnet för seminarierna i Almedalen. Säkerhet och försvar är ett annat ämne som har en självklar plats i Almedalen. Försvaret var förutom ÖB representerat av en rote JAS som flög över vid ett tillfälle och örlogsfartygen HMS Carlskrona och HMS Nyköping.

Nyköping och Carlskrona i Visby

Men Visby är inte bara Almedalen ens under Almedalsveckan. För den som vill fanns det också en annan cirkus att besöka.

IMG_1032

Så fanns det förstås de som inte brydde sig om vare sig det ena eller det andra spektaklet utan njöt av staden och varandras sällskap.

IMG_0993

 

Tillbaka i Almedalen

Almedalen. Parken med dammen och stadsmuren i bakgrunden
Almedalen. Parken med dammen och stadsmuren i bakgrunden
Själva Almedalen är relativt lugn och fridfull också under Almedalsveckan.

Den här bloggen ter sig mer och mer som en Almedalsblogg. Det är inte alls meningen och jag får försöka göra bättring när detta års Almedalsvecka är över. Men nu ska jag ge mig på en allmän beskrivning av Almedalsveckan, eftersom jag anat kunskapsluckor och missuppfattningar på olika håll i mitt sociala medieflöde.

Almedalsveckan är åtta dagar lång och omfattar 4000 programpunkter (oräknat de beryktade rosévinsminglen). Partiledartalen är det skelett som allt hängs upp på men talen, partiledarintervjuerna och partiernas ekonomiska seminarier är bara en bråkdel av det som sker. De dominerar nyhetsrapporteringen men har mindre betydelse för de som är i Almedalen.

Även utan att ha siffror är det lätt att se att huvuddelen av pengarna som spenderas i Almedalen kommer från organisationer och företag. Riksdagspartiernas deltagande finansieras naturligtvis med skattemedel liksom hitresta statstjänstemäns deltagande. Hur mycket det rör sig om är svårt att uppskatta. Därtill kommer en del myndigheter, kommuner och regioner som gör satsningar i Almedalen.

Bland organisationerna återfinns allt från fackföreningar och arbetsgivar- och branschorganisationer via Röda Korset och Amnesty till Pelletsförbundet och Nyckeltalsinstitutet. (I år lyser Skatebordförbundet med sin frånvaro.)

Bland de företag som satsar stora pengar på Almedalen finns medieföretagen. Aftonbladet, CNN, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Dagens Samhälle, Expressen, Svenska Dagbladet, Tv4, SvT och SR finns på plats med stora tält och gott om folk. Här finns telekombolag som Telia, ComHem och IP-only, revisionsjättar som PwC och Grant Thornton. Banker som SEB och Danske Bank är på plats. Företag i mitt skrå, PR- och kommunikation satsar också stort även om det inte handlar om såna belopp som jättarna lägger ned. Här finns också bilföretag som VW, Mercedes Benz och Renault som vill visa att de är fina företag med elbilar. Även lastbilstillverkaren Volvo är där.

Varför spenderar kommuner och regioner pengar i Almedalen? Det varierar naturligtvis från fall till fall. Men ofta handlar det om att styra statliga pengar för väg- och järnvägsprojekt o liknande i ”rätt” riktning, få de projekt de känner är angelägna upp-prioriterade. Men det kan också handla om att profilera regionen för att attrahera investeringar osv. Man får hoppas att de har något slags modell för att utvärdera sina insatser.

”Vanligt folk” då? Jodå, det finns vanligt folk också i Almedalen. Alltså sådana som inte har en ”agenda” för sitt deltagande. Förra året fick en 100-årig kvinna från Dalarna som deltagit under flera år mycket uppmärksamhet. Men det vore att överdriva att säga att det är många ”vanliga” människor här. Men faktum är ändå att vanligt folk har oöverträffade möjligheter att göra sig hörda här. Jag har t ex talat med dåvarande finansministern Anders Borg i baren på Donners Brunn och med försvarsminister Peter Hultqvist på Donners plats. Det är tveksamt om jag hade kunnat få till enskilda möten med dem i Stockholm. Politiker och myndighetschefer är ovanligt öppna för den typen av spontana möten i Almedalen. För många av dem är det en del av charmen med Almedalen.

Kommer det något gott ut av Almedalen? Svår fråga att svara på. Det beror på vad man tänker sig med ”gott”. Jag är däremot rätt säker på att många som har en ”agenda” har mycket att hämta i Almedalen. Man kan få upp sin fråga på dagordningen, man kan knyta kontakter och skapa allianser och man kan i bästa fall övertyga beslutsfattare om att fatta rätt beslut. Min uppfattning är att alla som på något sätt är beroende av myndighets- eller politiska beslut borde finnas i Almedalen.

Det är lätt att spendera stora summor till ingen nytta i Almedalen. Men det går också att åstadkomma mycket med liten budget. Det gäller, som alltid, att göra rätt.  (Jag vet hur – Kom och köp!)

Men Almedalen dras med växande problem. I takt med att evenemanget växer blir det dyrare att vara där, svårare att hitta lokaler och boende. Kostnaden är ett bekymmer, inte minst om man vill öka andelen ”vanligt” folk. Sannolikt kommer formatet att stöpas om de närmaste åren.

 

 

Tomma kartonger smartast i Almedalen i år

Almedalsbesökare går förbi två flyttkartonger med hashtaggen byggförfan
Almedalsbesökare går förbi två flyttkartonger med hashtaggen byggförfan
Flyttkartongerna syntes “överallt” innanför murarna. Eller åtminstone på tillräckligt många strategiskt valda platser för att ge intryck av att synas överallt.

Årets vinnare i min årliga Almedalstävling där en bra idé slår en bra budget är Moderata Ungdomsförbundet. Flyttkartongskampanjen för hashtaggen #byggförfan är förmodligen den almedalskommunikation som haft den lägsta budgeten någonsin.

Gissningsvis var det 100 flyttlådor som var utplacerade innanför murarna i Visby på måndagen. Det ger en mediekostnad på, säg 2000 kronor. Plus lite A4-utskrifter med ortsnamn och ett par #byggförfan-schabloner och lite färg. Summa summarum gissningsvis 5000 kronor.

Synligheten var det inget fel på. Kartongerna fanns “överallt” och även den som inte ägnade dem särskild uppmärksamhet bör ha sett hashtaggen på dem. Men att ha en tvådelad kampanj som denna kan vara lite riskfyllt. För att få veta vad #byggförfan står för och vem som är avsändare måste man ge sig ut på nätet.

En MUF-tweet om #byggförfan var måndagens näst mest retweetade tweet i Almedalen enligt digkom16. Visserligen bara 50 retweets men ändå tvåa. Så förmodligen tänkte muf:arna rätt om de chansade på att almedalsbesökarna är tillräckligt “tech savvy” för att det ska fungera.

Inledningsvis var jag skeptisk till att det inte framgick vem avsändaren var. Men att muf ville vara mystisk har säkert två skäl. Dels att stimulera nyfikenhet, dels att inte alienera meningsmotståndare direkt och kanske riskera att få sin kampanj saboterad. Det är enkelt att ha sönder flyttlådor, om någon skulle vilja det.

Kampanjen varade bara under måndagen, moderaternas dag i Almedalen. Var det ett smart drag eller bara en resursfråga? Jag tror ju för min del att flyttlådorna hade fungerat resten av veckan också. Åtminstone fram till onsdagens regnskurar som hade gått hårt åt kartongerna om de stått kvar.

Flyttlådor i Almedalen 2016

Tidigare vinnare i tävlingen har varit:
Köttskatten (2015)
Martin Borgs, Slöseriombudsmannen (2014)
Cykla en smoothie, Allmännyttan (2013)
Almedalsbordellen, Järfälla Tjejjour (2010)

 

En klassikers återkomst i mediemixen

BrommaanslagPå en promenad i närheten av Bromma flygplats passerade jag ett anslag på ett träd. Det var Svedavia som informerade om arbeten med att förbättra inflygningsljusen till Bromma. Vilken överraskning att se att man använde “gamla hederliga” metoder i kommunikationen. Överraskande men också glädjande eftersom jag är övertygad om att det var väldigt effektivt i sammanhanget.

Sociala medier har en självklar plats i en kommunikationsplan eller -strategi idag. Redaktionella medier och egna produktioner finns för det mesta också med. Men jag är rätt säker på att det inte är så många som överväger att sätta upp anslag. Det är en typ av “gerillamarknadsföring” som man lätt förknippar med aktionsgrupper, ideella föreningar och små politiska partier. I kommersiell marknadsföring kan jag påminna mig reklam för loppmarknader, rostlagning och massage på den här typen av anslag.

Gammal tanke blir som ny
Att anslagen fick en plats i Svedavias kommunikation kan därmed ses som ett nytänkande, fast metoden är gammal. Någonstans finns en kommunikatör som förtjänar en eloge. Anlagen sitter där arbetet bedrevs/ska bedrivas och når därmed de som påverkas. Målgruppen är rimligen de många som promenerar, joggar och rastar hunden i de naturområden som omger Bromma.

Men anslagen skvallrar ändå om att det är en ovan kanal för avsändaren. “Från och med den 28 september och två månader framåt” kan man läsa. Jag läste det i mars 2016. Frågan blir då: Hänger de kvar sen förra året eller är man ute i väldigt god tid?

Lärdomar
Jag inser att det inte är en slump att anslagstavlor ofta har kravet att alla lappar som sätts upp ska datummärkas. Det verkar vara en god idé för alla anslag. En annan slutsats är att om man använder anslag i kanalmixen behöver man inte bara planera för när de ska sättas upp utan också för när de ska tas ned. Dessutom behöver man notera ganska noggrant var man sätter upp dem, så man faktiskt hittar dem när det är dags att ta ned dem.

Kan man charma till sig nya medlemmar?

Vilken_fin_bil

 

Jag sitter i styrelsen för en av Sveriges största och äldsta bilmärkesklubbar, Club Alfa Romeo Svezia. Det är onekligen lite paradoxalt att ett bilmärke med så liten marknadsandel har en så stor märkesklubb. Förklaringen ligger dels i klubbens verksamhet men inte minst i bilmärkets starka ställning hos bilälskare.

 

Men det är länge sedan Alfa Romeo lanserade en ny bilmodell för den bredare publiken. Det har medfört att klubben tappar medlemmar. Alfa Romeo 156 såldes i, åtminstone för märket, stora upplagor. Men de börjar nu skrotas ut i allt större utsträckning år för år. Efterföljaren 159 sålde inte lika bra och slutade säljas för fyra år sedan. Inte heller den nya Giuliettan eller modellen MiTo har blivit volymbilar på den svenska marknaden. Modellen 4C glädjer entusiasterna men med 12 exemplar  i Sverige är det inte bilen som ska säkra Alfaklubbens fortlevnad.

 

I somras, på märkets 105-årsdag, lanserades den första av de nya bakhjulsdrivna Alfamodeller som tillverkaren aviserat ska komma de närmaste åren. Den fick ärva det gamla modellnamnet Giulia. I den sk QV-versionen, som är den enda som hittills presenterats, har den en motor på 510 hk utvecklad av Ferrari.  Giulian har lanserats med den uttalade målsättningen att konkurrera med BMWs 3-serie och har kört Nürburgrings nordslinga på 7 minuter och 39 sekunder.

 

Det skulle kunna bli en konkurrent till de Audi och BMW som tjänstebilssvenssons kör idag, om hen haft modet att välja bort Volvo.  Men det står och faller med en kombi. Sverige är ett kombiland. Ingen kombimodell – ingen volymförsäljning. Club Alfa Romeo Svezia har all anledning att hoppas att modellen blir en försäljningsframgång i Sverige. Men oavsett hur det går med det,  ligger effekten det kan ha på klubbens medlemstal några år framåt i tiden.

 

Som klubb måste vi se till att medlemmarna förblir medlemmar, kanske till och med när de har ett uppehåll i sitt Alfa-ägande. Därtill måste vi öka andelen Alfa-ägare som är medlemmar.

 

Jag tog därför fram ett förslag till en “medlemsvärvningsflyer” som klubben bestämde sig för använda sig av. Tanken är att medlemmarna i klubben ska ha en liten uppsättning i sin bil. När de ser en Alfa på en parkering kan de “lappa” den med flyern.

 

På flyerns ena sida står det helt enkelt bara “Vilken fin bil!”. Tanken är att vem som helst ska bli glad över en sån “lapp”. Effekten blir ännu större om bilägaren hunnit bli lite irriterad över skräp på rutan eller kanske till och med befarat att det är en lapp med telefonnumret till den som kört in i bilen… Baksidestexten lyder i sin helhet:

Det är alltid något visst med en Alfa Romeo

Du vet väl att det finns en klubb för oss som gillar Alfa Romeo. Det är faktiskt en av Sveriges äldsta märkesklubbar, startad redan 1956. Club Alfa Romeo Svezia eller CAR som vi säger till vardags.

CAR har en webbsajt där man kan få svar på sina frågor om allt ifrån hur man byter glödlampa eller bromsbelägg till vad man gör när man tappat bort den enda nyckeln till sin bil.

I medlemstidningen Klöverbladet kan man läsa om nya och gamla Alfor, om medlemmars bilar, resor, renoveringar m m.

Klubben ordnar banmöten där medlemmarna kan köra på racerbana med sin egen bil, och har till och med en egen tävlingsserie.

Vill man hellre njuta av vacker bildesign ordnar klubben ‘puts-träffar’ runt om i landet. Bland annat stora träffar på Skokloster och Krapperup den 1:a maj varje år.

Dessutom träffas medlemmar på pizza- eller glassträffar på olika platser i landet för att träffa andra som uppskattar design och körglädje.

Som medlem får man också tillgång till rabatter och andra förmåner.

Kolla in oss på: www.alfaromeo.org”

 

Fungerar flyern då?

Faktum är att det är svårt att svara på det. “Kampanjens” svaghet är att den inte är upplagd som en kampanj. Vi borde haft en särskild URL på flyern, så att vi hade kunnat se hur många besök på webbsajten den genererat. Vi hade kunnat haft en kod för att få en rabatt eller present för att se hur många av de nyregistrerade medlemmarna som kom via flyern.

Vi kan konstatera att de medlemmar som fått flyern för att dela ut den har blivit glada och entusiastiska. Jag har för egen del kommit i samspråk med Alfa-ägare vars bilar jag lappat. Alla har blivit glada och entusiastiska.

Glädje och entusiasm. Det är inte illa. Det är hårdvaluta i föreningsvärlden.

– – –

Fotnot:

För den som inte är insatt i tider runt nordslingan kan man citera Teknikens värld som skrev att “Det är en väldigt, väldigt bra tid.” och “…för bilklassen en makalöst bra tid”. Det är nio sekunder snabbare än BMW M4 Coupé kört samma slinga. Det är snabbare än Ferrari 599 GTB Fiorano, Lamborghini Gallardo LP 570-4 Superleggera, Mercedes SLS AMG och Audi R8 V10.

Nio sekunder hit eller dit, spelar naturligtvis ingen roll för den stora massan bilköpare. Men Alfa Romeo har alltid varit ett märke för bilälskare. Och för bilälskare spelar sånt roll, även om majoriteten av dem aldrig kommer att köra på Nürburgring.

Å så smittar det av sig. De modeller av Giulian som ännu inte presenterats kommer att ha mindre motorer men ändå sola sig i glansen av QV-modellens prestanda. Högst sannolikt kommer de att erbjuda den körglädje Alfa-förare förväntar sig av märket.

Trägen vinner också i Almedalen

En man med plakat med texten "Skriv på för köttskatt"
En man med plakat med texten "Skriv på för köttskatt"
På plats varje dag i Almedalen, synlig för stora delar av Sveriges politiker, opinionsbildar- och påverkarelit.

Köttskatten” är årets vinnare i tävlingen där en bra idé slår en bra budget. Idéhöjden är i och för sig inte mycket att skryta med men genomförandet är konsekvent och budgeten den minsta man kan tänka sig.

Att man kan åstadkomma mer i Almedalen med en bra idé än med en bra budget, är en tanke som jag omfamnar med värme. Varje år letar jag särskilt efter såna exempel och brukar utse en vinnare.

Årets vinnare ”köttskatten” bedrev för, åtminstone, andra året i rad namninsamling på Donnersgatan, precis vid Almedalsscenen. En till tre kampanjarbetare har stått där med ”sandwichplakat” och namninsamlingslistor varje dag under Almedalsveckan. En stor del av Sveriges politiska, påverkans- och opinionsbildningselit har inte kunnat undgå dem när de passerat.

Som alltid måste resultat mätas mot målen. Jag vet inte vad köttskattskampanjen hade för mål med sitt deltagande. Om det var att få många namn på sina listor blev de måhända besvikna. Om det var för att få ökat stöd för en köttskatt åstadkom de nog inte mycket. Men om det var för att etablera frågan i beslutsfattarelitens medvetande måste de ha lyckats klockrent.

 

En sönderskjuten och krockad ambulans
En sönderskjuten och krockad ambulans visade på Röda Korsets vardag i delar av världen.

Röda korset var en annan kandidat till priset. Runt hörnet från köttskattskampanjarna, på Tage Cervins gata, hade Röda Korset sitt tält. Men i blickfånget hade de en illa tilltygad ambulans. Ambulansen var full med skotthål och därtill krockad. Som hämtad ur en del av Röda Korsets vardag.

Trots det centrala läget var ambulansen något undanskymd. Ensam hade den gjort större intryck. Som den stod nu, tillsammans med ett utställningstält av det slag det går tretton på dussinet i Almedalen, förtogs mycket av uppmärksamhetsvärdet. Den visar i alla fall på värdet av att visa upp eller ställa ut något som avviker från mängden.

 

I baksätet på en Ford cabriolet från 50-talet sitter en man och en kvinna. I framsätet sitter en man vänd mot dem.
MHRF intervjuade politiker i riksdagens trafikutskott. Här en ledamot från Mp och en från S.

Någon kandidat till utmärkelsen var de aldrig. Men MHRF (Motorhistoriska Riksförbundet) intervjuade trafikpolitiker i en gammal Fordcabriolet nere i hamnen. Snyggt att knyta ihop verksamheten med aktiviteten i Almedalen. Någon kioskvältare var dock inte upplägget. Utfrågningarna var glest besökta.

 

Några män och kvinnor i neonfärgade T-shirts
LP-verksamheten syntes väl med sina färgglada T-shirts. Men vad ville de?

Uniformerade deltagare” brukar jag alltid ta upp i det här sammanhanget. Förra året syntes KRIS (kriminellas revansch i samhället) i stora skaror med T-shirts i Almedalen. De var där i år igen om än inte lika många. Samma koncept men med större synlighet med sina signalgröna T-shirts var LP-verksamheten.

Jag vidhåller att uniformerade deltagare är ett enkelt sätt att få uppmärksamhet i Almedalen. Ju mer avvikande uniform desto större uppmärksamhet. Men om man, som både KRIS och LP-verksamheten, nöjer sig med att gå omkring i T-shirt syns man visserligen men så mycket mer åstadkommer man inte. I bästa fall väcker man kanske nyfikenhet.

Tidigare talades det om att Fi (Feministiskt initiativ) skulle kunna få en dag under Almedalsveckan i och med att man har en plats i regionfullmäktige. Jag känner inte till de eventuella turer som lett till att så inte blev fallet. Fis motdrag var att ”göra varje dag till Fis dag”. Gudrun Schyman höll därför tal varje dag på Donners Plats.

Det var nog smart. Helt säkert var det många gånger mer effektivt än att bokstavligt talat bränna pengar som Schyman gjorde i Almedalen 2010. Den gången fick hon visserligen mer uppmärksamhet. Men i likhet med T-shirtbärarna fick budskapet inget genomslag.

Sammanfattningsvis var det dock få exempel på lågbudgetalternativ med stort genomslag i årets Almedalsvecka. Aktivitetsnivån var på det hela taget lägre i Almedalen i år än föregående år. Men förra året var det valår. Det verkar märkligt nog spela stor roll. Egentligen borde det vara tvärtom.

 

Tidigare vinnare i min tävling har varit:

Martin Borgs, Slöseriombudsmannen (2014)

Cykla en smoothie, Allmännyttan (2013)

Almedalsbordellen, Järfälla Tjejjour (2010)

Konsult i Almedalen – eller ein Mädchen für alles

Torget Donners Plats med några få människor.
Torget Donners Plats med några få människor.
Så här såg Donners Plats ut vid halv tre-tiden på söndagen den 28 juli 2015.
Normalt kryllar det av folk här under Almedalsveckan.

Så var Almedalsveckan över för den här gången. Ska man summera blir kortversionen att den var som vanligt. Nästan ovanligt vanlig. Bara more of the same. Veckan bekräftade också en gammal sanning. Som konsult är man ein Mädchen für alles. 

På vårkanten är man fin konsult och tänker djupa tankar och planerar strategiskt. Under själva Almedalsveckan bär man kartonger, kompletterar medialistor och gör annat som är branschens motsvarighet till att få skit under naglarna.

På ett av veckans många rosévinsmingel blir jag och min gäst serverade av en ung medarbetare på den arrangerande byrån. Det är hans första jobb efter examen från Handelshögskolan. Han hade knappast räknat med att det var något han skulle ägnat sig åt när han svettades över böckerna på en av landets mest prestigefulla utbildningar.

– Men vår VD går också runt och serverar vin här, skyndar han sig att tillägga.

Som konsult i kommunikationsbranschen är man ein Mädchen für alles, som sagt.

Med åtta partier i riksdagen har veckan blivit åtta dagar lång. Söndag till söndag. Men i praktiken har veckan blivit kortare. Tyngdpunkten vad gäller evenemang ligger måndag till och med onsdag och den trenden har förstärkts i år. Den inledande söndagen var Almedalen i stort sett död. På måndagen smygstartade det, liksom. Redan på torsdagen började en del arrangörer ta ned sina tält och på lördagen var det så gott som dött igen.

Medierna blir fler och fler i Almedalen. Och de närvarar med fler medarbetare. Trots det är Almedalen ingen vidare bra plats för att nå ut med nyheter. Nyhetsmedia intresserar sig för partiledartalen och en eller annan nyhet från deras ekonomiska seminarier. I övrigt är de väldigt förtjusta i andra medier och vad de gör. Och så är de förtjusta i Dagens Medias DJ-battle. Lite hårddraget.

Hampus Brynolf, på Intellecta har i flera år arbetat med att granska Almedalsveckan ur ett metaperspektiv. Han och några av hans kollegor sammanställer hårda fakta som de delar med sig till den som är intresserad. Här är hans sammanfattning av veckan.

 

 

Lennart Bodström och pepparkaksdebaclet

Hjärtormade hembakta pepparkakor

Den förre SFS-ordföranden, utrikesministern och utbildningsministern Lennart Bodström gick bort häromveckan. Lennart Bodström var en av de första politiker jag hade att göra med. Därtill gjorde han det bästa ”första intryck” någon politiker gjort på mig.

Första gången jag såg honom ”live” var i Almedalen 1984 när Olof Palme talade. ”Politikerveckan” hade väl nätt och jämt blivit ett begrepp och åhörarna tror jag inte var fler än 200-300. Sittplatserna framför scenen räckte åt alla som ville sitta. Under ett träd bakom sittplatserna stor några ministrar och andra S-toppar med sommarställen på Gotland och lyssnade på Palmes tal.

Personlig integritet
Under ett annat träd stod Ove Rainer, tidigare justieminister och Fåröbo på sommrarna, ensam, utfryst och lyssnade på talet. Rainer hade tvingats avgå i november året innan efter ett mediedrev med kritik mot hans ”skatteplanering”. (En intressant historia i sig, där Rainer framstår som ett oskyldigt offer för en moralisk indignation som bottnade i avundsjuka.)

Utrikesministern Bodström lämnade klungan av S-toppar och gick fram, hälsade på Rainer och samtalade en stund. Det vittnade om personlig integritet.

Studenternas vän
Men mest minns jag honom som studenternas vän. När han var utrikesminister i Olof Palmes regering var han värd för ett möte med SFS senat i Arvfurstens palats. Det gick inte att ta miste på hans entusiasm över att få ta emot gamla ”studentbyråkrater” i denna överdådiga miljö. En entusiasm som inte bottnade i att han fick visa upp sig där, utan i att vi fick ta del av den. Sånt märker man.

Lennart Bodström fick så småningom lämna utrikesministerposten och bli utbildningsminister. Det är i de flestas ögon, och också i formell mening, en degradering. Men jag är inte säker på att Lennart Bodström faktiskt tog det så. Som gammal SFS-ordförande låg den högre utbildningen honom varmt om hjärtat. Att vara utbildningsminister är på många sätt den mest ansvarsfulla och finaste befattning man kan ha.

Pepparkasdebaclet
Jag arbetade på SFS under denna tid och träffade honom vid flera tillfällen då. Som utbildningsminister lovade han att alltid ta emot SFS-representanter med högst en dags varsel. Något han också infriade. Jag undrar om någon minister tidigare eller senare varit så tillgänglig för studenternas representanter.

Vid ett av de tillfällen vi SFS-representanter träffade utbildningsministern Bodström hade vi med oss pepparkakor. Det var den 13 december och vi tyckte att det kunde passa eftersom det var luciadagen. Jag kom på den ljusa idén att vi kunde spritsa ”Höj studiemedlen” på pepparkakorna vi tog med oss. Alla tyckte det var en lysande idé.

Kvällen innan kavlade vi pepparkaksdeg och gräddade pepparkakshjärtan på SFS kansli som då låg på S:t Eriksplan. Ingen av oss hade någon nämnvärd erfarenhet av pepparkaksbak så vi stod med näsan djupt i kokboken. Vi gjorde kristyr och sprits-strutar av smörpapper efter bokens instruktioner.

Det visade sig emellertid vara svårt att få plats med budskapet ”Höj studiemedlen” på de pepparkakor vi bakat. På en, av kanske 40 bakade pepparkakor, kunde man med god vilja uttyda budskapet. På uppvaktningsdagens morgon köpte vi några lite större pepparkakshjärtan från Dalpojkens bageri på Rörstrandsgatan. Det gick med nöd och näppe att få plats med texten i kristyr på dessa.

När det väl var dags att ge sig av till Utbildningsdepartementet på Mynttorget, insåg vi att vi måste ha något att bära pepparkakorna i. Någon hittade en skokartong på kansliet. Den fick duga även om det inte kändes som en idealiskt förpackning att bjuda en minister på pepparkakor ur.

Ungefär samtidigt som vi började spritsa pepparkakor kvällen innan uppvaktningen kom vi på att det kunde vara en bra idé att ha en bild från pepparkaksuppvaktningen. Det var alltid bra att kunna visa medlemskårerna vad vi gjorde.

Jag ringde därför min kompis Staffan som var en anständigt duktig fotograf. Kunde han komma och plåta oss hos utbildningsministern i morgon? Jodå, det kunde han.

Bengt Persson, som då var ansvarig för studiesociala frågor på SFS, och jag stod och väntade ganska länge i foajén på Mynttorget utan att Staffan dök upp. Den akademiska kvarten förflöt med råge och vakten undrade om vi verkligen ville träffa utbildningsministern. Till sist bestämde vi att det trots allt var viktigare att faktiskt prata med ministern än att ha en bild av händelsen.

Bodström tog emot och bjöd på kaffe. Jag minns att jag noterade att han hade samma kritstrecksrandiga kostym på sig som när han tog emot SFS senat på utrikesdepartementet. Den var sliten i ärmen.

Vi tog fram vår skokartong. Så gott som alla pepparkakor hade gått sönder på vägen dit.

Vi och drack kaffe och åt pepparkakssmulor medan vi argumenterade för varför studiemedlen borde höjas. Eftersom innehållet i vår skokartong endast med stor fantasi kunde tolkas som pepparkakshjärtan med texten ”Höj studiemedlen” i kristyr på, berättade vi var det var. Bodström skrockade gott med orörlig överläpp och förklarade, inte oväntat, att statsfinanserna inte medgav några egentliga höjningar.

Så dök Staffan upp i dörren till utbildningsministerns tjänsterum. Han hade försovit sig. På den här tiden gick det ännu att snacka sig förbi vakten på departementen med ett smort munläder. Därför kunde han faktiskt rikta kameran mot oss tre framför fönstret mot Mynttorget. I en tid när film fortfarande var ganska dyrt, åtminstone ur studentperspektiv, var tre, fyra exponeringar ungefär vad man kostade på sig.

En pepparkaksbumerang?
Tillbaka på kansliet var vi lite osäkra på hur vi skulle värdera dagens uppvaktning. Framgång eller fiasko? På eftermiddagen hörde Staffan av sig, efter att ha framkallat filmen och gjort kopior. Motljuset gjorde att bilderna inte blev bra.

Lennart Bodström, å sin sida, återkom till händelsen i flera tal han höll inför studenter. Han tyckte det var en lysande illustration till att också studentrepresentanter fått se hur svårt det var att få statens kaka att räcka till.

Om pepparkakorna hade någon effekt på studiemedelssystemet lär vara svårt att utreda. En studiemedelsutredning (SOU 1987:39) föreslog i alla fall en förändring av det system som funnits i drygt 20 år. Vi ville ha mer pengar till systemet. Utredningen föreslog en omfördelning av pengarna från bidragssidan till återbetalningssidan. Kakan blev inte större bara annorlunda delad.

Fotnot:
För den som av någon outgrundlig anledning vill läsa mer om studiemedelsresonemangen den gången finns ”Det omöjliga systemet – En studiemedelsantologi”, Robert Hultman (red) m.fl. ISBN 91-971059-0-2. Hittar man den ingen annan stans hittar man den väl iaf på Kungliga biblioteket.

Förgänglighet är det nya svarta i sociala medier

En bild på skådespelarna i 1970-års upplaga av TV-serien Mission Impossible. Infälld en bild på banspelaren med det självförstörande bandet, från serien
En bild på skådespelarna i 1970-års upplaga av TV-serien Mission Impossible. Infälld en bild på banspelaren med det självförstörande bandet, från serien
Det självförstörande bandet med instruktioner till det ursprungliga Mission Impossible-teamet visade vägen redan 1970.

Två nya stjärnor strålar starkt från den sociala mediehimlen. Det är Snapchat och Periscope. Själv är jag frågande till varifrån deras strålglans kommer. Även om frågetecknen runt de båda tjänsterna delvis har olika ursprung har de det stora frågetecknet gemensamt.

Låt oss börja med Periscope. Periscope är en mobiltjänst tillgänglig för Andriodmobiler och även Iphones. Med den kan man livesända video till nätet som dina utvalda mottagare som har appen kan se. Inget konstigt med det. En tjänst med många användningsområden.

Det som är lite förvånande är att det är Periscope som gett tjänsten ett namn ”ansikte”. Meerkat är en annan tjänst av samma slag och har varit med lite längre. Det tycks dock huvudsakligen vara ”sociala media-nördar” som tagit den till sig. Kanske är det det faktum att Twitter köpt Periscope som gör att det är just den appen som framstår som ”snackisen” på området.

Bättre konkurrenter
Det finns flera konkurrerande tjänster som har varit med längre och erbjuder en, mina ögon, bättre tjänst. Där är Bambuser veteranen (om jag har koll). Själv gjorde jag mina första sändningar med Bambuser för sådär 5 år sedan. (Från The Old Drill Hall i Enfield där SOUP North London Chapter hade möte. Live-tittarna uppgick i alla fall till två personer). Youtube Live, Livestream och Hangout är senare tjänster av samma slag.

Snapchat är en betydligt äldre tjänst än Meerkat och Periscope. Den måste ha funnits i åtminstone två år vid det här laget. Att den blivit så spridd och använd förvånar mig storligen. För er som inte är bekanta med Snapchat, Meerkat eller Periscope kan jag berätta att de tre tjänsterna har en sak gemensamt. Innehållet (bilden eller filmen) försvinner så snart mottagaren tagit del av det. Visserligen kan man i Periscope låta filmen finnas i upp till 24 timmar men det är ändå blygsamt i förhållande till andra medier.

Som att skriva i vatten
Allt som skrivs behöver visserligen inte ristas i sten för att kunna läsas om 1000 år. Jag kan väl i och för sig minnas ett eller annat jag skrivit som jag verkligen önskar hade försvunnit. Eller rent av inte blivit skrivet. Men mycket av det jag läser vill jag kunna gå tillbaka till, läsa om, läsa med nya ögon och nya kunskaper. Detsamma gäller film och bilder. Jag vill kunna se dem igen. Fästa uppmärksamheten på olika saker. Kläder, byggnader, bilar….

Snapchat verkar i första hand tala till ”ungdomen”. Den är väl mer osentimental och lever mer i nuet om man får tro schablonen. Då kanske meddelanden med kort livstid ”känns rätt på något sätt”.

Det är bara att hänga på?
Snapchats spridning har gjort att kommersiella aktörer börjat intressera sig för mediet. Expressen har börjat snapchatta. Och det är kanske inte så svårt att förstå. Med Snapchat kan man påminna om sin existens och driva trafik till sajten. Men att innehållet försvinner är trots allt ingen fördel, vad jag kan se. Denna egenskap är tvärtom en sak som olika aktörer hittar en ”workaround” för. Man sparar innehållet och gör det tillgängligt som skärmdumpar.

Kanske sticker jag ut halsen när jag säger att jag inte tror att dessa ”för-stunden-tjänster” har framtiden för sig. Våra inbyggda hamstrar kommer att vinna. Vi vill spara.

Men. Framtiden är en sak. Nuet en annan. Alltså finns det skäl att fundera över om och i så fall hur du kan använda Snapchat, Meerkat, Periscope och för all del Bambuser, Youtube Live, Livestream, Hangout, Whatsapp…..

Devalveringen är ett faktum

Den nya 500-kronorssedeln
Den nya 500-kronorssedeln
Birgit Nilsson ersätter Karl XI. Den som till äventyrs blir nyfiken på vem bilden på sedeln föreställer kommer att få läsa om en operasångerska istället för om svensk historia.

I skuggan av viktigare händelser sker nu en devalvering av svenska sedlar. Statschefer byts mot kändisar. Man frågar sig om nästa steg blir att ha Mello-vinnare och vasaloppsåkare?

Selma Lagerlöf och Jenny Lind har redan inlett utförslöpan. Nu försvinner de sista statscheferna. Att kungar och drottningar byts mot sångerskor och filmregissörer är måhända logiskt. På ett sätt speglar det sedlarnas och myntens minskade betydelse som betalningsmedel. Bankkort, Pay Pal, Swish och mobilbetalningar har tagit över. Det skulle inte förvåna mig om det dröjer flera år innan jag har Dag Hammarskjöld i fickan.

Motiven på de nya sedlarna är ingen stor fråga men ändå en försämring. En fördel med ett ärftligt statschefsämbete framför valda statschefer är att de sitter längre. USA har haft 44 presidenter sen 1789. Sverige har haft 11 kungar på samma tid. Regentlängden blir en tidslinje att hänga upp händelser och skeenden på. Historia blir lättare, helt enkelt. Att ta bort regenterna från sedlar är ett steg i fel riktning. Vi borde oftare påminna om dem.