Jag gillar inte att meka. Men jag är väldigt stolt varje gång jag lyckas med mitt mekande. Nu fungerar blinkersen igen på min Bertonecupé. En sladd från säkringsboxen till blinkersrelät var trasig. Nu har jag dragit en ny sladd. Så enkelt var det.
Men vägen dit var inte enkel. Kunde ha varit om jag gjort rätt från början. Men det ligger inte för mig i mekarsammanhang. Erfarenheterna visar att jag alltid ska göra en massa onödigt först. Slarvig felsökning fick mig att misstänka “blinkersklumpen” (fackterm). För att komma åt den måste man demontera ratt, rattförlängare, rattstångskåpor… Det är sådär 30 skruvar varav hälften sitter uppochned, långt in, långt ned och kräver ovanliga dimensioner på insex-nycklar.
Det var nu inge fel på blinkersklumpen, upptäckte jag med hjälp från CC Motors i Eskilstuna. Det är en väldigt bra verkstad. Kunnig och service-minded. Det var tack vare telefonsupport från dem som jag lyckades hitta blinkersfelet!
Men lyckan är alltid kort. Som ett blink. Så snart ett problem är löst blir man varse allt det andra man måste göra. Så är det med gammelbilar.
Ibland fastnar saker i ens huvud av obergipliga skäl. En sån sak är tandkrämen Darlie. Fast egentligen är det inte tandkrämen utan en mening i en annons från när tandkrämen bytte namn från Darkie till Darlie.
Det bör ha varit 1989 som tandkrämen bytte namn från Darkie till Darlie. Colgate köpte tillverkaren Hawley & Hazel Chemical Co, eller åtminstone dess tandkräm Darkie 1985. Darkie var en av de bästsäljande tandkrämerna i Asien. Namnet och symbolen, en karikatyr av en svart man så som de förr avbildades i serier, tycks ha varit oproblematiskt på de marknader där tandkrämen såldes.
Men när Colgate köpte varumärket bytte man namn. Varför ska jag låta vara osagt. Det påstås att konkurrenten Procter & Gamble anlitade en PR-byrå för att svärta ned (no pun intended) Colgates rykte hemma i USA där allting som andas rasism är mycket känsligt. Men det kan likaväl ha varit Colgate själva som tyckte att det gamla namnet återspeglade värderingar som man inte ville förknippas med. Några år efter förvärvet bytte tandkrämen hur som helst namn från Darkie till Darlie. Mannen på tuben fick också ett nytt utseende. Numera är det omöjligt att avgöra (åtminstone för mig) om han är svart eller vit.
När bytet skedde genomförde man en annonskampanj. Kunderna upplystes om att tandkärmen Darkie nu bytte namn till Darlie. Men med tillägget: “På kinesiska heter Svart man-tandkräm fortfarande Svart man-tandkräm”.
Jag kan omöjligt förklara det. Men den meningen fastnade i mitt huvud. Av lika dunkla skäl har jag citerat den hemma då och då. När min son nyligen återvände från en resa till Peking (eller Bejing, om du vill) hade han med sig en tub Svart man-tandkräm. Med grönt te-smak. Den intar nu hedersplatsen i min tandkrämssamling.
Kanske beror det på mitt sätt att lyssna. Jag lyssnar helst uppmärksamt på både prat och musik. En radio som står på i bakgrunden producerar bara ljudskräp i mina öron. Eftersom jag sällan tycker att jag har tid att ägna åt radiolyssnande blir det mycket lite av den varan.
Så har det alltid varit. När jag var liten hade vi ingen TV men när jag lyssnade på radio satt jag framför och tittade på den, som om det varit en TV. Genom tyget framför högtalaren kunde jag se mina egna bilder bland de svagt glödande rören i apparaten.
Orkestern under etiketten
Som liten lyssnade jag på skivor på samma sätt. Satt och tittade på den snurrande skivan. Fast jag visste att det inte var så föreställde jag mig orkestern spelandes under skivans etikett.
Det är få radioupplevelser som gjort bestående intryck på mig. Jag minns från det jag var 3-4 år att jag lyssnade på vad som måste ha varit modern sakral körmusik – och blev rädd.
Det ska vi fira
Det ska vi fira – programmet dit lyssnarna skrev och bad dem spela en låt för att fira någon på en bemärkelsedag lyssnade jag ofta på. Mamma skrev dit och bad dem fira mig på min 5-årsdag. Det gjorde de inte. Jag minns att mamma var nervös inför och under programmet, rädd att jag skulle bli besviken antar jag. Något besviken blev jag. Men besvikelsen var av det lättare slaget, gränsande till förvåning.
Börsnoteringarna
Till och med sifferrabblandet när börsnoteringarna lästes i radio lyssnade jag på, uppmärksamt och utan att förstå ett jota. Äldre släktingar, tyckte att det var viktigt och man fick vara tyst hela tiden.
Jag minns också Hasse Alfredssons sommarprogram 1974 som jag spelade in på en Philips kassettradio vi köpte för att ha på vår bil- och campingsemester i Skåne. Inspelningen lyssnade jag sen många gånger på. Delar av programmet kan jag fortfarande utantill.
Hemma hos…
Hemma hos med Kjell Alinge och Janne Forsell var, i mitten på 1970-talet, närmast ett kultprogram för mig och mina kompisar. Ofta satt vi tillsammans och lyssnade under andäktig tystnad avbruten då och då av hejdlösa skratt. Vi konsumerade litervis med te.
Jag minns också en bussresa från dåvande högskolan, numera universitetet, i Örebro ned till centralstationen i Örebro. SJ hade ändrat priser eller bestämmelser för studentrabatter till det sämre. Jag var ordförande för Örebro Studentkår och vi ordnade en demonstration. Eftersom vi visste att demonstrationsbenägenheten var liten hos studenterna hyrde vi en buss som skulle ta studenterna till stationen. Allt för att det skulle bli lättare att demonstrera.
Krishantering, ligth
När avgångstiden var passerad med fem, tio minuter hade fortfarande bara sådär fem studenter kommit. Den nästan tomma bussen satte i alla fall fart mot stationen. På vägen hör vi i radio hur en reporter från Radio Örebro rapporterar live från stationen. Pressinbjudan hade i alla fall fungerat.
Reportern berättar att det nu stundar studentprotester. Studenterna är på väg i bussar för att demonstrera vid stationen. Jag ber busschauffören köra en liten omväg, så att reportern ska hinna tröttna och gå hem innan vi kommer fram och avslöjar demonstrationens omfattning. Det funkar. Vi hör i radion hur reportern sammanfattar vår syn på saken och meddelar att sändningstiden nu är slut. Publicitetsarbete och praktisk krishantering, light.
Annika Lantz
Jag har själv varit i radio några gånger. Första gången var i studentration i Örebro. Senast när jag spelade ukulele hos Annika Lantz, i P3, för något år sedan. Jättenervös spelade jag “Christmas Ball Blues” och svarade på frågor från Annika Lantz och Carina Berg. Sen tog jag en taxi till Operabaren och blev bjuden på julbord.
Jag skulle egentligen skriva om radio på TV och Youtube (!) men växlade in på detta stickspår. Men jag lovar att återkomma i mitt egentliga ärende.
Jag kunde inte låta bli att köpa en liten fin anteckningsbok med en gammal världskarta på omslaget.
– Litet praktiskt format. Den kan man ha med sig i kavajfickan, sa jag. Fast jag tänkte nog mest bara “Fin anteckningsbok. Den vill jag ha”.
Väl hemma inser jag att det var ett rätt onödigt inköp. Precis som de där trevliga anteckningsböckerna med mollskinnspärmar. Det är ett rent nöje att skriva i dem med en reservoarpenna. Men det är opraktiskt, som nöjen ofta är.
Att ha med sig en anteckningsbok när man har en telefon som man kan göra anteckningar i är onödigt. Det tar bara plats i fickorna. Reservoarpennan må vara ett nöje att skriva med men också den är opraktisk. Den får stanna hemma och göra tjänst vid skrivbordet, då och då.
Nä, telefonen vinner varje gång. Och än en gång tvingas jag inse att mina anteckningsböcker och min penna är museiföremål. Synd men sant.
Eftertanke: När jag idag var ute på lunchen och skulle göra en anteckning insåg jag att anteckningsboken och pennan har en fördel. Solen sken, anteckningsboken låg i innerfickan men pennan hade jag glömt! Fram med telefonen och anteckna. Men först var jag tvungen att uppsöka skugga. För i solsken lyser telefonens skärm inte tillräckligt starkt.
The Bowler. Liksom andra attribut helt oväsentlig för gentlemannen. Jag är en varm vän av vad som kan kallas “klassiskt herrmode”. Jag är också en vän av “gentlemannen” som ideal. Innebörden av att vara en gentleman är i och för sig varken glasklar eller entydig. Man kan dock konstatera att det inte är samma sak att klä sig klassiskt stilrent och att vara en gentleman. En gentleman kan vara klädd i trasor eller utspökad i det gräsligaste mode. En aldrig så välklädd man kan likväl vara en tölp och en skitstövel. Utan gentlemannens uppträdande blir han bara en snobb.
De flesta som skriver om gentlemannen skriver i själva verket om klassiskt herrmode. (Jag inser att jag gjort mig skyldig till ungefär samma sak i inlägget om The Chap). Ofta finns det dock någonstans hos dessa skribenter en mer eller mindre uttalad insikt om att det inte är samma sak. Men det är svårare att skriva om frågor som rör etik och moral än om skillnaden mellan randsydda och durksydda skor eller om hur man matchar slips och näsduk.
Ofta handlar böcker och websiter om gentlemannen också om andra “livsstilsfrågor” som drinkar och vin, klockor och pennor, rakdon och manchettknappar. Ibland dristar sig skribenterna till att ge sin syn på vad som är lämpliga sporter, resmål eller hobbies för gentlemannen.
Jag läser sånt med stort intresse. Jag gillar som sagt klassiskt herrmode. Förutom att det är snyggt har det den fördelen att den som klär sig klassiskt kan strunta fullkomligt i vad modet föreskriver. Det är en personlig vinst i såväl tid som pengar och energi. Jag gillar klockor, pennor, rakhyvlar, rakborstar, rakapparater och manchettknappar. Jag läser gärna om resmål av alla de slag och fnyser gärna åt tokiga nytolkningar av klassiska drinkrecept.
Men allt detta har strängt taget mycket lite med gentlemannen att göra. Lika lite som gangsters i märkeskläder och dyra bilar som bjuder “generöst” på barer och nattklubbar.
I ”Gentlemannen. Lagbok i god ton” utgiven för jämt 100 år sen (1911) listas några mer centrala egenskaper hos gentlemannen: Gentlemannen saknar fåfänga Gentlemannen har klart för sig att alla människor är varandra lika Gentlemannen framträder blott genom att vara tillbakadragen Gentlemannen vet att kroppens skönhet och dess omvård är grunden för sinnenas harmoni. Gentlemannen äger stilkänsla och kan foga och anpassa sig utan att ge upp sin egen pesonlighet. Gentlemannen är sund egoist som inte vill skada andra utan gagna sig själv. Gentlemannen är alltid presentabel, uppträder självsäkert och regelrätt, i alla situationer och sammahang. Gentlemannen äger insikt om sina egna fel och svagheter och uppfostrar sig livet igenom både till det yttre och inre med yttersta stränghet.
Andra som skriver om gentlemannen fast det mest handlar om klassiskt herrmode: Gentlemannaklubben Gentlemannaguiden
Och faktiskt också om gentlemannen som ideal: Motpol
The Chap är en magasin för och om den engelske gentlemannen. Men inte bara ett magasin utan också en portal till en retro-värld vi saknar motsvarighet till i Sverige. Magasinet och dess website handlar om herrmode av det slag man förknippar med den engelske gentlemannen men också om annat retro med tyngdpunkt på 1920-, 1930- och 1940-talen. Man ordnar också olika fester och event i tidstypisk anda.
The Chap är inte ensamma om denna vurm för 1900-talet fram till och med andra världskriget, i England. En hel värld av likasinnade hittar man på The Chaps länksida. Eller vad sägs om The Blitz Party som ordnar fester som de var på tidigt 1940-tal.
Eller The Last Tuesday Society som ordnar maskeradbaler, föreläsningar och har en affär “The little shop of horrors” som är lika mycket ett museum och uteslutande saluför nödvändigheter som t ex en mumifierad råtta eller en antik lustgasmaskin.
Sverige saknar motsvarigheter. Musikalist sträcker sig retrointresset till 50-talsrock, klädmässigt likaså. Vill man hitta de med en vurm för äldre 1900-talsmode får man nästan vända sig till burlesque-scenen. Rätta mig om jag har fel. Ännu hellere: Visa mig var de finns. Jag vill gärna ha fel på denna punkt.
Avslutningsvis, ett citat från The Chaps website: What do ties matter, Jeeves, at a time like this?
There is no time, sir, at which ties do not matter.
P.G. Wodehouse
Alla vet att James Bond dricker sin dry martini skakad och inte rörd (”Shaken not stirred”). Det är oortodoxt eftersom generalregeln är att man rör drinkar med klara drycker som ingredienser och skakar de som innehåller fruktjuicer eller andra grumliga ingredienser. En konsekvens av att skaka drinken är att isen avger mer vatten än om man rör den. Ett resultat blir med andra ord att James Bonds martini mot all förmodan blir aningen svagare än den traditionella martinin.
“Dry Martini. Shaken not stirred” är ett obligatorium i Bondfilmerna lika orubbligt som “My name is Bond, James Bond”. Men i vissa filmer dricker Bond inte Dry Martini utan “Vodkatini”. En drink där vodka fått ersätta gin. En dålig ersättning i min mening.
Men faktum är att det James Bond låter bartendern blanda när Ian Flemming får bestämma inte ens är en “dry martini”. Ty det Flemming lät sin romanhjälte dricka är en helt egenkomponerad drink som så småningom får namnet Vesper. I den första 007-romanen (Casino Royale) instruerar James Bond bartendern (på sidan 50 i den svenska pocketutgåvan från 1973) hur han vill ha sin “Dry martini”:
“Dry martini åt mig”, sade han. “Bara en. I ett djupt champagneglas”
“Oui, monsieur.”
“Ett ögonblick. Gör den med tre mått Gordon’s, ett mått vodka och ett halvt mått Kina Lillet. Skaka mycket väl tills den är iskall och lägg sen i en stor men tunn skiva citronskal. Uppfattat?”
“Fullkomligt, monsieur.” Idén såg ut att tilltala barmannen.
När drinken sedan väl är serverad och avsmakad ger Bond ytterligare en ledtråd till den perfekta “dry martinin”:
“Utmärkt” sa han till barmannen, “men om ni kunde få tag i vodka som är gjord på säd istället för potatis kommer ni att finna att den blir ändå bättre.”
Kina Lillet finns inte på systemet. Då och då har jag försökt få tag på en flaska när jag varit ute och rest. Men det var inte förrän när jag var i Paris häromåret som jag kom ihåg att försöka på en plats där det faktiskt fanns att få. Väl hemma blandade jag med högt ställd förväntan till en “dry martini” enligt James Bonds alla regler.
Det är en utmärkt drink. Men det är inte en dry martini. Snarare en söt martini. Kina Lillet, eller “Lillet” som drycken numera kort och gott marknadsförs som, är nämligen en söt dryck. Likt en söt vermouth. Tillverkaren avslöjar så mycket som att det är en blandning av “utvalda viner och fruktlikörer”.
Jag använde Gordon’s gin och en rysk sädesvodka enligt receptet. Vodkan spär ut ginet och gör ginsmaken mindre framträdande. För mig som gillar gin tillför vodkan med andra ord ingenting. Bara på en punkt avvek jag från receptet. Jag serverade drinken i vanliga coctailglas istället för de föreskrivna djupa champagneglasen.
Damerna i sällskapet som bjöds på denna drink uppskattade den, vilket de inte brukar göra med den vanliga dry martinin.
Min sammantagna slutsats blir den att en “vanlig” söt martini fungerar lika bra som James Bonds Vesper. Blanda gärna till drinken med Lillet om det finns till hands. Annars fungerar en söt vit vermouth nästan lika bra. Glöm vodkan om du inte ändå råkar ha någon hemma och verkligen vill göra en “Vesper” – det är bara en onödig ingrediens.
Jag har faktiskt aldrig läst Kapten Stofil, serien om världens främste bakåtsträvare, ändå tycker jag att det är tråkigt när jag nu läser att tidningen ska läggas ned. Jag har då och då tittat in på Kapten Stofils website och glatt mig åt vurmen för en del försvunna eller utrotningshotade företeelser.
Jag hoppas att Kapten Stofil fortsätter på webben, annars uppstår ett vakum som jag hoppas fylls snabbt. För även i en värld där utvecklingen för det mesta går mot det bättre är det viktigt att det finns de som vårdar det goda från förr och nu. Gärna med oförblommerad entusiasm och glimten i ögat. Kapten Stofils länksamling är värd ett besök för den som delar den uppfattningen.
Nu kan du ladda ned soundtracket till “Myrornas krig” *. Första gången jag hörde talas om vitt brus var när England anklagades för att använda ljudet för att bryta ned misstänkta IRA-terrorister inför förhör. Jag har därför alltid tänkt på vitt brus som ett elakt ljud.
Därför blev jag inte så lite förvånad när en bekant i Texas tipsade på Facebook om att han använde vitt brus för att koncentrera sig på arbetet och länkade till en site där man kan ladda nedeller lyssna online till olika sorters brus.
På siten skriver man att brus kan användas som hjälp att sova, öka ostördhet, stänga ute distraktioner, maskera tinnitus, lugna barn och husdjur, lindra migrän, öka fokus och smälta bort stress.
Förutom vitt brus kan man tanka ned rosa och brunt brus. Jag hade ingen aning om att brus fanns i så många färger.
Jag ska prova dem vid tillfälle. Siten med bruset heter www.simplynoise.com
*) För nytillkommna människor kan jag berätta att förr i världen gjorde TV sändningsuppehåll på nätterna. På TV-mottagarnas bildskärm syntes då ett virrvarr av vita och svarta prickar som fick namnet “Myrornas krig”. Ur högtalarna kom då bara ett brus.
Min Kumalae. Tillverkad i Koa-trä på Hawaii på 1920-talet.
För en tid sen köpte jag en Hawaiiansk ukulele från 1920-talet på ebay. En Kumalae. Jag fick den till ett bra pris. Ett tag såg det ut som att jag skulle få den till vrakpris men så sprang buden iväg och med bara sekunder kvar av auktionen höjdes budet med en hel tusenlapp. ebays budautomatik såg ändå till att jag vann auktionen.
När ukulelen sen, efter en del turer, äntligen kom visade den vara i så gott som nyskick. Den hade inte spelats mycket på i sina dar. Lyckan var för en stund nästan total.
När jag spelat lite på den visade det sig dock att stränghöjden var på tok för hög. Jag fick nästan kramp i fingrarna av att spela på den. Det förtog mycket av glädjen. Min gode vän och ukulelebyggare Sven förbarmade sig dock över mig och min ukulele. Han har slipat ned stallet och sadeln så att det nu är en njutning att spela på ucken. Ljudet är också stort och vackert. Sven slipade också ned banstavarnas kanter. När träet åldras krymper det. Bandstavarna på gamla uckar sticker därför ut en aning utanför halsen. Det är oskönt att spela på dem. Jag slipade själv ned bandkanterna på de nedersta banden och nu har Sven slipat av de övriga också.
Det tokhöga stallen innan Svens justeringStallet efter Svens justering
Jonah Kumalae var en av de främsta i den andra generationen ukulelemakare på Hawaii. Han hade en brokig historia. Han började som lärare och musiker, började tillverka ukulelar, blev en driven affärsman och poi-makare. (Poi är den ätliga produkten av Taro-växten och en basvara på Hawaii). Han fortsatte som tidningsutgivare och politiker. Jonah Kumalae var dessutom 8-barnsfar. Under sitt liv var han inbegripen i många dispyter och konflikter. Stämd för att inte ha betalat öl för 299 dollar! Åtalad för förskingring av offentliga medel. Inbegripen i ett bråk om vem som skulle få framföra musiken i Hawaiipaviljongen på världsutställningen i San Francisco med mera, med mera.
Hans ukulelar och ukuleleproduktion är omgiven av motstridiga uppgifter. 1911 var startåret för hans ukuleleproduktion. Det tycks alla vara överens om. Liksom att tillverkningen upphörde 1940 när han dog. Att han var en av de mest framgångsrika producenterna av ukulelar, mätt i antal producerade ex råder det också enighet om. Någon produktionsstatistik finns tydligen inte. När det gick som bäst för Kumalae menar en del att han producerade 300 ukulelar per månad. Andra 600. När denna glansperiod inträffade råder också delade meningar om. En del menar att det var på 1930-talet. Andra menar att produktionen aldrig återhämtade sig efter det att Kumales fabrik eldhärjades 1922. I branden förstördes 4000 ukulelar enligt Kumalae. Det bör tala för att storhetsperioden föregick branden. Sonen Jonah Kumalae Jr berättar i en tidningsintervju att tillverkningen fortsatte med bara fyra anställda i hus på bakgården hos familjen efter branden. Men om det var för en kort tid eller för återstoden av produktionstiden framgår inte. John King som gjort ordentlig källforskning runt ukulelen konstaterar att Kumalaes annonsinföranden i the city directory var sporadiska efter branden.
Jag tror att min ukulele tillverkades under tiden närmast efter branden. 1915 vann Kumales ukulelar en guldmedalj på Världsutställningen i San Fransisco. Efter det har alla hans ukulelar en dekal på huvudet som talar om detta. Innan branden 1922 har ukulelarna också en etikett på insidan av botten, synlig genom ljudhålet. På etiketten finns adressen till fabriken som brann ned. Senare (oklart dock hur mycket senare) försågs de med en ny etikett. Min ukulele har ingen etikett i ljudhålet utan bara ett nummer skrivet med blyerts.
Förkylningar är aldrig roliga. Trots att det förmodligen är den vanligaste sjukdomen har läkarvetenskapen ingen bot. Det är bara vila och vätska som gäller. Och vänta. Vänta tills kroppen själv rett ut det. Den hjälp som finns att få går nästan helt ut på att lindra symptomen och göra väntan så dräglig som möjligt.
Det finns förstås en lång rad huskurer vars verkningssätt är höljda i dunkel men som anses ha en tillfrisknande effekt eller bättra på kroppens förmåga att ta hand om förkylningen. Vitlök, t ex. Det finns också naturmedel som uppges ha samma effekt. Mest känd är förmodligen Echinacea, röd solhatt.
Skolmedicinen erbjuder febernedsättande medicin som också är inflammationsdämpande. Bland mer naturmedicinskt orienterade anser en del att man inte ska ta febernedsättande mediciner. De menar att febern är kroppens sätt att ta hand om förkylningen. Skolmedicinarna fnyser.
De vanliga febrenedsättande, smärtstillande och antiinflamatoriska medicinerna baseras antingen på acetylsalicylsyra, paracetamol, diklofenak eller ibuprofen.
Acetylsalicylsyran är äldst i sammanhanget. Den finns i Aspirin (den första av detta slags mediciner), Magnecyl och Treo. På senare tid har acetylsalicylsyran fått dåligt rykte för att den irriterar mag-tarmkanalens slemhinnor. Samma bieffekt har läkemedel baserade på Ibuprofen (t ex Ipren och Ibumetin) och diklofenak (som t ex Voltaren). Läkemedel baserade på paracetamol (som Alvedon och Panodil) har inte den biverkningen. Istället kan de ge skador på levern.
Man ska naturligtvis inte överdriva risken för biverkningar men personligen tuggar jag i hellre i mig acetylsalicylsyre-tabletterna än paracetamol-varianterna. Jag tänker att jag lättare upptäcker om jag får problem med magen än med levern.
Snor och nästäppa är förutom feber det vanligaste förkylningsymptomet. Det finns flera olika nässprayer som t ex Neseril och Nasin som på ett nästan mirakulöst sätt rensar näsborrarna. Problemet är att verkan avtar efter några dagars flitig användning. Personligen brukar jag därför bara använda den typen av spray när jag ska sova. Dessemellan sprayar jag näsan med koksaltlösning. Sån finns numera med mentol vilket nästan gör sprayandet angenämt. Koksaltösningen löser upp och gör det lättare att snyta sig. Den hittar också vägen till bihålorna om man hjälper den på traven genom att ligga ned.
I England kan man köpa något som heter “Lemsip”. Det är ett pulver avsett att lösas upp i varmt vatten. Det är i princip ett te med ohyggligt mycket socker, citronsmak och paracetamol. Paracetamolet dämpar febern och värken, sockerchocken piggar upp. Sammantaget är det ungefär vad man behöver när man är lite förkylningsdeppig. Personligen tycker jag dock att det är näst intill odrickbart för att det är så sött. Men man kan ta till sig konceptet och göra eget te som man smaksätter med lagom mycket socker och citron och tar en värktablett till.
En klassisk variant är te med rom. Effekten är nog mest placebo men det är inte fel det heller. Te med mjölk, honung, kanel eller muskot är en gotemplarvariant som fungerar ungefär lika bra.
En stadig whiskey framhåller många som sin bästa förkylningsmedicin. Personligen har jag svårt för sprit när jag har feber. Även ett milt rus känns obehagligt. Däremot kan jag tycka att ett glas whiskey precis när man känner de första förkylningsbesvären kan vara välgörande. Effekten är förmodligen inbillad (Även om jag har en teori om hur det fungerar som antagligen skulle få skolmedicinarna att vilja spärra in mig på mentalsjukhus).
Robert Hultmans bastuba och hans resonatorukulele Det är kul att spela musik. Men det är svårt att få ihop det om man ska spela med andra. Almenackorna hos alla inblandade brukar vara svåra hinder. Ett sätt att få lite mer variation i musicerandet är att spela in sig själv med flera instrument.
Då öppnar sig möjligheter att göra lite arrangemang. Det ställer en inför en del problem också. Åtminstone i mitt fall. Jag kan inte spela så många instrument. Men det hindrar inte att jag försöker. Och jag har roligt.
Här har jag samlat några sådana inspelningar jag gjort: Egytian Ella (bastuba, banjoucke, resonatorucke, sopranucke, lite vispar och en röst) Down in Jungle Town (sopranukulele, banjoukulele, bastuba och möjligen något mer) Crazy Words Crazy Tune (sopranukulele, bastuba) After you’ve gone (sopranukulele, banjoucke, bastuba och tvättbräda) Nagasaki (ucke, bastuba och första försöket med tvättbräda som i ärlighetens namn blev väldigt kryckig) Leaning on a lamp Humming to myself (här är det bara en piccoloukulele men jag har spelat in ett spår med ett solo också) You’ve got a friend in me (banjoukulele, resonatorukulele, bastuba)
