Author: Robert Hultman

Kan det ha varit frågan som är orsaken till att skrivare är billiga och bläck är dyrt? Min senast inköpta skrivare har WiFi-gränssnitt och fungerar också som bildläsare och fax(!). Den kostade 700 kronor (inklusive moms). Häpnadsväckande billigt. Bläckkostnaden är också den häpnadsväckande. Fast i andra riktningen. Bläck kostar drygt 16 000 kronor litern i lågprisbutiken på nätet.

Jag föreställer mig något slags brainstorming-session på en konferens för någon skrivartillverkare. Seminarieledningen har idogt uppmanat deltagarna att ”tänk utanför boxen”. Som ett resultat har länder, sagor, berömda slag och andra branscher tröskats igenom efter föredömliga affärsidéer. Mot slutet av dagen är syret nästan slut och tankeskärpan borta. Alla bara längtar efter att få gå och byta om till middagen. En deltagare framkastar en fråga mest på skämt efter att i sitt stilla sinne avfärdat prostitution och sjöröveri.

– Vad kan vi lära av knarkbranschen?
– Första silen gratis! Svaret kommer blixtsnabbt.

Därför kostar skrivaren 700 och bläcket 16 000.

Eftersom en patron bara rymmer 5,2 milliliter kostar den i och för sig bara 85 kronor. Den räcker, enligt tillverkaren, till 165 sidor. Man har fyra sådana i skrivaren. En fyrfärgsutskrift kostar därmed ungefär 2 kronor.

Sen har skrivaren en extra, lite större patron, med svart bläck som gör svartvita utskrifter något billigare. En uppsättning patroner kostar med andra ord bortemot 500 kronor. Tillräckligt mycket billigare för att man inte ska köpa en ny skrivare.

Allt fler tatuerade vill ta bort sina tatueringar, läser jag i Östermalmsnytt. Vem är förvånad? Inte jag i alla fall. Jag har i och för sig alltid tyckt att tatueringar är en dumhet.

Stockholmarna är mest tatuerade i hela världen enligt Metropolis Report, som Östermalmsnytt citerar. En tredjedel av alla stockholmare är tatuerade enligt rapporten. Redan det är säkert ett skäl för många att ångra sin tatuering. Den som tatuerar sig för att vara avvikande inser nog snart att tatueringen var en överloppsgärning. Tatueringar har helt förlorat sin funktion som uttryck för självständighet, självvalt utanförskap, uppror och liknande.

Tribals, som i min mening är de fulaste av alla tatueringar, fyller förmodligen fortfarande en funktion. Den visar på tillhörighet. Tatueringens permanenta karaktär visar på hängivenhet. Men med hängivenhet och tillhörighet är det som med så mycket annat. Den är sällan livsvarig. En tatuering är det.

Kärlek är inte heller alltid livsvarig. Inte alla förhållanden heller, även om många förmodligen håller längre än den kärlek som var dess ursprung. Att tatuera in sin älskades namn må vara romantiskt. Men risken är uppenbar att man får ångra sin tatuering.

I en tid där ombytligheten tycks vara snabbare än någonsin i historien känns tatueringar som en anakronism. Finns det något du räknar med ska vara hela din livstid?

Det finns snygga tatueringar, ingen tvekan om saken. Det finns roliga tatueringar och det finns tatueringar med en djup personlig innebörd. Det finns säkert tusen skäl till att man tatuerar sig. Och så finns det sådär 300 skäl att man vill ta bort en tatuering. En trejdedel av alla tatuerade ångra sina tatueringar, enligt tatueraren som intervjuas i Östermalmsnytt.

När jag växte upp var en tatuering en social stigmatisering. Tatuerade var losers.

Det var sjömän och kriminella som hade tatueringar. Så sas det i alla fall. Motiven var nästan alltid marina. En båtratt, ett ankare, någon enstaka gång en fullriggare. Men framför allt var de sällsynta. Aldrig var de lika snygga som de ”tatueringar” som följde med ett visst slags tuggummi. Ett slags dekal som man lade i vatten och sen pressade fast mot huden.

Lite längre fram i livet insåg jag att det kanske inte bara var kriminella och sjömän som var tatuerade. Det fanns de som bara ville se ut som om de var det. Varför man nu skulle vilja det? Det hände förstås att någon som varit i Köpenhamn och blivit full kom hem med en tatuering.

”Luffarprickar” förekom också. Jag lärde mig nyligen att de kallas så. Det är tre prickar tatuerade i en triangel i vecket mellan tummen och pekfingret. Det förekom alla slags spekulationer om prickarnas betydelse bland mina jämnåriga. Min slöjdlärare på högstadiet hade sådana prickar. Men han log bara (hemlighetsfullt får man förmoda) när någon frågade vad de stod för. (På Wikipedia finns en rad olika förklaringar http://sv.wikipedia.org/wiki/Luffarprickar ).

Men oavsett vilket motiv den tatuerade hade ångrade de sig. De hade alla bara ett budskap till oss unga som storögt betraktade deras tatueringar: Tatuera er aldrig, barn!

– – –

Edit: Jo,  alltså.  Jag vet att loser (förlorare) stavas med ett “o”. Men jag tyckte att det var lite kul att tänka sig att man stavade fel när man tatuerade ordet i pannan. För att understryka vilken loser man är, liksom.
Däremot hade jag ingen tanke på att ordet “looser” betyder “lösare”. Därmed hade det kanske varit lite tankeväckande, eller något, att tatuera in “looser” i pannan. Folk hade kanske undrat “Vadå lösare?”.

Lite pinsamt var det dock att jag också i den löpande texten stavat “loser” fel (med två o). Nu är det rättat och ingen kommer att få vet hur fel det en gång stod. Eller?