Opinionsbildning – Robert Hultman Communication & Marketing

2016-07-07

Tomma kartonger smartast i Almedalen i år

Almedalsbesökare går förbi två flyttkartonger med hashtaggen byggförfan

Årets vinnare i min årliga Almedalstävling där en bra idé slår en bra budget är Moderata Ungdomsförbundet. Flyttkartongskampanjen för hashtaggen #byggförfan är förmodligen den almedalskommunikation som haft den lägsta budgeten någonsin.

Gissningsvis var det 100 flyttlådor som var utplacerade innanför murarna i Visby på måndagen. Det ger en mediekostnad på, säg 2000 kronor. Plus lite A4-utskrifter med ortsnamn och ett par #byggförfan-schabloner och lite färg. Summa summarum gissningsvis 5000 kronor.

Synligheten var det inget fel på. Kartongerna fanns “överallt” och även den som inte ägnade dem särskild uppmärksamhet bör ha sett hashtaggen på dem. Men att ha en tvådelad kampanj som denna kan vara lite riskfyllt. För att få veta vad #byggförfan står för och vem som är avsändare måste man ge sig ut på nätet.

En MUF-tweet om #byggförfan var måndagens näst mest retweetade tweet i Almedalen enligt digkom16. Visserligen bara 50 retweets men ändå tvåa. Så förmodligen tänkte muf:arna rätt om de chansade på att almedalsbesökarna är tillräckligt “tech savvy” för att det ska fungera.

Inledningsvis var jag skeptisk till att det inte framgick vem avsändaren var. Men att muf ville vara mystisk har säkert två skäl. Dels att stimulera nyfikenhet, dels att inte alienera meningsmotståndare direkt och kanske riskera att få sin kampanj saboterad. Det är enkelt att ha sönder flyttlådor, om någon skulle vilja det.

Kampanjen varade bara under måndagen, moderaternas dag i Almedalen. Var det ett smart drag eller bara en resursfråga? Jag tror ju för min del att flyttlådorna hade fungerat resten av veckan också. Åtminstone fram till onsdagens regnskurar som hade gått hårt åt kartongerna om de stått kvar.

Tidigare vinnare i tävlingen har varit:
Köttskatten (2015)
Martin Borgs, Slöseriombudsmannen (2014)
Cykla en smoothie, Allmännyttan (2013)
Almedalsbordellen, Järfälla Tjejjour (2010)

2016-04-252016-04-25

En klassikers återkomst i mediemixen

På en promenad i närheten av Bromma flygplats passerade jag ett anslag på ett träd. Det var Svedavia som informerade om arbeten med att förbättra inflygningsljusen till Bromma. Vilken överraskning att se att man använde “gamla hederliga” metoder i kommunikationen. Överraskande men också glädjande eftersom jag är övertygad om att det var väldigt effektivt i sammanhanget.

Sociala medier har en självklar plats i en kommunikationsplan eller -strategi idag. Redaktionella medier och egna produktioner finns för det mesta också med. Men jag är rätt säker på att det inte är så många som överväger att sätta upp anslag. Det är en typ av “gerillamarknadsföring” som man lätt förknippar med aktionsgrupper, ideella föreningar och små politiska partier. I kommersiell marknadsföring kan jag påminna mig reklam för loppmarknader, rostlagning och massage på den här typen av anslag.

Gammal tanke blir som ny
Att anslagen fick en plats i Svedavias kommunikation kan därmed ses som ett nytänkande, fast metoden är gammal. Någonstans finns en kommunikatör som förtjänar en eloge. Anlagen sitter där arbetet bedrevs/ska bedrivas och når därmed de som påverkas. Målgruppen är rimligen de många som promenerar, joggar och rastar hunden i de naturområden som omger Bromma.

Men anslagen skvallrar ändå om att det är en ovan kanal för avsändaren. “Från och med den 28 september och två månader framåt” kan man läsa. Jag läste det i mars 2016. Frågan blir då: Hänger de kvar sen förra året eller är man ute i väldigt god tid?

Lärdomar
Jag inser att det inte är en slump att anslagstavlor ofta har kravet att alla lappar som sätts upp ska datummärkas. Det verkar vara en god idé för alla anslag. En annan slutsats är att om man använder anslag i kanalmixen behöver man inte bara planera för när de ska sättas upp utan också för när de ska tas ned. Dessutom behöver man notera ganska noggrant var man sätter upp dem, så man faktiskt hittar dem när det är dags att ta ned dem.

2015-07-082015-10-01

Trägen vinner också i Almedalen

En man med plakat med texten "Skriv på för köttskatt"

”Köttskatten” är årets vinnare i tävlingen där en bra idé slår en bra budget. Idéhöjden är i och för sig inte mycket att skryta med men genomförandet är konsekvent och budgeten den minsta man kan tänka sig.

Att man kan åstadkomma mer i Almedalen med en bra idé än med en bra budget, är en tanke som jag omfamnar med värme. Varje år letar jag särskilt efter såna exempel och brukar utse en vinnare.

Årets vinnare ”köttskatten” bedrev för, åtminstone, andra året i rad namninsamling på Donnersgatan, precis vid Almedalsscenen. En till tre kampanjarbetare har stått där med ”sandwichplakat” och namninsamlingslistor varje dag under Almedalsveckan. En stor del av Sveriges politiska, påverkans- och opinionsbildningselit har inte kunnat undgå dem när de passerat.

Som alltid måste resultat mätas mot målen. Jag vet inte vad köttskattskampanjen hade för mål med sitt deltagande. Om det var att få många namn på sina listor blev de måhända besvikna. Om det var för att få ökat stöd för en köttskatt åstadkom de nog inte mycket. Men om det var för att etablera frågan i beslutsfattarelitens medvetande måste de ha lyckats klockrent.

En sönderskjuten och krockad ambulans visade på Röda Korsets vardag i delar av världen.

Röda korset var en annan kandidat till priset. Runt hörnet från köttskattskampanjarna, på Tage Cervins gata, hade Röda Korset sitt tält. Men i blickfånget hade de en illa tilltygad ambulans. Ambulansen var full med skotthål och därtill krockad. Som hämtad ur en del av Röda Korsets vardag.

Trots det centrala läget var ambulansen något undanskymd. Ensam hade den gjort större intryck. Som den stod nu, tillsammans med ett utställningstält av det slag det går tretton på dussinet i Almedalen, förtogs mycket av uppmärksamhetsvärdet. Den visar i alla fall på värdet av att visa upp eller ställa ut något som avviker från mängden.

I baksätet på en Ford cabriolet från 50-talet sitter en man och en kvinna. I framsätet sitter en man vänd mot dem. — MHRF intervjuade politiker i riksdagens trafikutskott. Här en ledamot från Mp och en från S.

Någon kandidat till utmärkelsen var de aldrig. Men MHRF (Motorhistoriska Riksförbundet) intervjuade trafikpolitiker i en gammal Fordcabriolet nere i hamnen. Snyggt att knyta ihop verksamheten med aktiviteten i Almedalen. Någon kioskvältare var dock inte upplägget. Utfrågningarna var glest besökta.

Några män och kvinnor i neonfärgade T-shirts — LP-verksamheten syntes väl med sina färgglada T-shirts. Men vad ville de?

”Uniformerade deltagare” brukar jag alltid ta upp i det här sammanhanget. Förra året syntes KRIS (kriminellas revansch i samhället) i stora skaror med T-shirts i Almedalen. De var där i år igen om än inte lika många. Samma koncept men med större synlighet med sina signalgröna T-shirts var LP-verksamheten.

Jag vidhåller att uniformerade deltagare är ett enkelt sätt att få uppmärksamhet i Almedalen. Ju mer avvikande uniform desto större uppmärksamhet. Men om man, som både KRIS och LP-verksamheten, nöjer sig med att gå omkring i T-shirt syns man visserligen men så mycket mer åstadkommer man inte. I bästa fall väcker man kanske nyfikenhet.

Tidigare talades det om att Fi (Feministiskt initiativ) skulle kunna få en dag under Almedalsveckan i och med att man har en plats i regionfullmäktige. Jag känner inte till de eventuella turer som lett till att så inte blev fallet. Fis motdrag var att ”göra varje dag till Fis dag”. Gudrun Schyman höll därför tal varje dag på Donners Plats.

Det var nog smart. Helt säkert var det många gånger mer effektivt än att bokstavligt talat bränna pengar som Schyman gjorde i Almedalen 2010. Den gången fick hon visserligen mer uppmärksamhet. Men i likhet med T-shirtbärarna fick budskapet inget genomslag.

Sammanfattningsvis var det dock få exempel på lågbudgetalternativ med stort genomslag i årets Almedalsvecka. Aktivitetsnivån var på det hela taget lägre i Almedalen i år än föregående år. Men förra året var det valår. Det verkar märkligt nog spela stor roll. Egentligen borde det vara tvärtom.

Tidigare vinnare i min tävling har varit:

Martin Borgs, Slöseriombudsmannen (2014)

Cykla en smoothie, Allmännyttan (2013)

Almedalsbordellen, Järfälla Tjejjour (2010)

2015-07-062015-07-06

Konsult i Almedalen – eller ein Mädchen für alles

Torget Donners Plats med några få människor.

Så var Almedalsveckan över för den här gången. Ska man summera blir kortversionen att den var som vanligt. Nästan ovanligt vanlig. Bara more of the same. Veckan bekräftade också en gammal sanning. Som konsult är man ein Mädchen für alles.

På vårkanten är man fin konsult och tänker djupa tankar och planerar strategiskt. Under själva Almedalsveckan bär man kartonger, kompletterar medialistor och gör annat som är branschens motsvarighet till att få skit under naglarna.

På ett av veckans många rosévinsmingel blir jag och min gäst serverade av en ung medarbetare på den arrangerande byrån. Det är hans första jobb efter examen från Handelshögskolan. Han hade knappast räknat med att det var något han skulle ägnat sig åt när han svettades över böckerna på en av landets mest prestigefulla utbildningar.

– Men vår VD går också runt och serverar vin här, skyndar han sig att tillägga.

Som konsult i kommunikationsbranschen är man ein Mädchen für alles, som sagt.

Med åtta partier i riksdagen har veckan blivit åtta dagar lång. Söndag till söndag. Men i praktiken har veckan blivit kortare. Tyngdpunkten vad gäller evenemang ligger måndag till och med onsdag och den trenden har förstärkts i år. Den inledande söndagen var Almedalen i stort sett död. På måndagen smygstartade det, liksom. Redan på torsdagen började en del arrangörer ta ned sina tält och på lördagen var det så gott som dött igen.

Medierna blir fler och fler i Almedalen. Och de närvarar med fler medarbetare. Trots det är Almedalen ingen vidare bra plats för att nå ut med nyheter. Nyhetsmedia intresserar sig för partiledartalen och en eller annan nyhet från deras ekonomiska seminarier. I övrigt är de väldigt förtjusta i andra medier och vad de gör. Och så är de förtjusta i Dagens Medias DJ-battle. Lite hårddraget.

Hampus Brynolf, på Intellecta har i flera år arbetat med att granska Almedalsveckan ur ett metaperspektiv. Han och några av hans kollegor sammanställer hårda fakta som de delar med sig till den som är intresserad. Här är hans sammanfattning av veckan.

2015-05-182015-05-18

Lennart Bodström och pepparkaksdebaclet

Den förre SFS-ordföranden, utrikesministern och utbildningsministern Lennart Bodström gick bort häromveckan. Lennart Bodström var en av de första politiker jag hade att göra med. Därtill gjorde han det bästa ”första intryck” någon politiker gjort på mig.

Första gången jag såg honom ”live” var i Almedalen 1984 när Olof Palme talade. ”Politikerveckan” hade väl nätt och jämt blivit ett begrepp och åhörarna tror jag inte var fler än 200-300. Sittplatserna framför scenen räckte åt alla som ville sitta. Under ett träd bakom sittplatserna stor några ministrar och andra S-toppar med sommarställen på Gotland och lyssnade på Palmes tal.

Personlig integritet
Under ett annat träd stod Ove Rainer, tidigare justieminister och Fåröbo på sommrarna, ensam, utfryst och lyssnade på talet. Rainer hade tvingats avgå i november året innan efter ett mediedrev med kritik mot hans ”skatteplanering”. (En intressant historia i sig, där Rainer framstår som ett oskyldigt offer för en moralisk indignation som bottnade i avundsjuka.)

Utrikesministern Bodström lämnade klungan av S-toppar och gick fram, hälsade på Rainer och samtalade en stund. Det vittnade om personlig integritet.

Studenternas vän
Men mest minns jag honom som studenternas vän. När han var utrikesminister i Olof Palmes regering var han värd för ett möte med SFS senat i Arvfurstens palats. Det gick inte att ta miste på hans entusiasm över att få ta emot gamla ”studentbyråkrater” i denna överdådiga miljö. En entusiasm som inte bottnade i att han fick visa upp sig där, utan i att vi fick ta del av den. Sånt märker man.

Lennart Bodström fick så småningom lämna utrikesministerposten och bli utbildningsminister. Det är i de flestas ögon, och också i formell mening, en degradering. Men jag är inte säker på att Lennart Bodström faktiskt tog det så. Som gammal SFS-ordförande låg den högre utbildningen honom varmt om hjärtat. Att vara utbildningsminister är på många sätt den mest ansvarsfulla och finaste befattning man kan ha.

Pepparkasdebaclet
Jag arbetade på SFS under denna tid och träffade honom vid flera tillfällen då. Som utbildningsminister lovade han att alltid ta emot SFS-representanter med högst en dags varsel. Något han också infriade. Jag undrar om någon minister tidigare eller senare varit så tillgänglig för studenternas representanter.

Vid ett av de tillfällen vi SFS-representanter träffade utbildningsministern Bodström hade vi med oss pepparkakor. Det var den 13 december och vi tyckte att det kunde passa eftersom det var luciadagen. Jag kom på den ljusa idén att vi kunde spritsa ”Höj studiemedlen” på pepparkakorna vi tog med oss. Alla tyckte det var en lysande idé.

Kvällen innan kavlade vi pepparkaksdeg och gräddade pepparkakshjärtan på SFS kansli som då låg på S:t Eriksplan. Ingen av oss hade någon nämnvärd erfarenhet av pepparkaksbak så vi stod med näsan djupt i kokboken. Vi gjorde kristyr och sprits-strutar av smörpapper efter bokens instruktioner.

Det visade sig emellertid vara svårt att få plats med budskapet ”Höj studiemedlen” på de pepparkakor vi bakat. På en, av kanske 40 bakade pepparkakor, kunde man med god vilja uttyda budskapet. På uppvaktningsdagens morgon köpte vi några lite större pepparkakshjärtan från Dalpojkens bageri på Rörstrandsgatan. Det gick med nöd och näppe att få plats med texten i kristyr på dessa.

När det väl var dags att ge sig av till Utbildningsdepartementet på Mynttorget, insåg vi att vi måste ha något att bära pepparkakorna i. Någon hittade en skokartong på kansliet. Den fick duga även om det inte kändes som en idealiskt förpackning att bjuda en minister på pepparkakor ur.

Ungefär samtidigt som vi började spritsa pepparkakor kvällen innan uppvaktningen kom vi på att det kunde vara en bra idé att ha en bild från pepparkaksuppvaktningen. Det var alltid bra att kunna visa medlemskårerna vad vi gjorde.

Jag ringde därför min kompis Staffan som var en anständigt duktig fotograf. Kunde han komma och plåta oss hos utbildningsministern i morgon? Jodå, det kunde han.

Bengt Persson, som då var ansvarig för studiesociala frågor på SFS, och jag stod och väntade ganska länge i foajén på Mynttorget utan att Staffan dök upp. Den akademiska kvarten förflöt med råge och vakten undrade om vi verkligen ville träffa utbildningsministern. Till sist bestämde vi att det trots allt var viktigare att faktiskt prata med ministern än att ha en bild av händelsen.

Bodström tog emot och bjöd på kaffe. Jag minns att jag noterade att han hade samma kritstrecksrandiga kostym på sig som när han tog emot SFS senat på utrikesdepartementet. Den var sliten i ärmen.

Vi tog fram vår skokartong. Så gott som alla pepparkakor hade gått sönder på vägen dit.

Vi och drack kaffe och åt pepparkakssmulor medan vi argumenterade för varför studiemedlen borde höjas. Eftersom innehållet i vår skokartong endast med stor fantasi kunde tolkas som pepparkakshjärtan med texten ”Höj studiemedlen” i kristyr på, berättade vi var det var. Bodström skrockade gott med orörlig överläpp och förklarade, inte oväntat, att statsfinanserna inte medgav några egentliga höjningar.

Så dök Staffan upp i dörren till utbildningsministerns tjänsterum. Han hade försovit sig. På den här tiden gick det ännu att snacka sig förbi vakten på departementen med ett smort munläder. Därför kunde han faktiskt rikta kameran mot oss tre framför fönstret mot Mynttorget. I en tid när film fortfarande var ganska dyrt, åtminstone ur studentperspektiv, var tre, fyra exponeringar ungefär vad man kostade på sig.

En pepparkaksbumerang?
Tillbaka på kansliet var vi lite osäkra på hur vi skulle värdera dagens uppvaktning. Framgång eller fiasko? På eftermiddagen hörde Staffan av sig, efter att ha framkallat filmen och gjort kopior. Motljuset gjorde att bilderna inte blev bra.

Lennart Bodström, å sin sida, återkom till händelsen i flera tal han höll inför studenter. Han tyckte det var en lysande illustration till att också studentrepresentanter fått se hur svårt det var att få statens kaka att räcka till.

Om pepparkakorna hade någon effekt på studiemedelssystemet lär vara svårt att utreda. En studiemedelsutredning (SOU 1987:39) föreslog i alla fall en förändring av det system som funnits i drygt 20 år. Vi ville ha mer pengar till systemet. Utredningen föreslog en omfördelning av pengarna från bidragssidan till återbetalningssidan. Kakan blev inte större bara annorlunda delad.

Fotnot:
För den som av någon outgrundlig anledning vill läsa mer om studiemedelsresonemangen den gången finns ”Det omöjliga systemet – En studiemedelsantologi”, Robert Hultman (red) m.fl. ISBN 91-971059-0-2. Hittar man den ingen annan stans hittar man den väl iaf på Kungliga biblioteket.

2014-12-292014-12-29

Så sparade vi 26 kronor per invånare

Någon stor besparing är inte det inställda extravalet. 26 kronor per invånare handlar det om.

Nu blir det inget extraval i mars. Men när jag var och storhandlade någon av dagarna i veckan innan jul skulle det fortfarande ske. Jag fick köa länge. Automaten som ger växelmynt tillbaka krånglade och tog tid att laga. Men jag fick höra vad ett par i 30-årsåldern tyckte om extravalet, eller ”omvalet” som de kallade det. *)

De var överens om att extravalet var dumt. De var överens om att politiken var en lekstuga. Kvinnan sa att man borde dela ut de pengar valet kostade till folk i stället. Mannen höll med och konstaterade att partierna lägger ned enorma summor på valet.

Miljonerna rullar i media

De har naturligtvis läst och hört medierna rapportera om kostnaderna för ett val. Enligt SvT (http://www.svt.se/nyheter/ett-nyval-kostar-miljoner) kostade valet 2014 112 miljoner för Valmyndigheten. Partierna kampanjade för 170 miljoner av partistödet. Summa 282 miljoner kronor av skattepengarna. Metro anger partiernas kostnader för valet 2014 till sammanlagt 335 miljoner kronor. En reporter på Aftonbladet tar i mest och använder siffran en halv miljard när de ställer frågor till Jenny Madestam. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19962414.ab)

Extravalet skulle sannolikt ha kostat lite mindre. Bl a för att det inte skulle varit val till kommuner och landsting. Drygt 200 miljoner kronor trodde SvT att extravalet skulle kosta. En kvarts miljard menade SvD.

En kvarts miljard för demokrati eller för slöseri

Det är stora summor. Närmast ofantliga ur ett privatekonomiskt perspektiv. Respektingivande också ur näringslivsperspektiv. Ur politikerperspektiv tycks det dock vara försumbart. Frysningen av Förbifart Stockholm som regeringen beslutade om, beräknade Trafikverket skulle komma att kosta så mycket som 260 miljoner kronor. I klass med ett nyval med andra ord. Nu blir det väl inte så dyrt eftersom regeringen backat om frysningen. Men personligen tycker jag att det är en väldig skillnad om pengarna används för den demokratiska processen eller om de används för… ja för vadå?

När växelautomaten var fixad och kassörskan började beta av kön igen sa hennes chef till oss i kön att vi skulle få 10 procent rabatt på våra inköp. Eftersom jag storhandlat blev summan att betala ungefär 1400 kronor. Minus rabatten på 140 kronor då. Hur mycket rabatt det blev för paret efter mig vet jag inte. Men det handlade uppskattningsvis om lika mycket.

Stora pengar blir småslantar när man delar ut dem

Väl hemma ägnar jag mig åt lite enkel matematik.

Om extravalet kostar skattebetalarna 250 miljoner kronor (partierna egna pengar kan vi väl ändå inte rimligen ta ifrån dem?) och delar ut dem till 9,6 miljoner invånare blir det 26 kronor per person.

Delar man istället ut pengarna till de röstberättigade i extravalet (7,3 miljoner) blir det 34 kronor.

För familjen efter mig i kön betydde affärens rabatt med andra ord mer för deras ekonomi än det inställda valet. Det är synd att folk inte vet hur lite demokratin kostar dem.

*) I värsta fall hade de fått rätt. Valresultatet hade kunnat bli detsamma som i det ordinarie valet. I så fall hade det ju blivit ett ”omval”.

(En spargris som den på bilden kan man köpa på http://www.fanshop.se/sverige/sverige-spargris.html)

2014-11-252014-11-28

Vad brinner du för?

Det finns ett populärt uttryck som jag har svårt för. ”Jag brinner för” följt av något som vederbörande känner engagemang för.

För mig frammanar uttrycket bilder av människor som bokstavligt talat brunnit för sin sak. Bilden på buddistmunken Thich Quang Duc som brände sig till döds i Saigon 1963 såg jag som liten. Den har följts av många fler sedan dess i medierna.

Listan över människor som brunnit för sin sak är lång. Några av de mer uppmärksammade är Jan Palach i Prag och polacken Ryszard Siwiec som båda tände eld på sig själva 1968 i protest mot Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien. Litauern Romas Kalanta brände sig till döds 1972 i protest mot Sovjetstyret.

Självbränningar förekommer än idag

Mohamed Bouazizi tände den 17 december 2010 eld på sig själv i protest mot myndighetstrakasserier. Det anses ha varit den utlösande faktorn bakom den tunisiska revolutionen. Som i sin tur ledde till den ”arabiska våren”.

Så många som 1451 respektive 1584 självbränningar rapporterades 2000 och 2001 i Indien, enligt engelskspråkiga Wikipedia. Sedan 2009 har minst 40 tibetaner dött till följd av självbränning enligt samma källa.

Också i väst förekommer självbränning. Så sent som i juni 2014 tog metodistpastorn Charles Moore livet av sig i Grand Saline, Texas genom att hälla bensin på sig och tända eld. Hans självbränning var en protest mot rasism.

Så säg mig. Vad var det nu du brann för?

2014-10-272014-10-27

Med Fi:s regionala framgång lever Almedalen farligt

SVTs Östnytt meddelar att arrangörerna för Almedalsveckan överväger att ge Feministiskt Initiativ en egen dag under veckan 2015. Det skulle mycket väl kunna vara ett dråpslag mot arrangemanget.

Almedalsveckan är ett “format” som redan lever farligt. Med SD i riksdagen blev veckan åtta dagar lång. Och det är mer än till och med de största entusiasterna riktigt orkar med. Vi har redan sett hur veckan börjar tunnas ut efter dess fjärde dag, onsdagen, för att blir en ganska blek tillställning den avslutande helgen.

En nio dagar lång Almedalsvecka kommer definitivt att göra tillställningen mindre lockande och mindre effektiv. Den stora poängen med Almedalsveckan är att “alla” samlas på en plats under samma tid. Ju längre veckan blir desto fler kommer att välja att bara vara där en del av tiden. Och eftersom olika människor kommer att välja olika tider försvinner många möjligheter till möten.

Bakgrunden till att man nu överväger att ge Fi en dag är att arrangemanget är ett för mig okänt beslut från 1996. Då beslöts att partier representerade i regionfullmäktige också skulle få möjlighet till en dag i programmet. Att ge lokala partier en dag må ha varit en bra tanke men arrangörerna måste inse att Almedalsveckan numera är en nationell arena och inte en regional.

Fi har upplysningsvis ett mandat i regionfullmäktige på Gotland och fick 2,4 procent av rösterna i valet där 2014.

Östnytts nyhet på webben:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ostnytt/fi-far-egen-dag-i-almedalen

2014-09-072014-09-08

“Only in the gravest cases should you show your clients faces”

When the clients moans and sighs
make his logo twice the size.
Should he still prove refractory
show a picture of his factory
Only in the gravest cases
should you show your clients faces

Så lyder en vers av okänt ursprung.*) Den är spridd bland reklammakare i engelsktalande länder. Den förklarar hur en del reklam kan bli så dålig. Åtgärderna i dikten är nämligen kända metoder att få kunden på gott humör.

Kunder är ofta orimligt förtjusta i sin logotyp. De vill gärna använda den som illustration snarare än som avsändare.

Kunder är också ofta väldigt stolta över sina anläggningar. Med viss rätt, i många fall. Det är stora investeringar gjorda. En karta med säljorganisationens regionindelning och orter med kontor utmärkta kan vara en ersättning. Alla företag har ju inte anläggningar. De har dock det gemensamt med bilder på anläggningar att företagets kunder oftast skiter högaktningsfullt i båda delarna.

Har man som reklambyrå ändå inte lyckats blidka kunden kan man ta till den sista utvägen: Bilder på kunden.

*) Versen tillskrivs ofta den begåvade skotske reklammannen David Ogilvy. Men den engelske poeten John Betjeman framhålls också som upphovsman.

2014-08-252014-08-25

Romson och SUV:arna – Med en egen världsbild blir argumenten bättre

När Åsa Romson höll sitt tal i Almedalen i år sa hon en sak som fick mig att haja till. ”Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobben varje dag?” Vadå? Det är väl tjejer som kör SUV:ar? Jag bestämde mig för att kolla hur det är med den saken.

Om Romsons världsbild inte stämmer när det gäller vilka som kör SUV:ar kan tyckas vara en trivial fråga. Men det kan mycket väl vara symtomatiskt. Kanske är det så att Romson (och andra miljöpartister) har format en världsbild som ska passa deras politik.

Man anar en echo chamber-effekt. Man pratar mest med människor som delar samma åsikter och ser världen ur samma perspektiv. Den egna bilden förstärks därmed hela tiden medan avvikande bilder och åsikter dränks i strömmen av likriktade budskap.

Bara ett argumentationstrick?

Det kan också vara så att Romson, som ett rent argumentationstrick, målar upp en skev bild av verkligheten som hon sen argumenterar emot. Det vore hon i så fall vare sig den första eller den enda politiker som gör. Det är ett förvånansvärt effektivt trick. Vi är mer inriktade på att värdera argumenten och förslagen än på att ifrågasätta premisserna.

Romsons premiss att män sitter ensamma i SUV:ar medan kvinnor trängs på bussar och tåg är en del av hennes tal där hon beskriver hur män orsakar klimatförändringar som drabbar kvinnor.

”Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen.

Dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barns.
Det måste ifrågasättas.

Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobben varje dag?
Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo?
Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd?” 1)

Förenklad men sann?

Hur är det då med denna ”mycket förenklade” världsbild? Är det män som kör SUV:ar? Är affärsresenärer män? Är bostadslösa studenter kvinnor? Vill män äta kött varje dag?

Min magkänsla sa mig att det är oftast är kvinnor som kör stadsjeepar. Det verkade dessutom ganska lätt att kolla upp. Så jag gjorde en empirisk undersökning. Jag kollade om föraren av de SUV:ar jag såg var män eller kvinnor. Målet var att kolla 100 SUV:ar. Eftersom min undersökning delades upp på flera dagar och på flera platser råkade antalet kollade SUV:ar bli 102.

Lika vanligt att kvinnor kör SUV som män

Av dessa 102 SUV:ar kördes 49 av kvinnor och 53 av män. Romsons premiss att SUV:ar körs av män får med andra ord ett ganska svagt stöd. 52 procent män mot 48 procent kvinnor. Det mest rättvisa sättet att göra en mycket förenklad bild av denna del av verkligheten vore att säga att det är lika vanligt att kvinnor kör SUV:ar som att män gör det.

Men jag måste ju erkänna att jag var lite besviken över resultatet. Min magkänsla var ju den att det var vanligare att kvinnor kör SUV:ar än att män gör det. Var kan den magkänslan komma ifrån?

Förklaringen visade sig vara ganska enkel. För att testa min förklaring kollade jag vilket kön förarna av 100 personbilar hade. (Också här råkade det blir något fler än 100 – nämligen 111). 24 av de 111 förarna var kvinnor och 87 var män. Bara 22 procent av personbilsförarna i allmänhet var kvinnor.

Vanligare att kvinnor kör SUV än “vanliga” personbilar

Det är alltså relativt sett vanligare att kvinnor kör en SUV än att de kör en personbil vilken som helst. Att välja just SUV:ar (eller stadsjeepar med Romsons ordval) som exempel på mäns större klimatpåverkan var med andra ord inte vidare väl valt. Att hon ändå valde SUV:ar som exempel gissar jag beror på att i hennes världsbild är SUV:ar större miljöbovar än andra bilar (vilket i sig är någon som kan ifrågasättas) och att det är män som kör dessa miljöbovar (för de är ju större miljöbovar).

Den relativa kvinnodominansen bland förare av SUV:ar var inte den enda iakttagelse som följde det förväntade könsrollsmönstret. Det visade sig nästan alltid vara män som kör om det fanns både män och kvinnor i bilen. Det stämmer också med vad man kan förvänta sig. Jag har tyvärr inga siffror på detta.

Om undersökningen:

Fredag 15/8 kl 10-11 observerade jag 7 SUV:ar på E20 mellan Västerås och Örebro. Av dem kördes sex av kvinnor och en av en man.

Tisdag 19/8 kl 11:30 -12:30 Vällingby observerade jag 27 SUV:ar varav 19 kördes av kvinnor och 8 av män.

Onsdag 20/8 kl 13:30 – 15:30 i Råcksta och Bromma Kyrka observerade jag 26 SUV:ar varav 17 kördes av kvinnor och 19 av män.

Fredag 22/8 kl 12:30 -14:00 i Stockholm City – Roslagstull observerade jag 23 SUV:ar varav 10 kördes av kvinnor och 13 av män.

Sammantaget såg jag c:a 10 SUV:ar där jag inte kunde avgöra om de kördes av en man eller kvinna.

Observationerna av ”vanliga” personbilar gjordes:

Fredag 22/8 14:00 – 14:15 vid Roslagstull 79 bilar varav 16 kördes av kvinnor.

Måndag 25/8 kl 11:45 – 11:40 vid Bergslagsvägen i Vinsta 32 bilar varav 8 kördes av kvinnor.

Det går naturligtvis att göra invändningar mot datainsamlingsmetoden. Även om jag försökt sprida datainsamlingen till olika tider på dagen och till olika platser kan man inte utesluta någon form av bias som hänger samman med tid och plats. I Råcksta kan resultatet t ex ha påverkats av det pågår ett stort bygge där och män dominerar stort på byggarbetsplatser vilket kan ha gett utslag i observationerna av SUV-förare.

Det finns definitionsfrågor: Vad är en SUV? Vilken fyrhjulsdriven bil med hög markfrigång som helst? Jag har t ex inte räknat Volvo XC70 men väl Volvo XC80 och XC60. Det finns nämligen en svårfångad designsida av SUV-definitionen. Här är nog risken för bias mindre. Att könsfördelningen skulle vara påtagligt annorlunda bland förare av t ex Volvo XC70 förefaller mindre troligt.

Huvudinvändningen är rimligen den att urvalet är litet. Men den som har tid får gärna göra en mer omfattande undersökning.

Fotnot:

1) Romsons Almedalstal 2014 (citerat från: http://www.mp.se/just-nu/asa-romsons-almedalstal-2014). Lyssnar man på talet på webben (http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/%C3%A5sa-romsons-hela-tal-i-almedalen-2683560 c:a 21:10 in i inslaget) hör man att hon avviker något från detta manus men inte så att innebörden förändras. Hon säger t ex ”buss och tunnelbana” istället för manusets ”tunnelbanan”.