Den förre SFS-ordföranden, utrikesministern och utbildningsministern Lennart Bodström gick bort häromveckan. Lennart Bodström var en av de första politiker jag hade att göra med. Därtill gjorde han det bästa ”första intryck” någon politiker gjort på mig.
Första gången jag såg honom ”live” var i Almedalen 1984 när Olof Palme talade. ”Politikerveckan” hade väl nätt och jämt blivit ett begrepp och åhörarna tror jag inte var fler än 200-300. Sittplatserna framför scenen räckte åt alla som ville sitta. Under ett träd bakom sittplatserna stor några ministrar och andra S-toppar med sommarställen på Gotland och lyssnade på Palmes tal.
Personlig integritet
Under ett annat träd stod Ove Rainer, tidigare justieminister och Fåröbo på sommrarna, ensam, utfryst och lyssnade på talet. Rainer hade tvingats avgå i november året innan efter ett mediedrev med kritik mot hans ”skatteplanering”. (En intressant historia i sig, där Rainer framstår som ett oskyldigt offer för en moralisk indignation som bottnade i avundsjuka.)
Utrikesministern Bodström lämnade klungan av S-toppar och gick fram, hälsade på Rainer och samtalade en stund. Det vittnade om personlig integritet.
Studenternas vän
Men mest minns jag honom som studenternas vän. När han var utrikesminister i Olof Palmes regering var han värd för ett möte med SFS senat i Arvfurstens palats. Det gick inte att ta miste på hans entusiasm över att få ta emot gamla ”studentbyråkrater” i denna överdådiga miljö. En entusiasm som inte bottnade i att han fick visa upp sig där, utan i att vi fick ta del av den. Sånt märker man.
Lennart Bodström fick så småningom lämna utrikesministerposten och bli utbildningsminister. Det är i de flestas ögon, och också i formell mening, en degradering. Men jag är inte säker på att Lennart Bodström faktiskt tog det så. Som gammal SFS-ordförande låg den högre utbildningen honom varmt om hjärtat. Att vara utbildningsminister är på många sätt den mest ansvarsfulla och finaste befattning man kan ha.
Pepparkasdebaclet
Jag arbetade på SFS under denna tid och träffade honom vid flera tillfällen då. Som utbildningsminister lovade han att alltid ta emot SFS-representanter med högst en dags varsel. Något han också infriade. Jag undrar om någon minister tidigare eller senare varit så tillgänglig för studenternas representanter.
Vid ett av de tillfällen vi SFS-representanter träffade utbildningsministern Bodström hade vi med oss pepparkakor. Det var den 13 december och vi tyckte att det kunde passa eftersom det var luciadagen. Jag kom på den ljusa idén att vi kunde spritsa ”Höj studiemedlen” på pepparkakorna vi tog med oss. Alla tyckte det var en lysande idé.
Kvällen innan kavlade vi pepparkaksdeg och gräddade pepparkakshjärtan på SFS kansli som då låg på S:t Eriksplan. Ingen av oss hade någon nämnvärd erfarenhet av pepparkaksbak så vi stod med näsan djupt i kokboken. Vi gjorde kristyr och sprits-strutar av smörpapper efter bokens instruktioner.
Det visade sig emellertid vara svårt att få plats med budskapet ”Höj studiemedlen” på de pepparkakor vi bakat. På en, av kanske 40 bakade pepparkakor, kunde man med god vilja uttyda budskapet. På uppvaktningsdagens morgon köpte vi några lite större pepparkakshjärtan från Dalpojkens bageri på Rörstrandsgatan. Det gick med nöd och näppe att få plats med texten i kristyr på dessa.
När det väl var dags att ge sig av till Utbildningsdepartementet på Mynttorget, insåg vi att vi måste ha något att bära pepparkakorna i. Någon hittade en skokartong på kansliet. Den fick duga även om det inte kändes som en idealiskt förpackning att bjuda en minister på pepparkakor ur.
Ungefär samtidigt som vi började spritsa pepparkakor kvällen innan uppvaktningen kom vi på att det kunde vara en bra idé att ha en bild från pepparkaksuppvaktningen. Det var alltid bra att kunna visa medlemskårerna vad vi gjorde.
Jag ringde därför min kompis Staffan som var en anständigt duktig fotograf. Kunde han komma och plåta oss hos utbildningsministern i morgon? Jodå, det kunde han.
Bengt Persson, som då var ansvarig för studiesociala frågor på SFS, och jag stod och väntade ganska länge i foajén på Mynttorget utan att Staffan dök upp. Den akademiska kvarten förflöt med råge och vakten undrade om vi verkligen ville träffa utbildningsministern. Till sist bestämde vi att det trots allt var viktigare att faktiskt prata med ministern än att ha en bild av händelsen.
Bodström tog emot och bjöd på kaffe. Jag minns att jag noterade att han hade samma kritstrecksrandiga kostym på sig som när han tog emot SFS senat på utrikesdepartementet. Den var sliten i ärmen.
Vi tog fram vår skokartong. Så gott som alla pepparkakor hade gått sönder på vägen dit.
Vi och drack kaffe och åt pepparkakssmulor medan vi argumenterade för varför studiemedlen borde höjas. Eftersom innehållet i vår skokartong endast med stor fantasi kunde tolkas som pepparkakshjärtan med texten ”Höj studiemedlen” i kristyr på, berättade vi var det var. Bodström skrockade gott med orörlig överläpp och förklarade, inte oväntat, att statsfinanserna inte medgav några egentliga höjningar.
Så dök Staffan upp i dörren till utbildningsministerns tjänsterum. Han hade försovit sig. På den här tiden gick det ännu att snacka sig förbi vakten på departementen med ett smort munläder. Därför kunde han faktiskt rikta kameran mot oss tre framför fönstret mot Mynttorget. I en tid när film fortfarande var ganska dyrt, åtminstone ur studentperspektiv, var tre, fyra exponeringar ungefär vad man kostade på sig.
En pepparkaksbumerang?
Tillbaka på kansliet var vi lite osäkra på hur vi skulle värdera dagens uppvaktning. Framgång eller fiasko? På eftermiddagen hörde Staffan av sig, efter att ha framkallat filmen och gjort kopior. Motljuset gjorde att bilderna inte blev bra.
Lennart Bodström, å sin sida, återkom till händelsen i flera tal han höll inför studenter. Han tyckte det var en lysande illustration till att också studentrepresentanter fått se hur svårt det var att få statens kaka att räcka till.
Om pepparkakorna hade någon effekt på studiemedelssystemet lär vara svårt att utreda. En studiemedelsutredning (SOU 1987:39) föreslog i alla fall en förändring av det system som funnits i drygt 20 år. Vi ville ha mer pengar till systemet. Utredningen föreslog en omfördelning av pengarna från bidragssidan till återbetalningssidan. Kakan blev inte större bara annorlunda delad.
Fotnot:
För den som av någon outgrundlig anledning vill läsa mer om studiemedelsresonemangen den gången finns ”Det omöjliga systemet – En studiemedelsantologi”, Robert Hultman (red) m.fl. ISBN 91-971059-0-2. Hittar man den ingen annan stans hittar man den väl iaf på Kungliga biblioteket.
