Kan man charma till sig nya medlemmar?

Vilken_fin_bil

 

Jag sitter i styrelsen för en av Sveriges största och äldsta bilmärkesklubbar, Club Alfa Romeo Svezia. Det är onekligen lite paradoxalt att ett bilmärke med så liten marknadsandel har en så stor märkesklubb. Förklaringen ligger dels i klubbens verksamhet men inte minst i bilmärkets starka ställning hos bilälskare.

 

Men det är länge sedan Alfa Romeo lanserade en ny bilmodell för den bredare publiken. Det har medfört att klubben tappar medlemmar. Alfa Romeo 156 såldes i, åtminstone för märket, stora upplagor. Men de börjar nu skrotas ut i allt större utsträckning år för år. Efterföljaren 159 sålde inte lika bra och slutade säljas för fyra år sedan. Inte heller den nya Giuliettan eller modellen MiTo har blivit volymbilar på den svenska marknaden. Modellen 4C glädjer entusiasterna men med 12 exemplar  i Sverige är det inte bilen som ska säkra Alfaklubbens fortlevnad.

 

I somras, på märkets 105-årsdag, lanserades den första av de nya bakhjulsdrivna Alfamodeller som tillverkaren aviserat ska komma de närmaste åren. Den fick ärva det gamla modellnamnet Giulia. I den sk QV-versionen, som är den enda som hittills presenterats, har den en motor på 510 hk utvecklad av Ferrari.  Giulian har lanserats med den uttalade målsättningen att konkurrera med BMWs 3-serie och har kört Nürburgrings nordslinga på 7 minuter och 39 sekunder.

 

Det skulle kunna bli en konkurrent till de Audi och BMW som tjänstebilssvenssons kör idag, om hen haft modet att välja bort Volvo.  Men det står och faller med en kombi. Sverige är ett kombiland. Ingen kombimodell – ingen volymförsäljning. Club Alfa Romeo Svezia har all anledning att hoppas att modellen blir en försäljningsframgång i Sverige. Men oavsett hur det går med det,  ligger effekten det kan ha på klubbens medlemstal några år framåt i tiden.

 

Som klubb måste vi se till att medlemmarna förblir medlemmar, kanske till och med när de har ett uppehåll i sitt Alfa-ägande. Därtill måste vi öka andelen Alfa-ägare som är medlemmar.

 

Jag tog därför fram ett förslag till en “medlemsvärvningsflyer” som klubben bestämde sig för använda sig av. Tanken är att medlemmarna i klubben ska ha en liten uppsättning i sin bil. När de ser en Alfa på en parkering kan de “lappa” den med flyern.

 

På flyerns ena sida står det helt enkelt bara “Vilken fin bil!”. Tanken är att vem som helst ska bli glad över en sån “lapp”. Effekten blir ännu större om bilägaren hunnit bli lite irriterad över skräp på rutan eller kanske till och med befarat att det är en lapp med telefonnumret till den som kört in i bilen… Baksidestexten lyder i sin helhet:

Det är alltid något visst med en Alfa Romeo

Du vet väl att det finns en klubb för oss som gillar Alfa Romeo. Det är faktiskt en av Sveriges äldsta märkesklubbar, startad redan 1956. Club Alfa Romeo Svezia eller CAR som vi säger till vardags.

CAR har en webbsajt där man kan få svar på sina frågor om allt ifrån hur man byter glödlampa eller bromsbelägg till vad man gör när man tappat bort den enda nyckeln till sin bil.

I medlemstidningen Klöverbladet kan man läsa om nya och gamla Alfor, om medlemmars bilar, resor, renoveringar m m.

Klubben ordnar banmöten där medlemmarna kan köra på racerbana med sin egen bil, och har till och med en egen tävlingsserie.

Vill man hellre njuta av vacker bildesign ordnar klubben ‘puts-träffar’ runt om i landet. Bland annat stora träffar på Skokloster och Krapperup den 1:a maj varje år.

Dessutom träffas medlemmar på pizza- eller glassträffar på olika platser i landet för att träffa andra som uppskattar design och körglädje.

Som medlem får man också tillgång till rabatter och andra förmåner.

Kolla in oss på: www.alfaromeo.org”

 

Fungerar flyern då?

Faktum är att det är svårt att svara på det. “Kampanjens” svaghet är att den inte är upplagd som en kampanj. Vi borde haft en särskild URL på flyern, så att vi hade kunnat se hur många besök på webbsajten den genererat. Vi hade kunnat haft en kod för att få en rabatt eller present för att se hur många av de nyregistrerade medlemmarna som kom via flyern.

Vi kan konstatera att de medlemmar som fått flyern för att dela ut den har blivit glada och entusiastiska. Jag har för egen del kommit i samspråk med Alfa-ägare vars bilar jag lappat. Alla har blivit glada och entusiastiska.

Glädje och entusiasm. Det är inte illa. Det är hårdvaluta i föreningsvärlden.

– – –

Fotnot:

För den som inte är insatt i tider runt nordslingan kan man citera Teknikens värld som skrev att “Det är en väldigt, väldigt bra tid.” och “…för bilklassen en makalöst bra tid”. Det är nio sekunder snabbare än BMW M4 Coupé kört samma slinga. Det är snabbare än Ferrari 599 GTB Fiorano, Lamborghini Gallardo LP 570-4 Superleggera, Mercedes SLS AMG och Audi R8 V10.

Nio sekunder hit eller dit, spelar naturligtvis ingen roll för den stora massan bilköpare. Men Alfa Romeo har alltid varit ett märke för bilälskare. Och för bilälskare spelar sånt roll, även om majoriteten av dem aldrig kommer att köra på Nürburgring.

Å så smittar det av sig. De modeller av Giulian som ännu inte presenterats kommer att ha mindre motorer men ändå sola sig i glansen av QV-modellens prestanda. Högst sannolikt kommer de att erbjuda den körglädje Alfa-förare förväntar sig av märket.

Trägen vinner också i Almedalen

En man med plakat med texten "Skriv på för köttskatt"
En man med plakat med texten "Skriv på för köttskatt"
På plats varje dag i Almedalen, synlig för stora delar av Sveriges politiker, opinionsbildar- och påverkarelit.

Köttskatten” är årets vinnare i tävlingen där en bra idé slår en bra budget. Idéhöjden är i och för sig inte mycket att skryta med men genomförandet är konsekvent och budgeten den minsta man kan tänka sig.

Att man kan åstadkomma mer i Almedalen med en bra idé än med en bra budget, är en tanke som jag omfamnar med värme. Varje år letar jag särskilt efter såna exempel och brukar utse en vinnare.

Årets vinnare ”köttskatten” bedrev för, åtminstone, andra året i rad namninsamling på Donnersgatan, precis vid Almedalsscenen. En till tre kampanjarbetare har stått där med ”sandwichplakat” och namninsamlingslistor varje dag under Almedalsveckan. En stor del av Sveriges politiska, påverkans- och opinionsbildningselit har inte kunnat undgå dem när de passerat.

Som alltid måste resultat mätas mot målen. Jag vet inte vad köttskattskampanjen hade för mål med sitt deltagande. Om det var att få många namn på sina listor blev de måhända besvikna. Om det var för att få ökat stöd för en köttskatt åstadkom de nog inte mycket. Men om det var för att etablera frågan i beslutsfattarelitens medvetande måste de ha lyckats klockrent.

 

En sönderskjuten och krockad ambulans
En sönderskjuten och krockad ambulans visade på Röda Korsets vardag i delar av världen.

Röda korset var en annan kandidat till priset. Runt hörnet från köttskattskampanjarna, på Tage Cervins gata, hade Röda Korset sitt tält. Men i blickfånget hade de en illa tilltygad ambulans. Ambulansen var full med skotthål och därtill krockad. Som hämtad ur en del av Röda Korsets vardag.

Trots det centrala läget var ambulansen något undanskymd. Ensam hade den gjort större intryck. Som den stod nu, tillsammans med ett utställningstält av det slag det går tretton på dussinet i Almedalen, förtogs mycket av uppmärksamhetsvärdet. Den visar i alla fall på värdet av att visa upp eller ställa ut något som avviker från mängden.

 

I baksätet på en Ford cabriolet från 50-talet sitter en man och en kvinna. I framsätet sitter en man vänd mot dem.
MHRF intervjuade politiker i riksdagens trafikutskott. Här en ledamot från Mp och en från S.

Någon kandidat till utmärkelsen var de aldrig. Men MHRF (Motorhistoriska Riksförbundet) intervjuade trafikpolitiker i en gammal Fordcabriolet nere i hamnen. Snyggt att knyta ihop verksamheten med aktiviteten i Almedalen. Någon kioskvältare var dock inte upplägget. Utfrågningarna var glest besökta.

 

Några män och kvinnor i neonfärgade T-shirts
LP-verksamheten syntes väl med sina färgglada T-shirts. Men vad ville de?

Uniformerade deltagare” brukar jag alltid ta upp i det här sammanhanget. Förra året syntes KRIS (kriminellas revansch i samhället) i stora skaror med T-shirts i Almedalen. De var där i år igen om än inte lika många. Samma koncept men med större synlighet med sina signalgröna T-shirts var LP-verksamheten.

Jag vidhåller att uniformerade deltagare är ett enkelt sätt att få uppmärksamhet i Almedalen. Ju mer avvikande uniform desto större uppmärksamhet. Men om man, som både KRIS och LP-verksamheten, nöjer sig med att gå omkring i T-shirt syns man visserligen men så mycket mer åstadkommer man inte. I bästa fall väcker man kanske nyfikenhet.

Tidigare talades det om att Fi (Feministiskt initiativ) skulle kunna få en dag under Almedalsveckan i och med att man har en plats i regionfullmäktige. Jag känner inte till de eventuella turer som lett till att så inte blev fallet. Fis motdrag var att ”göra varje dag till Fis dag”. Gudrun Schyman höll därför tal varje dag på Donners Plats.

Det var nog smart. Helt säkert var det många gånger mer effektivt än att bokstavligt talat bränna pengar som Schyman gjorde i Almedalen 2010. Den gången fick hon visserligen mer uppmärksamhet. Men i likhet med T-shirtbärarna fick budskapet inget genomslag.

Sammanfattningsvis var det dock få exempel på lågbudgetalternativ med stort genomslag i årets Almedalsvecka. Aktivitetsnivån var på det hela taget lägre i Almedalen i år än föregående år. Men förra året var det valår. Det verkar märkligt nog spela stor roll. Egentligen borde det vara tvärtom.

 

Tidigare vinnare i min tävling har varit:

Martin Borgs, Slöseriombudsmannen (2014)

Cykla en smoothie, Allmännyttan (2013)

Almedalsbordellen, Järfälla Tjejjour (2010)

Konsult i Almedalen – eller ein Mädchen für alles

Torget Donners Plats med några få människor.
Torget Donners Plats med några få människor.
Så här såg Donners Plats ut vid halv tre-tiden på söndagen den 28 juli 2015.
Normalt kryllar det av folk här under Almedalsveckan.

Så var Almedalsveckan över för den här gången. Ska man summera blir kortversionen att den var som vanligt. Nästan ovanligt vanlig. Bara more of the same. Veckan bekräftade också en gammal sanning. Som konsult är man ein Mädchen für alles. 

På vårkanten är man fin konsult och tänker djupa tankar och planerar strategiskt. Under själva Almedalsveckan bär man kartonger, kompletterar medialistor och gör annat som är branschens motsvarighet till att få skit under naglarna.

På ett av veckans många rosévinsmingel blir jag och min gäst serverade av en ung medarbetare på den arrangerande byrån. Det är hans första jobb efter examen från Handelshögskolan. Han hade knappast räknat med att det var något han skulle ägnat sig åt när han svettades över böckerna på en av landets mest prestigefulla utbildningar.

– Men vår VD går också runt och serverar vin här, skyndar han sig att tillägga.

Som konsult i kommunikationsbranschen är man ein Mädchen für alles, som sagt.

Med åtta partier i riksdagen har veckan blivit åtta dagar lång. Söndag till söndag. Men i praktiken har veckan blivit kortare. Tyngdpunkten vad gäller evenemang ligger måndag till och med onsdag och den trenden har förstärkts i år. Den inledande söndagen var Almedalen i stort sett död. På måndagen smygstartade det, liksom. Redan på torsdagen började en del arrangörer ta ned sina tält och på lördagen var det så gott som dött igen.

Medierna blir fler och fler i Almedalen. Och de närvarar med fler medarbetare. Trots det är Almedalen ingen vidare bra plats för att nå ut med nyheter. Nyhetsmedia intresserar sig för partiledartalen och en eller annan nyhet från deras ekonomiska seminarier. I övrigt är de väldigt förtjusta i andra medier och vad de gör. Och så är de förtjusta i Dagens Medias DJ-battle. Lite hårddraget.

Hampus Brynolf, på Intellecta har i flera år arbetat med att granska Almedalsveckan ur ett metaperspektiv. Han och några av hans kollegor sammanställer hårda fakta som de delar med sig till den som är intresserad. Här är hans sammanfattning av veckan.

 

 

Förgänglighet är det nya svarta i sociala medier

En bild på skådespelarna i 1970-års upplaga av TV-serien Mission Impossible. Infälld en bild på banspelaren med det självförstörande bandet, från serien
En bild på skådespelarna i 1970-års upplaga av TV-serien Mission Impossible. Infälld en bild på banspelaren med det självförstörande bandet, från serien
Det självförstörande bandet med instruktioner till det ursprungliga Mission Impossible-teamet visade vägen redan 1970.

Två nya stjärnor strålar starkt från den sociala mediehimlen. Det är Snapchat och Periscope. Själv är jag frågande till varifrån deras strålglans kommer. Även om frågetecknen runt de båda tjänsterna delvis har olika ursprung har de det stora frågetecknet gemensamt.

Låt oss börja med Periscope. Periscope är en mobiltjänst tillgänglig för Andriodmobiler och även Iphones. Med den kan man livesända video till nätet som dina utvalda mottagare som har appen kan se. Inget konstigt med det. En tjänst med många användningsområden.

Det som är lite förvånande är att det är Periscope som gett tjänsten ett namn ”ansikte”. Meerkat är en annan tjänst av samma slag och har varit med lite längre. Det tycks dock huvudsakligen vara ”sociala media-nördar” som tagit den till sig. Kanske är det det faktum att Twitter köpt Periscope som gör att det är just den appen som framstår som ”snackisen” på området.

Bättre konkurrenter
Det finns flera konkurrerande tjänster som har varit med längre och erbjuder en, mina ögon, bättre tjänst. Där är Bambuser veteranen (om jag har koll). Själv gjorde jag mina första sändningar med Bambuser för sådär 5 år sedan. (Från The Old Drill Hall i Enfield där SOUP North London Chapter hade möte. Live-tittarna uppgick i alla fall till två personer). Youtube Live, Livestream och Hangout är senare tjänster av samma slag.

Snapchat är en betydligt äldre tjänst än Meerkat och Periscope. Den måste ha funnits i åtminstone två år vid det här laget. Att den blivit så spridd och använd förvånar mig storligen. För er som inte är bekanta med Snapchat, Meerkat eller Periscope kan jag berätta att de tre tjänsterna har en sak gemensamt. Innehållet (bilden eller filmen) försvinner så snart mottagaren tagit del av det. Visserligen kan man i Periscope låta filmen finnas i upp till 24 timmar men det är ändå blygsamt i förhållande till andra medier.

Som att skriva i vatten
Allt som skrivs behöver visserligen inte ristas i sten för att kunna läsas om 1000 år. Jag kan väl i och för sig minnas ett eller annat jag skrivit som jag verkligen önskar hade försvunnit. Eller rent av inte blivit skrivet. Men mycket av det jag läser vill jag kunna gå tillbaka till, läsa om, läsa med nya ögon och nya kunskaper. Detsamma gäller film och bilder. Jag vill kunna se dem igen. Fästa uppmärksamheten på olika saker. Kläder, byggnader, bilar….

Snapchat verkar i första hand tala till ”ungdomen”. Den är väl mer osentimental och lever mer i nuet om man får tro schablonen. Då kanske meddelanden med kort livstid ”känns rätt på något sätt”.

Det är bara att hänga på?
Snapchats spridning har gjort att kommersiella aktörer börjat intressera sig för mediet. Expressen har börjat snapchatta. Och det är kanske inte så svårt att förstå. Med Snapchat kan man påminna om sin existens och driva trafik till sajten. Men att innehållet försvinner är trots allt ingen fördel, vad jag kan se. Denna egenskap är tvärtom en sak som olika aktörer hittar en ”workaround” för. Man sparar innehållet och gör det tillgängligt som skärmdumpar.

Kanske sticker jag ut halsen när jag säger att jag inte tror att dessa ”för-stunden-tjänster” har framtiden för sig. Våra inbyggda hamstrar kommer att vinna. Vi vill spara.

Men. Framtiden är en sak. Nuet en annan. Alltså finns det skäl att fundera över om och i så fall hur du kan använda Snapchat, Meerkat, Periscope och för all del Bambuser, Youtube Live, Livestream, Hangout, Whatsapp…..

E-nummer – Ett kommunikationshaveri att lära av

Bild på rödbeta med blast
Bild på rödbeta med blast
Innehåller E 162.

I stormarknaden står en man och säljer grovt bröd, som man får provsmaka. Det är bakat i Finland av prima råvaror, försäkrar han. ”Inga E-nummer här inte” lägger han till.

Det är ganska typiskt för den inställning till E-nummer man allt oftare stöter på. De ses som liktydiga med konstgjorda tillsatser.

E-nummer var och är ett verktyg för livsmedelssäkerhet. Så gott som alla ingredienser i livsmedel, naturliga som konstgjorda, har flera namn. De har ett namn i vardagsspråk, ett handelsnamn, ett namn som beskriver dess kemiska egenskaper osv. Men de har bara ett E-nummer. E-numret gör det till en entydigt definierad produkt. Det hjälper oss med andra ord att veta vad som finns in livsmedlen och vilken funktion de fyller.

 

Framgångsrik kommunikation är uthållig
När E-nummer av allt fler förknippas med konstgjorda, tveksamma eller skadliga ämnen är det frågan om ett kommunikationshaveri. Det är ingen som tagit som sin uppgift att aktivt kommunicera deras funktion. Det har blivit en intern angelägenhet för livsmedelsindustrin.

Där finns en viktig lärdom att dra för alla. Kommunikation måste vara uthållig.

Jag är övertygad om att när E-numren infördes på 1960-talet följdes det av olika former av upplysnings- och informationskampanjer. De mystiska numren som skulle börja dyka upp på livsmedelsförpackningarna behövde förklaras.

 

Informationsvakuum är din fiende
Men E-numren behöver förklaras igen och igen. Varje ny generation som står framför livsmedelsbutikens hyllor behöver läras upp. Annars uppstår ett informationsvakuum. Sådana vakuum fylls alltid av den information som finns närmast till hands. Vad som är sant spelar ofta mindre roll.

Om du låter bli att kommunicera kommer någon annans kommunikation att styra hur saker uppfattas. Där finns en annan viktig lärdom att dra. Det gäller att ha initiativet i all kommunikation.

 

PS E 162 är rödbetsrött. Ett naturligt färgämne. DS

Svårgreppad nyhetspolicy urholkar förtroendet för media

Två exempel på när läsare ifrågasätter medias objektivitet och oberoende.
Två exempel på när läsare ifrågasätter medias objektivitet och oberoende.

Massmedia har varit dåliga på att förklara för sina läsare hur de resonerar kring nyheter. Konsekvensen blir att de förlorar i trovärdighet. Jag har sett två konkreta exempel på det de senaste dagarna.

I mitt social media-flöde dök det upp en kommentar i går och en idag, som båda landade i att journalister har en dold politisk agenda. Det första fallet var en artikel i Aftonbladet där tidningen rapporterade att ”åtta svenska män har gripits misstänkta för en grov gruppvåldtäkt” på en Finlandsfärja. I Facebook-kommentaren hyllade skribenten ”alternativa media” som skrev att de misstänkta gärningsmännen var av utländsk härkomst. Anklagelsen mot Aftonbladet är outtalad men ändå ganska tydlig: Tidningen har en dold agenda. Den vill dölja att invandrare begår brott.

 

Varför är somligt relevant men inte annat?
Aftonbladet har med andra ord misslyckats med att förklara för (en del av) sina läsare varför de tycker att brottsoffrets och de misstänkta förövarnas ålder är relevant att återge, varför förövarnas men inte brottsoffrets nationalitet är relevant och varför deras härkomst inte är relevant.

Det andra exemplet, hämtat från dagens sociala media-flöde, är en kommentar till en artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlar om att förtroendet för miljöpartiet minskar i miljöfrågor och ökar för centerpartiet. Av artikeln framgår också att miljöpartiet trots det fortfarande har större förtroende i miljöfrågor hos väljarna än centerpartiet.

Skribenten är kritisk till att tidningen vinklar nyheten mot tappet för mp och ökningen för c istället för de faktiska nivåerna för förtroendet.

 

Den långt ifrån självklara “nyheten”
För oss som känner till medias nyhetsvärderingsprinciper är det inget märkligt i vinklingen. Att det är som det har varit – att mp har högre förtroende än c – är ingen nyhet. Att det sker en förändring – ja, det är en nyhet.

Men om man misslyckas med att förklara den nyhetsprincipen för sina läsare, då utsätter man sig för den kritik som Facebook-skribenter också levererar: Tidningens oberoende ifrågasätts (och i det här fallet även undersökningsinstitutets). De har en dold agenda, helt enkel.

 

Digra konskekvenser
Att misslyckas med att förklara varför man rapporterar om somt men inte om annat, varför man redovisar vissa uppgifter men inte andra kan stå massmedia dyrt. Läsarna kan misstänka dem för att ha dolda agendor och för att gå andras intressen. Läsarna kan komma att söka sig till andra nyhetskällor och överge de etablerade redaktionernas nyhetskanaler.

Sen är det en öppen fråga hur långt det räcker att förklara vilka principer man arbetar efter. Anklagelser om dolda agendor kan man kanske därmed klara sig undan. Men om läsarna tycker att etniskt ursprung är viktigare än nationalitet och ålder, om läsarna tycker att nivåer är viktigare än förändringar, riskerar man ändå att läsarna överger dem. Ska redaktionerna anpassa sig eller framhärda?

Kannibalism på nätet – Äter Facebook upp våra communities?

Gruppbild föreställande The Echo en diskussionsklubb 1920
Gruppbild föreställande The Echo en diskussionsklubb 1920
Före internet fick folk träffas IRL för att diskutera. Diskussionsklubbar var inte nödvändigtvis bara för grälsjuka människor. Här syns Stuartwille High School debating society ”The Echo” 1920.

Aktiviteten på diskussionsforum på nätet minskar. Samtidigt växer Facebook. Jag anar ett samband.

Jag är aktiv på ett antal diskussionsforum på nätet. Det är framför allt svenska forum men också något internationellt. Gemensamt för alla är att aktiviteten minskat de senaste åren. Jag har frågat mig vad det beror på.

Det är inte helt otänkbart att det allmänna intresset för de frågor ”mina” webbfora diskuterar har minskat. Men när jag läser att Cancerfonden stängt sitt diskussionsforum på nätet får Facebookhypotesen ökad kraft. Cancerfonden skriver att man upplevt en ökad andel oseriösa inlägg och spam men att den främsta anledningen är att ”aktiviteten på forumet har minskat avsevärt de senaste åren”.

Fler är med men färre är aktiva
Siffror från .se-stiftelsens rapporter ”Svenskarna och Internet” visar att det är en generell utveckling. Paradoxalt nog är det är fler och fler som besöker eller är medlem i en webbcommunity. Men andelen som är aktiva minskar. 2009 var 26 procent av befolkningen med i en community och 21 procent skrev inlägg där. 2014 var hela 54 procent med i en community men bara 10 procent skrev inlägg eller besökte den dagligen. (Samtliga siffror är procent av befolkningen.)

Facebook har växt ännu snabbare. 2009 fanns omkring 30 procent av svenskarna på Facebook. 2014 var det 68 procent. (Varav 47 procent var där dagligen).

Gör bristen på appar att forumen tappar?
Vi ägnade i genomsnitt 3 timmar mer i veckan åt internet 2014 än 2009. Så det borde finnas plats för både Facebook och communities. Det är dock ingen djärv gissning att streamad video och spel svarar för mycket av den ökningen. Men av de knappt 13 timmar i veckan vi ”internettar” gör vi det 29 procent av tiden från våra mobiler.

Kanske är det där skon klämmer. Facebook har en mobilapp. Det har inga av forumen. Å andra sidan brukar inläggen på forumet vara mycket längre än uppdateringarna och kommentarerna på Facebook. Ingen gillar att skriva långt på mobilen, så förmodligen skulle inte appar hjälpa upp aktiviteten på forumen.

Den sociala funktionens starka kraft
I mitt fall har ett par av ”mina” communities egna grupper på Facebook. Andra har inte det men det finns dock andra grupper som avhandlar samma intresseområden. Jag ser en del namn där som jag känner igen från forumen. Jag har insett att några av dem inte längre skriver på forumen utan bara i Facebookgrupperna.

Det må vara intresset för ett visst område som fört medlemmarna till ett forum. Men väl där är forumets sociala funktion säkert lika eller mer betydelsefull för många. I de fallen blir Facebook en fullgod ersättning eller rent av något bättre.

De som varit med ett tag på internet har sett Usenet och IRCs blomma och tyna. Men även om diskussionsforumen har haft några motiga år det behöver inte betyda att de kommer att gå samma väg. Eller?

Världskändis – men till vilken nytta?

Gävles mesta kändis. Bocken som satt staden på världskartan. Men till viken nytta? Foto: Tony Nordin.
Gävles mesta kändis. Bocken som satt staden på världskartan. Men till viken nytta?
Foto: Tony Nordin.

 

Ögnar man igenom statistiken över befolkningsutvecklingen framstår det som att den bästa tillväxtstrategin för en kommun är att ligga nära Stockholm. Kan man av geografiska skäl inte göra det verkar den nästa bästa strategin vara att ha ett universitet. En halmbock framstår däremot inte som ett framgångsrecept.

En halmbock verkar heller inte ha någon positiv effekt på näringslivet i en kommun, på invånarnas ekonomi eller på deras allmänna attityd till kommunen.

Jag har skrivit om Gävlebocken tidigare. Uppvuxen i Gävle räknar jag mig som en vän av bocken. Men jag är tveksam till den nytta som bockens officiella företrädare tillskriver den. Jag förstår att bockens betydelse för Gävleborna ökat sedan jag flyttade från staden. Nu är det av allt att döma folkfest när bocken invigs och stor förstämning när den bränns eller förstörs.

 

En osannolik världstjärna

Sedan slutet på 1980-talet har bocken också blivit en kändis utanför Gävle, ja rent av runt om i världen. Vadslagningsbyråer ger odds på bockens överlevnad och webbkameror gör den tillgänglig över hela internet. Bocken har egna Twitter-, Facebook- och Instagramkonton. Ja, Bocken t o m bloggar.

Svenska Dagbladet publicerar idag (21/12 2014) en sex sidor lång artikel om Gävlebocken. Av artikeln framgår att bockkomittén räknat in följare från 120 länder och att man fått mejl från Afrika med bilder på en elefant som avsändaren tyckte kunde vara en lämplig flickvän till bocken.

Jag läser också att det skrivits (minst) en avhandling om bocken. ”Att brännmärka en julbock – Gävlebocken som city brand”. Företrädare för Bocken berättar också i artikeln hur marknadsförare hör av sig för att lära sig hur man skapar en symbol som sticker ut på det sätt som Gävlebocken gör.

 

Köpmännens julhandelsdragplåster blev hela stadens angelägenhet

Det är inget fel i att Gävlebocken blivit en internationellt känd symbol för staden. En symbol som Gävleborna dessutom är stolta över. Men frågan är om de har haft någon nytta av den.

Från början var bocken ett inslag i marknadsföringen för handlarna på det relativt nybyggda söder i Gävle. Hur framgångsrikt det var, har jag ingen uppfattning om. Men det är inte orimligt att det fick julhandlande Gävlebor att gå över ån efter sina julklappar.

Idag är ambitionen högre. Bocken ska sätta Gävle på kartan. På världskartan till och med. Hur väl man lyckats kan jag inte säga. Men även om man varit mycket framgångsrika är frågan om man lyckats förvalta denna uppmärksamhet. Det gäller ju allt publicitetsarbete. Man måste ta vara på den.

 

Bocken har knappast gjort Gävle större

Om befolkningstillväxt är ett mått på en kommuns framgång tycks inte Bocken ha gjort någon påtaglig skillnad. Gävle hade 1965 (året innan den första Gävlebocken) drygt 82 000 invånare. Eskilstuna och Sundsvall hade någorlunda jämförbart stora befolkningar knappt 87 000 respektive knappt 86 000 invånare. 2013 hade Gävles befolkning ökat med 18 procent. Eskilstunas med 15 procent och Sundsvalls med 13. Rikets befolkningsökning var under samma period 24 procent. Om Bocken kan förklara Gävles större tillväxt har den i alla fall inte hjälp staden att hålla jämna steg med riket.

Men eftersom det inte var förrän på 1990-talet som Bocken på allvar blev en angelägenhet utanför hemstaden är det kanske mer rättvisande att göra jämförelsen från då. Mellan 1990 och 2013 ökade rikets befolkning med 10,5 procent, Gävles med 10, Eskilstunas med 11 och Sundsvalls med blygsamma 3,4 procent. Slutsatsen blir inte helt enkel. Eskilstuna gjorde bättre ifrån sig än både Gävle och riket som helhet, utan bock. Sundsvall å sin sida gick det sämre för, utan bock.

Men också Eskilstunas och Gävles befolkningstillväxt är blygsam i förhållande till andra kommuner. Kommuner som Huddinge, Södertälje, Botkyrka och Sundbyberg har haft en ojämförligt mycket större tillväxt. Trots dessa kommuners förtjänster kan man nog ändå utgå från att närheten till Stockholm är den avgörande faktorn.

 

Ett universitet är dubbelt så bra som en bock

Men även om vi jämför med en kommun som Umeå, på betryggande avstånd från huvudstaden, är Gävles tillväxt måttlig. 1965 var Umeås befolkning bara 77 procent av Gävles. 2013 hade Umeå 22 procent fler invånare än Gävle. Umeås befolkning har vuxit med 87 procent under den tiden och Gävles med 18. Sedan 1990 har Umeås befolkning vuxit med 20 procent och Gävles med 10.

Det känns inte som en djärv slutsats att anta att det är universitetet som varit motorn i Umeås tillväxt. Så även om Bocken skulle vara förklaringen bakom Gävles större tillväxt i förhållande till Sundsvalls måste man konstatera att ett universitet är mer verkningsfullt än en halmbock.

 

Bocken är ingen företagsmagnet

Befolkningstillväxt är nu inte allt här i världen. Men om man tittar på ”näringslivsstatistik” finns det ingenting som tyder på att Bocken och dess uppmärksamhet har gett Gävle ett försprång.

I Svenskt Näringslivs rankning av näringslivsklimat i kommunerna 2014 hamnar Gävle på 235:e plats. Klart distanserad av Umeå (124:e plats), Sundsvall (153:e plats) och Eskilstuna (180:e plats)

Också i Företagarnas och UC:s undersökning ”Årets företagarkommun” som bl a baseras på omsättningsökning och företagsetableringar hamnar Gävle efter jämförelsekommunerna 2014. Räknar man ut en genomsnittlig placering i undersökningen de senaste fem åren går det lite bättre. Då hamnar Gävle med en snittplacering på 114,4 före både Sundsvall (79,8) och Eskilstuna (123). Umeå är dock en klar stjärna i sammanhanget med en 5:e plats i genomsnitt.

Tittar man på Ekonomifaktas siffror om nyföretagande per 1000 invånare 2014 placerar sig Gävle med sina 9,3 någon tiondel före Eskilstuna med 9,1. Sundsvalls siffra är 10,4 och Umeås 10. Man skönjer ingen tydlig ”bock-effekt”.

AMS siffror över den öppna arbetslösheten 2013 (hämtade fån Ekonomifaktas webbsajt) visar en någorlunda likartad bild. Eskilstuna 14,2 procent, Gävle12,8, Sundsvall 9,9 och Umeå 7,2.

 

Gävleborna har inte blivit rikare…

Om man överger ”kommunperspektivet” och närmar sig ett mer medborgarnära perspektiv kanske det ser annorlunda ut?

Men om man börjar med skattesatsen 2015 (också den hämtad från Ekonomifakta) ser en eventuell bock-effekt ut att vara negativ. Gävle har den högsta skattesatsen med 33,77 procent, följt av Umeås 33,60, Sundsvalls 33,28 och Eskilstunas 32,85.

Bocken tycks inte heller ha bidragit till högre inkomster. Medianinkomsten 2013 låg i Gävle på 247 607 kronor. Bara i Eskilstuna var den lägre 231 060. I Umeå var den 252 278 och i Sundsvall högst med 258 744.

Gävleborna klarar sig lite bättre när man jämför förmögenhet per person (2007 enl SCB)

Rangordnar man kommunerna efter störst genomsnittlig nettoförmögenhet per person är man rikast i Umeå av de fyra kommunerna. Kommunen hamnar på 143:e plats. Gävle kommer tvåa på 210:e plats. Eskilstuna hamnar inte långt efter på 215:e plats. Sundsvall ligger på 225:e plats.

 

…eller nöjdare

Fortsätter man att söka en bock-effekt ur ett individperspektiv ligger det nära till hands att studera de undersökningar som görs av hur medborgarna uppfattar sin kommun som bostadsort.

SCB publicerar en undersökning där ”Medborgarnas bedömning av kommunen som en plats att bo och leva på” redovisas med NRI. Ett index där högre NRI är bättre än lägre. Den genomförs inte varje år i alla kommuner varför jämförelsen mellan ”våra” fyra kommuner baseras på siffror från 2013 och för Umeås del 2014. Umeå får högst betyg, 67. Sundsvall kommer på andra plats med 61. Gävle får 57 och Eskilstuna 53.

Tidningen Fokus gör en liknande undersökning kallad ”Här är det bäst att bo”. Det är en rankning av alla kommuner. En låg siffra är med andra ord en bättre placering än en högre. 2014 kom Umeå på 17:e plats, Gävle, Sundsvall och Eskilstuna kom direkt efter varandra på platserna 52, 53 och 54.

Det är sammanfattningsvis svårt att se vilken nytta Gävle kan ha haft av att Bocken ”satt kommunen på kartan”.

SvDs artikel om julbocken.

 

Drev är inte förklaringen till att kulturministern syns mer än försvarsministern

Försvarsminster Hultqvist och kulturminister Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet
Försvarsminster Hultqvist och kulturminister Bah Kuhnke.
Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet

I P1-programmet Medierna i lördags presenterades statistik som Joanna Lokebratt på Retriever sammanställt. Den visar att Alice Bah Kuhnke har nämnts i media nära 3 000 gånger de senaste 6 veckorna. Hon hamnar därmed på 5:e plats bland de mest omnämnda ministrarna. Hon nämns fler gånger än försvarsministern, trots att media under mätperioden skrivit mycket om ubåtsjakten (eller underrättelseoperationen) i Stockholms skärgård.

I programmet diskuteras om Bah Kuhnke utsatts för ett drev. (Liksom denna blogg gjorde i förra veckan.) Röster för ståndpunkten att det var ett drev och röster mot den kommer till tals i god Public Service-anda.

Jämförelsen med försvarsministern är intressant. Den kan nog av en del tas till intäkt för att kulturministern utsatts för ett drev och av andra för att kvinnor granskas hårdare än män. Just i detta fall kan man utan att darra på manschetten avfärda båda de hypoteserna.

Ny som politiker

En del av skillnaden ligger i att Alice Bah Kuhnke är ny inte bara som minister utan också som politiker. Hon har ingen dokumenterad historia på kulturpolitikens område. Inga motioner i riksdagen eller till Miljöpartiets kongresser, inga debattartiklar eller liknande som kan ge en uppfattning om vad hon vill och vad hon tycker. Det enda sättet att få veta är att fråga.

En annan del av förklaringen är att hennes parti (som det sagts av Miljöpartiets kritiker, får man förmoda) inte har någon väldefinierad kulturpolitik. Fältet blir fritt för en initiativrik minister. Hon är inte bunden av gamla ställningstaganden. Det gör henne ytterligare intressant att bevaka.

Konsensus mot konflikt

Försvarsminister Peter Hultqvist har suttit i riksdagen sen 2006 och har varit ordförande i riksdagens försvarsutskott sen 2011. Hans ställningstaganden är väldokumenterade och välkända av de som följer försvarspolitiken.

Den svenska försvarspoltiken bygger på en bred uppgörelse i riksdagen. En uppgörelse över blockgränsen. Valutgången och regeringsombildningen ändrar inte den saken. Kränkningar av luftrum och territorialvatten blir därför en fråga för försvaret snarare än en politisk fråga. Åtminstone i det kortare perspektivet.

Kulturpolitiken däremot är ett område där de båda blocken står emot varandra. En ny regering innebär (rimligen) en ny politik.

Att medias intresse för kulturministern är större än för försvarsministern behöver därför inga drev- eller genushypoteser för att förklaras.

 

Vaghet och bristande offensiv

Alexandra Sandemalm på Medierna i P1 konstaterar att kritiken har handlat om kulturministers tystnad eller, när hon yttrat sig, hennes vaghet.

– Vi hade inte accepterat en finansminister som efter fyra veckor kan ge som sitt tydligaste besked att finanspolitiken är viktig, säger DNs kulturchef Björn Wiman på tal om hennes debattartikel i hans tidning.

I Medierna konstateras också att de fyra oftare nämnda politikerna får prata sakpolitik. Medan artiklarna om Alice Bah Kuhnke har handlat mer om hennes person och hennes sätt att agera.

Jag kommer att tänka på ett citat som tillskrivits den gamle bankmannen Hans Cavalli-Björkman.
– När jag ser en journalist så springer jag, och oftast hinner jag ifatt.

Varje intervju är en möjlighet för den som har ett budskap. Man kan i och för sig inte alltid styra intervjuerna. Men inte ens i direktsändning, där journalisten eller redaktionen inte i efterhand kan redigera bort frågor och svar, talar Bah Kuhnke om sakfrågor. Hon konstaterar i de intervjuer jag sett att hon vill prata sakfrågor. Men särskilt konkret blir hon inte.
– Satsningar på kulturskolan, mer kultur till barn, fler möjligheter till kulturutövare, nationell strategi för biblioteken, säger hon till ExpressenTV på flygplatsen i Kiruna. Och sammanfattar:
– En kvarts miljard mer till kulturen, tydligare än så kan det inte bli.

Alice Bah Kuhnke-kritiken – Var det ett drev som gick?

Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Sören Andersson/Regeringskansliet.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har fått mycket medial uppmärksamhet på kort tid. Det mesta har handlat om kritik mot henne. Som ett brev på posten har en diskussion om ifall hon är offer för ett drev uppstått. Nästan lika automatiskt har olika, dolda, motiv för kritiken anförts.

Alice Bah Kuhnke intervjuades i P1 Morgon. Efter intervjun kritiserades hon för att ha avfärdat frågor som hypotetiska och framstått som dåligt inläst på sitt fackområde. Hon har skrivit en debattartikel på DN kultur som kritiserats i medier för att vara floskulös och sakna substans. Hon har gett en medarbetare på Expressen två minuter för en intervju, vilket också ledde till kritik och diskussion. I en intervju i ExpressenTV efter ett besök i Kiruna förklarade hon att hon älskar fri press men har viktigare saker att förhålla sig till än den kritik mot henne som framförts där. Det renderade henne också kritiska kommentarer.

Några skribenter i tidningar och ännu fler i sociala medier har menat att hon är utsatt för ett drev.

Jag håller inte med.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beskriver i en krönika drevmekanismen. ”Moderaterna förvärrade Sofia Arkelsten-affären genom att stänga in sig i ett rum en dag och tvinga alla medier, från DN till TV4, att ta fram egna nyheter om Moderaternas partisekreterare bara för att hålla jämna steg med Expressens avslöjande.”

Och det är just det som kännetecknar ett drev. Nyhetskonkurrensen driver redaktionerna att hitta egna vinklar på och nyheter om aktuella händelser.

I fallet med Alice Bah Kuhnke-publiciteten den senaste tiden, är det hennes egna insatser som genererat kritiken. Som i sin tur lett till publiciteten. Nyhetsmedia har inte behövt anstränga sig det minsta. De har inte behövt leta rätt på nya nyheter, gräva fram meningsmotståndare eller missnöjda f d medarbetare. De har fått allting serverat. Det hade varit märkligt om de inte tackat, tagit emot och publicerat.

Det enda som påminner om ett drev i den senaste tidens publicitet runt kulturministern är artikeln om ett samkväm som ordnades på kulturdepartementet. Det är tydligen en tradition att ordna en tillställning för att kulturutskottets ledamöter och medarbetarna på departementet ska lära känna varandra.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur en sådan träff utformas och ministerns insatser där. Det hade tydligen några av deltagarna. Men det hade sannolikt varit en ”icke-nyhet” om det inte var för att Alice Bah Kuhnke varit föremål för kritik redan innan. Där anar jag en viss drevmentalitet.

En besläktad fråga är varför hon utsatts för det förmenta drevet. Det finns de som menar att kritiken bottnar i att hon är kvinna eller i att hon är religiös (Ronnie Sandahl krönikör på Aftonbladet).

Människors motiv för sitt agerande är och förblir ofta fördolda. Men i fallet med den här publiciteten tror jag inte man behöver leta efter dolda motiv. Vanlig nyhetsvärdering har god förklaringskraft i det här fallet. Om kritiken är berättigad eller inte, är inte centralt för nyhetsvärderingen. Vad som driver de som kritiserar kulturministern står det var och en fritt att spekulera om.

 

Länkar:

Alice Bah Kuhnkes debattartikel på DN kultur.
Thomas Mattsons blogginlägg.
Expressenkrönikören Britta Svenssons krönika.
ExpressenTVs intervju i Kiruna med Bah Kuhnke.
Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandals krönika.

Med Fi:s regionala framgång lever Almedalen farligt

Ballong från Fi - Feministiskt initativ
Ballong från Fi - Feministiskt initativ
Fi fanns på plats i Almedalen också 2014. Utan egen dag.

SVTs Östnytt meddelar att arrangörerna för Almedalsveckan överväger att ge Feministiskt Initiativ en egen dag under veckan 2015. Det skulle mycket väl kunna vara ett dråpslag mot arrangemanget.

Almedalsveckan är ett “format” som redan lever farligt. Med SD i riksdagen blev veckan åtta dagar lång. Och det är mer än till och med de största entusiasterna riktigt orkar med. Vi har redan sett hur veckan börjar tunnas ut efter dess fjärde dag, onsdagen, för att blir en ganska blek tillställning den avslutande helgen.

En nio dagar lång Almedalsvecka kommer definitivt att göra tillställningen mindre lockande och mindre effektiv. Den stora poängen med Almedalsveckan är att “alla” samlas på en plats under samma tid. Ju längre veckan blir desto fler kommer att välja att bara vara där en del av tiden. Och eftersom olika människor kommer att välja olika tider försvinner många möjligheter till möten.

Bakgrunden till att man nu överväger att ge Fi en dag är att arrangemanget är ett för mig okänt beslut från 1996. Då beslöts att partier representerade i regionfullmäktige också skulle få möjlighet till en dag i programmet. Att ge lokala partier en dag må ha varit en bra tanke men arrangörerna måste inse att Almedalsveckan numera är en nationell arena och inte en regional.

Fi har upplysningsvis ett mandat i regionfullmäktige på Gotland och fick 2,4 procent av rösterna i valet där 2014.

Östnytts nyhet på webben:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ostnytt/fi-far-egen-dag-i-almedalen

“Only in the gravest cases should you show your clients faces”

When the clients moans and sighs
make his logo twice the size.
Should he still prove refractory
show a picture of his factory
Only in the gravest cases
should you show your clients faces

Så lyder en vers av okänt ursprung.*) Den är spridd bland reklammakare i engelsktalande länder. Den förklarar hur en del reklam kan bli så dålig. Åtgärderna i dikten är nämligen kända metoder att få kunden på gott humör.

Kunder är ofta orimligt förtjusta i sin logotyp. De vill gärna använda den som illustration snarare än som avsändare.

Kunder är också ofta väldigt stolta över sina anläggningar. Med viss rätt, i många fall. Det är stora investeringar gjorda. En karta med säljorganisationens regionindelning och orter med kontor utmärkta kan vara en ersättning. Alla företag har ju inte anläggningar. De har dock det gemensamt med bilder på anläggningar att företagets kunder oftast skiter högaktningsfullt i båda delarna.

Har man som reklambyrå ändå inte lyckats blidka kunden kan man ta till den sista utvägen: Bilder på kunden.

valaffischer2014

*) Versen tillskrivs ofta den begåvade skotske reklammannen David Ogilvy. Men den engelske poeten John Betjeman framhålls också som upphovsman.